saffeochjag

Som de flesta vet, eller i alla fall de som står mig hyfsat nära, så lägger jag inte ner någon större möda på min skolgång vilket ger lite varierade resultat. Jag vill inte på något sätt sticka under stol med att jag är något så kopiöst lat när det gäller saker som inte inspirerar mig eller för den delen generellt rätt så slapp på alla ställen utom när jag jobbar...eller vänta, nu ljög jag igen. Jag är faktiskt lat på jobbet också och gör allt jag kan för att saker skall bli så effektiva som möjlligt men på samma gång tycker jag det är döden att gå på jobbet utan något att göra och måste alltså hitta på små projekt.

Hmm, det var ju inte min lathet jag skulle skriva om nu utan ett samtal jag hade med syskonens mamma tillika min fars "nya" fru (bara sedan 17 år tillbaka då...). Men med bakgrundsinfon om min lathet kanske ni blir lika förvånade som jag över hennes frågor.

Nya frun: Hur länge stannar du ikväll?
Jag: Inte vet jag...Det beror väl på vad ni bjuder på. Varför undrar du det?
Nya frun: Kan du inte prata lite med Lillasyrran om skolan?
Jag: (Flinande) Går det inge bra för henne? (Kollar menande på Lillebrorsan som alltid varit familjens svarta får)
Nya frun: Nä, hon behöver kanske någon som kan hjälpa henne med studietekniker...
Jag: (Höjer lätt på ögonbrynen) Och det tycker du att jag skall göra???
Nya frun: (Flänger och svänger lite upprört med armarna) Jo jo, jag vet men det finns ju ingen annan...
Lillebrorsan: Men Marie går ju inte ens i skolan!
Nya frun: Men Lillasyrran skjuter upp precis allting på framtiden.
Jag: (Tittar på brorsan varpå vi båda två brister ut i gapskratt) Och du tycker fortfarande att jag är rätt person?!
Nya frun: Jaja, men någonting kan du väl säga till henne.

Okej okej, tänker jag, och när syrran kommer ner i köket börjar vi snacka lite. Naturligtvis, som den ansvarsfulla syster jag är, så talar jag om för henne att man bör plugga lite varje dag så blir det så mycket lättare inför proven. Eftersom hon nu känner mig tittar hon bara på mig med en blick som helt tydligt frågar om jag är sjuk i huvudet på något vis. Tydligen var jag inte så övertygande...

Men till det mest intressanta hör ändå samtalet med pappa och Nya frun lite senare på kvällen där Nya frun berättar för mig om hur det går i skolan för Lillebrorsan. (Betänk nu att det var Syrran som går samhäll/samhäll med schyssta betyg de ville jag skulle ha ett samtal med!)
Jo, ni förstår att brorsan har inte betyg nog att komma in på något vanligt program utan det lutar åt IV alltså individuellt val, vilket är en fyraårig linje helt enkelt för dem med för många IG på betygslappen.
Detta tyckte min bror var strålande för där plockar de loss dörrarna från toaletterna och åker kälke(?) ner för trappor och annat brant ända till dörrarna går sönder...

Nu kan man ju flabba lite åt detta vilket jag såklart gjorde eftersom det inte är mina barn utan tack och lov är jag bara deras syrra men det finns faktiskt en lite mer allvarlig tanke bakom detta och det är vad man sänder ut för signal till barnen. Är det enbart för att syrran är tjej  som kraven är så mycket högre på henne eller är det för att hon är äldsta barnet? Brorsan har fått allt hon fått men utan att behöva prestera samma saker.
Redan här läggs grunden till att en kille kommer undan med att utföra sina uppgifter bara hälften så bra som en tjej och resten kan man alltid skämta bort. Nej, det är faktiskt nödvändigt att börja inse vilka skillnader vi gör mellan tjejer och killar!