saffeochjag

Vi vet fortfarande inte riktigt hur hunden mår men skall få besked i morgon. Eftersom detta börjar bli lite jobbigt så väljer jag i stället att skriva om knashundens lite lustiga egenheter som inte är helt olika Scooby Doos.
Saphira brukar, någon gång runt sjusnåret, komma smygandes och vilja hoppa upp "sova färdigt" i sängen. Så gjorde hon också i morse, det var bara det att jag märkte att hon aldrig kom till ro utan låg med huvudet upp och öronen riktade på dörren som leder till vårt gästrum.
Eftersom fönstret var öppet där inne så rörde sig dörren en aning fram och tillbaka vilket frambringade ett knarrande och gnisslande ljud som tydligen var mycket otäckt. Jag tänkte att hon snart skulle inse att det bara var dörren och lägga sig till ro men icke! Istället kröp hon längre och längre upp mot mattes kudde nöjde sig inte förrän hon hade placerat sig så längt ifrån dörren som möjligt vilket var ovanför mattes och husses huvuden, alltså på våra kuddar upptryckt mot sänggaveln. Där låg hon sedan till det var dags att vakna.

På eftermiddagen tog vi en sväng hem till vår nya granne. Det var första gången vi var inne hos henne och Saffe skulle såklart nusa och kontrollera varje vrå. Helt plötsligt fryser hon fast och reser ragg. Hon har fått syn på en mops, den är gul med mask och ligger helt klart och vaktar bokhyllan. Hon vägrar röra sig en millimeter framåt trots att jag sätter mig på huk bredvid mopsen och trots att den är gjord av...porslin! Inte förrän grannen lyfter upp den i famnen vågar hon sig fram och sniffar den då i rumpan. Tror ni att jag höll på att skratta mig fördärvad? Hon är ju inte klok den hunden! När hon inser sitt misstag vänder hon sig bara om med högburet huvud och säger klart och tydligt "att det visste hon väl hela tiden".

Ni förstår kanske att hon är vår lilla Scooby?

Min lilla smurf som förhoppningsvis är helt kurant snart



Saffe har sprungit runt med huvudet i gräset och fått frön på hela huvudet.



Vi passerar många åkrar på våra rundor.







Saphira spanar ut över nejderna i förhoppning att det skall skutta upp nån stackars hare hon kan jaga.



Ännu ingen hare i sikte.

Saphira hämtade sig aldrig riktigt efter värmeslaget(?) utan var fortfarande en aning dämpad dagen efter även om hon busade som tusan utomhus så märkte man det på henne när vi var inne. Vi for således tillbaka till veterinärmottagningen och de körde en del blodprover. Det visade sig då att ALAT-värdet var förhöjt fem gånger och detta är ett tecken på att levern har fått ta stryk. Med tanke på en hel massa anledningar så började nu veterinärerna fundera på förgiftning och inte värmeslag då symptomen inte heller varit helt typiska. Besöket slutade med att Saffe blev inlagd på dropp och övervakning över helgen.

Vi hade redan tidigare bestämt att åka ut och grilla hemma hos Melvins människor. Melvin är Saphiras kullbrorsa och de brukar ha superkul tillsammans när det ses. Tyvärr fick hon ju stanna på sjukhus medan vi åkte dit för en trevlig kväll. Jag kan säga att jag är en aning avis på Melvin å Saphiras räkning, vad härligt de bor! Det är bara att öppna dörren och runt omkring finns skog och åkrar, hunden kan springa lös vind för våg mer eller mindre på ägorna och bara ha ett härligt hundliv. Hit måste vi bara åka tillbaka när Saffe tillfrisknat llite!

Jag och Maria, Melvins matte, kom att prata om chokladfärgade grandisar. Jag har surfat runt en del och kollat på dessa underbart vackra skapelse som tyvärr räknas som felfärgade och om man man vill en sådan så verkar det som att man kan bli tvungen att hämta hem en ifrån USA. Kanske kan vi få lite rabatt om vi beställer två?;) Dessutom så får vi ju i så fall två kullsyskon igen. Kan det bli bättre?

I går, söndag, fick vi lov att hämta hem vår lillfis igen. Värdena är på väg åt rätt håll om ännu inte helt bra och det blir ett återbesök på torsdag morgon så får vi se vad de säger om provsvaren. Nu går hon på något foder som visst skall vara skonsamt för levern så det kanske gör susen *håller tummar och tår*.

Efter värmeslagsincidenten igår så beslöt vi, i samrådan med veterinär, att boka en tid för att kolla upp Saphira lite. Hon varit ganska så slö idag och dricker inte som hon skall, det enda vatten hon egentligen fått i sig är det jag slog på maten i morse.

