Ytlighet
Idag var det planerat Röd Lördag över hela landet och vi skulle ha torgmöte nere på stan så vid kvart över tolv gav jag mig ner mot Stora torget och till vad jag trodde skulle bli en schysst förmiddag. Nu visade det sig att uppslutningen vart så dålig att det inte ens blev någon tidningsförsäljning. Mycket tråkigt tycker jag!
Inför nästa Röda Lördag är det jag som skall engagera mig ordentligt och styra upp det här. Inte är väl det för mycket begärt att man lägger en lördagsförmiddag i månaden på det man tror på?
Så jag börjar promota det redan nu: 26 november 12.30 på Stora torget i Uppsala. Var där eller var fyrkant!
Under tiden jag stod och väntade på mina partikamrater (där endast ett fåtal dök upp) hann det passera en hel del folk framför mina ögon. Jag kom på mig själv med att stå och bedöma varenda en efter utseende och stil.
Detta är verkligen ett drag jag inte tycker om hos mig själv men likförbannat står jag och gör det...
Familjen Skepparkavaj kom spankulerande i långsamt mak förbi mig och genast tänkte jag "fyfan vilken tråkigt borgerlig familj" och när paret med den snygga killen-fula tjejen korsade torget med en barnvagn framför sig kunde jag ju inte låta bli att fundera över hur sjutton han kan hänga med henne. Likväl blir jag förvånad när den supersnygga vältränade bruden kommer traskande hand i hand med stadens största slusk. Jag bedömer såklart också hur folk klär sig och ifall det passar deras kropp tex ser det ju hemskt ut när både tjocka och pinnsmala har tajta strumpebyxor och inget som täcker rôven.
Nu låter det ju som att allt i mitt huvud är negativa tankar om mina medmänniskor. Så är det ju naturligtvis inte, jag fascineras tex av människor som verkligen vågar sticka ut från resten av den grå massan som traskar omkring på gatorna. Jag kan också titta på folk och verkligen uppskatta deras vackerhet, som de sex kvinnorna inne på Storken idag, vackert rynkiga damer på kanske sjuttio år med alldeles kritvitt hår allihopa eller tjejen med hunden som jag i smyg stod och tittade på väldigt länge eftersom hon var så snygg.
Att jag nu håller på såhär är ju föga smickrande för mig själv men heller inte särskilt konstigt. Vad skall man annars bedöma folk på? Inte sjutton står jag och tittar på dem och tänker att de nog minsann är snälla och roliga.
Undrar just vad folk tänker om en själv när man kommer gående på gatorna?
Inför nästa Röda Lördag är det jag som skall engagera mig ordentligt och styra upp det här. Inte är väl det för mycket begärt att man lägger en lördagsförmiddag i månaden på det man tror på?
Så jag börjar promota det redan nu: 26 november 12.30 på Stora torget i Uppsala. Var där eller var fyrkant!
Under tiden jag stod och väntade på mina partikamrater (där endast ett fåtal dök upp) hann det passera en hel del folk framför mina ögon. Jag kom på mig själv med att stå och bedöma varenda en efter utseende och stil.
Detta är verkligen ett drag jag inte tycker om hos mig själv men likförbannat står jag och gör det...
Familjen Skepparkavaj kom spankulerande i långsamt mak förbi mig och genast tänkte jag "fyfan vilken tråkigt borgerlig familj" och när paret med den snygga killen-fula tjejen korsade torget med en barnvagn framför sig kunde jag ju inte låta bli att fundera över hur sjutton han kan hänga med henne. Likväl blir jag förvånad när den supersnygga vältränade bruden kommer traskande hand i hand med stadens största slusk. Jag bedömer såklart också hur folk klär sig och ifall det passar deras kropp tex ser det ju hemskt ut när både tjocka och pinnsmala har tajta strumpebyxor och inget som täcker rôven.
Nu låter det ju som att allt i mitt huvud är negativa tankar om mina medmänniskor. Så är det ju naturligtvis inte, jag fascineras tex av människor som verkligen vågar sticka ut från resten av den grå massan som traskar omkring på gatorna. Jag kan också titta på folk och verkligen uppskatta deras vackerhet, som de sex kvinnorna inne på Storken idag, vackert rynkiga damer på kanske sjuttio år med alldeles kritvitt hår allihopa eller tjejen med hunden som jag i smyg stod och tittade på väldigt länge eftersom hon var så snygg.
Att jag nu håller på såhär är ju föga smickrande för mig själv men heller inte särskilt konstigt. Vad skall man annars bedöma folk på? Inte sjutton står jag och tittar på dem och tänker att de nog minsann är snälla och roliga.
Undrar just vad folk tänker om en själv när man kommer gående på gatorna?
En av de vackraste kvinnorna jag vet- min mormor!
Och så jag då...
Och så jag då...
Kommentarer
Trackback
