saffeochjag

Robin och jag försöker ta oss ut ett par tre gånger i veckan och springa vilket ju är rätt välbehövligt. Problemet är ju att både Robin och jag ger upp lite.

 

Som i morse hade vi bestämt oss för att springa före frukost. Skitbra! Bortsett från att jag verkligen inte kunde förmå min kropp att röra sig framåt på ett sätt som var något sånär vettigt och icke-plågsamt. (Ja, denna gången såg det nog nästan ut som Phoebe Buffay eftersom det mest kändes som jag raglade framåt i ett ökat tempo...) När jag då flämtande förklarar detta för springsällskapet svarar han med att fråga om vi ska vända hem igen. Lättnaden jag känner här är obeskrivbar. Så okej, det blev en dryg kilometer.

 

Men men, vi ger oss ut lite senare när vi piggnat till. Då är det istället Robin som påtalar hur jävla segt det är. Nu var det för långt för att vända tillbaka så vi går helt enkelt halva vägen. Blev dryga en och en halv kilometer...

 

Skräp! 2,7 km sammanlagt. Vad fan är det här? 

Äh, nya tag i morgon dåra...