Vi åkte in vid halv två och fick träffa en jättegullig veterinär som kollade över henne. Slutsatsen hon kom fram till var lätt vätskebrist och en aning slö. De vätskade upp henne rejält så hon har nu en puckel i nacken och vi har nu fått order om att försöka "lura" henne till att börja dricka igen tex genom att blanda ut mjukmat med vatten så att det blir till välling. Förhoppningen är att hon nu skall piggna på sig rejält och börja dricka till i morgon.

Nu när vi kom hem så var hon hur glad som helst och ville bara busa omkring i solen på gräsmattan men eftersom det är tjugosex grader varmt och hon dricker dåligt så kändes det inte som en bra idé. Jag vill ju inte gärna återuppleva gårdagen. Nej, in fick hon gå. Väl inne vill hon dock knappt röra sig utan ligger bara och sover.
Jag funderar på om hon är deprimerad. Kan de bli det? Vad gör man då? Hur gärna jag än vill gå ut med henne så vågar jag ju inte så länge hon inte dricker ordentligt. Känns som en ond cirkel just nu och vi hoppas bara att det blir bättre till i morgon.

Förra veckan hade Otto jobbat in en del tid så att han kunde ta fredagen ledigt. Vi hade tänkt oss en tur till någon camping vid kusten men som vanligt så planerar vi inte särskilt långt framåt i tiden och på torsdagkvällen, med alla väskor packade, visste vi fortfarande inte vart vi skulle åka. Det blev till att ringa runt först till de närmsta och sedan vidga cirkeln ju fler "tyvärr fullbokat" vi fick. Slutligen ringde Otto till en camping i Norrfällsviken som hade stugor lediga över helgen. Norrfällsviken såg fint ut och på kartan såg det ut att vara kanske en tjugofem mil härifrån. Det var ju helt okej eftersom vi planerade att åka tidigt på morgonen och skulle alltså vara framme någon gång vid elva...
På fredag morgon skriver jag ut en vägbeskrivning och det visar sig vara 43 (!) mil bort, nästan hela vägen upp till Ö-vik (som vi senare fick anledning att besöka).

Jaja, vi packar in oss och hund i bilen och far iväg. Det blir en frukost i Gävle och där träffar vi på en familj som kört ända ifrån Borås. De har en vacker dobbermanhane som Saffe lekte med en stund innan det var dags att fara vidare. Klockan ett ungefär så börjar det suga lite i badtarmen och beslutar oss för att stanna vid nästa badplatsskylt vilket råkade sig som så att det blev ett riktigt höjdarbad. Det var en milsvid (nåja) sandstrand och långgrundt till tusen. För min del kunde ju långgrundheten kvitta men eftersom Saphira var med så kunde det inte bli bättre. Det blev mycket bus och skoj i vattnet innan vi for vidare mot Höga kusten.

Väl framme så inser vi att vi inte hade kunnat hitta en vackrare camping, landskapet är helt magnifikt och campingen ligger precis vid en gammal fiskeby. Incheckningen klarades snabbt av och vi tog en promenad genom skogen bort mot golfbanans fik där Saffe hade turen att bli bjuden på två korvar utav caféinnehavaren. Inte illa! På kvällen fick hunden snällt stanna i stugan eftersom vi planerade att äta på byns fiskerestaurang. Det var väl det ända vi blev en aning besvikna på under helgen eftersom servicen låg på en riktigt låg nivå.
Efter maten så var det påpassligt nog dags för karaoke och Otto var ju inte sen att haka på. De som spelat sing-star med honom vet ju att Poison ligger honom varmt och hjärtat och visst gick han upp och rev av den i kväll också. Hans framträdande gav honom olyckligtvis honom en liten fanclub, varav den ena medlemmen bestämde sig för att lyfta upp honom i luften. Ingen av dem kunde väl klassas som helt nykter vilket gjorde att nersläppet/-fallet blev en aning okontrollerat. En fraktur utav metatarsalben V (mellanfotsben) blev resultatet. Dagen efter var det ju lite svårt för honom att röra sig och vi begav oss mot Kramfors för att se om man kunde få tag i kryckor. Det kunde man inte! Trots Ottos protester (han hävdade att han klarade sig med pinnar) så åkte jag till närmsta sjukhus nämligen Ö-vik. Nu har han kryckor och ett sjukskrivningsintyg för en månad framöver...

