Japp, jag erkänner att jag är rädd

Det bär mig emot, jag känner mig skitfånig, verkligen. Jag är trettio år och fortfarande rädd för sprutor.
Eftersom jag nu köpt min flygbiljett till Kenya insåg jag, efter visst hintande från mina kursare, att jag borde gå och vaccinera mig. Detta har skjutits på av flera anledningar bland annat är jag ju lite slapp och tenderar att skjuta upp saker till morgondagen men ovan sagda anledning gör garanterat inte saken lättare.

Jag tillhör de personer som, när de går till tandläkaren, ber om att få laga hålen utan bedövning. "Jaha, är du säker på det?" "Det är ju ett väldigt stort hål..." "Jasså du tycker att lite smärta får man härda ut" "Jojo, då gör vi som du vill. Säg till om det gör ont" "Vad duktig du är!".
Så här har det låtit hela min uppväxt och jag kan lova att jag hade klippkort hos tandläkaren. Till slut brydde han sig bara om att fråga om bedövning de gånger jag skulle dra tänder och då var jag ju så illa tvungen. Att jag sedan, varje gång det stod hållagning på agendan, låg med ilande tänder och förbannat ont de gånger hålet var så djupt så att han kom när pulpan, ja det var det ingen som visste. Tusen gånger hellre den smärtan en den där förbannade nålen som skulle in i käften för att sedan borra sig djupt djupt in i mitt tandkött. Och att sedan tandläkaren inte fattade att det var för min totala sprutskräck utan helt enkelt tyckte jag var en jävligt duktig unge ja det var ju en annan femma.

Nu var jag ju så illa tvungen att pallra mig till vaccinationskliniken och redan när hon började räkna upp alla saker hon minsann tyckte att jag skulle ha kände jag kallsvetten tränga ut ur handflatorna. Det var Gula feber, typhoid feber, malaria, kolera, hepatit A, hepatit B och gud vet allt.

Nåväl, inte mycket att be för säger jag och tittar på de där fruktansvärda nålarna som ska in i armen på mig. Sätt igång. Sköterskan ser på mig och säger lite trevande att "du måste ta av dig jackan". Fan också, hade känts bättre om de liksom bara kunde sticka rakt igenom min tjocka dunjacka. Men nehej, så jobbade de visst inte.

Av med jackan dåra och fram med överarmen och så stick stick... "Färdigt! Det var väl inte så farligt?" "Vaddå inte så farligt?" Det gjorde hur ont som helst skall jag tala om för er... Och snart måste jag tillbaka och ta nästa spruta.
När allt var avklarat var jag så lättad att ha överlevt att jag i min iver att komma därifrån sprang ut med de käcka små smurftofflorna kvar över skorna. Kom på mig själv att jag tyckte det prasslade mer än vanligt när jag småsprang mot bilen.

På vägen därifrån
ringde jag min mor för att få lite  tröst nu när jag klarat mig igenom denna pärs men jag är nog en bortbyting så lite medkänsla som hon visade för mig. Hon slutade knappt att garva för att hämta luft och fortsatte så i ungefär fem minuter innan hon hämtat sig något sånär och klämde fram ett stackars dig... Hmmpf! Vad är det för mamma man har?

Min tydligt sargade kropp


Förresten behöver jag tillägga att jag var en av dem som inte vaccinerade mig mot Svininfluensan trots att vi studenter fick det gratis gjort på skolan?! Och titta så bra, jag har inte narkolepsi!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0