saffeochjag

Imorse klockan åtta påbörjades resan tillbaka till Uppsala Känslorna har pendlat upp och ner under hela förmiddagen. Jag har ömsom gråtit över att behöva lämna Göteborg, min familj och alla fina vänner och ömsom suttit med ett fånleende på läpparna när jag tänkt på sommaren som gått. Det kan ha varit en av de roligaste somrarna i mitt vuxna liv.

När man är ute och kör i över fem timmar är det många tankar som hinner processas i huvudet och ibland förstår jag inte hur man hunnit så långt som jag gjort. Det är faktiskt en lite otäck känsla när vägen jag kört är som bortglömd och jag inte ens kan erinra mig om att jag passerat Mariestad och ändå tagit mig så långt som till Västerås.

Många tankar på min fina lilla hund dök upp i huvudet och jag inser att jag saknar henne så att det gör ont, min fina monsterhund. Undrar om det är en bra idé att åka och hälsa på henne eller om jag skall låta det bero ett tag till?

På ett ställe längs vägen flyger det upp en jättesvärm (kan man säga svärm om fåglar?) fåglar mitt framför bilen. Det är fascinerande att se hur de rör sig likt ett stort väsen, en enda organsm trots att de måste varit hundratals. Undrar hur det går till? Ungefär samma känsla får man när man ser en homogen massa röra sig ut från Ullevi efter en konsert...

Nåväl, nu taggar jag upp inför bröllopsfest ikväll!

//En som saknar