Idag har inte direkt varit mindre händelserik. Tidigt i morse for vi ut mot kusten för att sola och bada men vi hittade inget bra ställe och åkte hem och började lapa sol i trädgården i stället. Saffe var som vanligt fastknuten i lina i skuggan under äppleträden och med tillgång till vatten.
Efter kanske en halvtimma ser jag hur hon reser sig för att byta plats och hon vinglar då rejält. Hon ramlar omkull på backen innan vi hinner fram till henne. Jag rycker åt mig en vattenflaska och häller över henne medan hon börjar kräkas och krampa. Under tiden har Otto dragit fram vattenslangar som han får stå och skarva med händerna medan jag sköljer henne. Vi fortsätter att skölja henne en stund och efter fem, tio minuter så har hon kvicknat till och går försiktigt utan att vingla. Tillsammans lastar vi in henne i bilen och Otto får sitta där bak och svalka henne med blöta handdukar medan jag kör henne till Ultuna.
Väl på Ultuna får vi sitta och vänta 4,5 timma utan att får träffa veterinär vilket förklaras med att bara en veterinär jobbar. En vanlig vardag mitt på dagen?! J-ligt märkligt! I vilket fall som helst så är Saffe sig själv och vill leka och busa efter bara en timma, dock vill hon inte drickas deras vatten.
När klockan närmar sig halv åtta beslutar vi oss för att åka hem igen då de tydligen inte anser att tillståndet är akut. I stället skall jag ringa till Uppsala veterinärmottagning i morgon och fråga om vi skall komma in. Tydligen är de så att de kan få lever- och njurskador av en sådan här incident så det är bäst att kolla för säkerhets skull.

På samma gång som detta var något av det otäckaste jag varit med om på mycket länge (särsklit tanken på att vi faktiskt kunden förlorat henne om vi inte uppmärksammat det direkt) så är det intressant. Detta är ju tillstånd vi precis läst om varför de uppkommer och så vidare och att då ha fått sett hur det faktiskt ser ut är ju ovärdeligt även om jag naturligtvis önskar att det aldrig hänt.

Sensmoral: Sjung inte karaoke i norrland och tänk för allt i världen på att kyla er hund/se till att den får i sig tillräckligt med vätska även om den ligger i skuggan!


Här nedan kommer en del bilder från vår underbara helg i Norrfällsviken. Vill ni se fler så kika in i galleriet på hemsidan.

Det har ju varit alldeles fantastiskt varmt under några veckors tid men eftersom Otto jobbar så har det inte blivit något direkt badande. Detta ville vi råda bot på och bestämde oss för att ta en paus i arbetet med vardagsrummet för att åka till Wiks slott för ett kvällsdopp.
Väl framme så inser vi att det är ganska blåsigt och faktiskt inte alls så varmt som det varit kvällarna före. Men vad gör väl det? Jag och Saphira ville bada i alla fall. Det blev lite frisbeekastande ut över sjön och Saffe simmade glatt ut efter för att hämta tillbaka den igen.
När det sedan var min tur att bada så gick jag bort till bryggan och hoppade i. Uppvuxen i Bohuslän som jag är så tycker jag faktiskt att insjöar är en aning läskiga, särskilt sent på kvällen då vattnet är alldeles svart så det tog mig en stund att ta mig men när jag väl gjorde det så var det riktigt skönt. Så skönt så att jag var tvungen att hoppa i en gång till innan vi for tillbaks hem.

Igår hade vi Melvin, Saffes brorsa, här medan Maria och Björn for till stan för att uträtta en del ärenden. Min första tanke när jag gick gick ut genom ytterdörren med båda två i handen var att det här går aldrig. Jag var fast övertygad om att de skulle lyckas dela mig på mitten genom att sätta fart åt var sitt håll, så mycket drog de i kopplen. Bara efter ett par minuter och några smärre åthutningar från mig så hade de skärpt till sig rejält. Visserligen märkte man fortfarande att de hade en rätt så hög energinivå men de gick i alla fall lydigt framför mig. Det var lite molnigt ute vilket gjorde att vi kunde gå ut på en ordentlig promenad där de fick möjlighet att busa av sig en del. Efter en timma började båda två dock flämta rätt så rejält så jag bestämde att det fick räcka för nu och det var väldigt lugna hundar jag hade bredvid mig i koppel på väg hem.
Jag är oerhört glad att vi ändå kunde vara ute såpass länge och att de fick möjlighet att rejsa runt en del annars vette fasen hur vår lägenhet hade sett ut. Två ystra tonårsgrandisar som leker kan nämligen riva ett helt hus utan problem:)
Väl inne kröp vi upp i sängen alla tre och låg och mös framför teven. Det finns ingenting som går upp emot det vill jag lova och till och med Otto frågade om vi kanske inte skulle ha en till ändå...

Nu är det dags att packa väskorna för tidigt i morgon bittida åker vi och campar. Det skall bli riktigt skönt att komma hemifrån om så bara för ett par dagar och vi planerar in många öl på klipporna i solnedgången!

Vårt alldeles egna lilla sjöodjur.

Vart tusan tog frisbeen vägen nu då?

Någonstans i gräset finns det två grandisar...