saffeochjag

Detta gör faktiskt att det kan vara både spännande och roligt att plocka på sig de stora blå påsarna från det kända sätt-ihop-dina-egna-möbler-så-håller-de-ett-halvår-företaget och traska de trehundra metrarna över gården.

I morse kom jag gående och skulle ner på min andra vända var på jag ser den vackra tigrerade katten (som för övrigt är på pricken lik min gammelman som avlivades förra året fast den här på gården är mycket yngre) smyga mitt på gångbanan. Kroppen är hukad djupt ner och den rycker fram som om den hade hakat upp sig. Jag kollar lite längre fram på gården och ser att den smyger på en duva.

Nu råkar ju jag fascineras väldigt mycket utav sådana saker så jag måste ju bara se vad som händer. Kommer katten få duvan? Eller lurar den honom på konfekten? Hade katten någonsin en chans från första början? Eller är det därför duvan så lugnt fortsätter picka i marken och strutta omkring, den vet att kattens attack är dömd att misslyckas? Är detta något de leker varje morgon? Eller är det på liv och död?

Eftersom jag skall åt samma håll som de två djuren följer ju jag liksom efter. Ibland gör katten en rusning varpå duvan flaxar iväg en bit.

Så om någon av byggarbetarna nu sneglade åt vårt håll skulle de se oss gå där. På led. Ryckigt framåt. Först duvan, obekymrat vaggande, sedan gammelmans-look-a-liken, långsamt och med kroppen tätt nära marken, och sist i ledet jag så omärkbart jag bara kan för att inte råka överraska katten.

Än värre är förstås om de nu skulle missa de två små djuren som jag faktiskt gjorde allt för att inte skrämma. Då skulle de bara se mig gående ytterst långsamt, stanna upp, vänta, så ta ett ytterligare steg, stanna mitt i steget, för att sedan smyga lite fortare fram någon meter och så upprepa detta i ungefär trettio meter medan jag spanar rakt framför mig på gångbanan...