saffeochjag

Så har vi äntligen då lyckats infinna oss på den öppna onsdagsträningen på Uppsala brukshundklubb. Vi har gjort ett försök tidigare men är man drabbad av en förvirrad matte får man finna sig i att det blir fel med tider och så med jämna mellanrum. Jag råkade alltså åka dit en timma för tidigigt första gången jag var där men det gjorde inte så mycket. I stället för att träna bland andra hundar passade vi på att låna agilitybanan och leka med lite hinder. Kul, men vissa moment (läs: slalom) är inte gjorda för en grandis helt enkelt :)

I går kom vi dock i tid och möttes av en skällande storpudel som faktiskt fortsatte skälla konstant första halvtimman. Vädret var ju inte helt optimalt varken för liten grandis eller för mig men vi var minsann inte missmodiga för det. Saphira var lite tittig till en början och rynkade på pannan åt den där krulliga grå som skällde som en besatt hela tiden. Ganska så snart så släppte spänningarna dock och hon kunde börja fokusera på mig. Det blev mycket kontaktträning då det verkade som att vi alla var i behov av att träna på kontakten med andra hundar cirkulerande runt sig. Jag trodde nog att Saffe skulle tycka det var jobbigare men hon var skitduktig rent ut sagt!
När det var dags för gemensam platsliggning låg hon kvar stilla länge trots att marken var jätteblöt. Ni får nu tänka på att det är en grandis som alltså är naken på magen:) Hon har visserligen en tendens att alltid lägga sig, och för all del sätta sig, snett ut från mig med rumpan och jag har ingen aning om vad man skall göra åt saken. Kanske jag får fråga nästa vecka...

I skolan har vi nu börjat med det spännande avsnittet parasitologi. Kanske kan man tro att det inte finns så mycket att lära där utan det finns bandmask, rundmask, piskmask och så vidare. Man blir då glatt överraskad att ämnet är så oerhört mycket större än så. Denna inskikt kom redan första timman och jag har nu grottat ner mig ordentligt i de spännande maskarnas liv inuti kroppen (och utanför för all del).

Någonting som slår mig dock är att ju mer jag läser ju mer inser jag att detta inte skulle behöva vara enda vägen till veterinäryrket utan jag tror att man skulle kunna dela upp utbildningen och på det sättet få in fler olika typer utav människor. Veterinärkåren som grupp skulle må väldigt bra av att alla inte var stöpta i samma form och fortsatte att danas på exakt samma sätt under fem och ett halvt år utan att det i stället kom in människor med andra bakgrunder/erfarenheter. Inte bara "duktiga flickan" som lärt sig att plugga och det är för övrigt allt hon gjort innan hon sökte till SLU. Jag kommer återkomma till dessa funderingar när de är lite mer genomtänkta och tankarna kan formuleras i ord.

Har återigen tentapluggat en vecka vilket resulterat i att jag inte haft tid för att blogga eller i stort sett någonting annat vad som helst.
Emellanåt har Saphira fått följa med hem till kursare och plugga. Det är förbluffande hur duktig hon är, speciellt tydligt märks det då både hon och Kåda är med på pluggsessionerna. De ligger tysta och vilar vid respektive mattes fötter och någon gång inemellan tigger de lite uppmärksamhet såsom en klapp eller bara lite prat med dem.

Nu är det i alla fall över med bakterieplugg vilket känns helt fantastiskt! Tentan är skriven och jag vågar nog säga att jag tror att jag klarat den även om det var några frågor som jag verkligen inte hade en aning om (vilket var en ny upplevelse för mig). Direkt efter tentan for jag hem till Nina för vi skulle gå på hundcafé. Det visade sig när vi kom dit att det inte öppnade förrän två timmar senare men de bryggde oss en kopp kaffe i alla fall. Det kallar jag service! Kan omöjligt ha varit en infödd Uppsalabo ;)

Klockan börjar nu närma sig tiden då det är dags att åka och käka tentatårta hos Elin. Det var min tur att baka tårtorna och jag kunde ju inte låta bli att anknyta till bakterierna och tårtorna ser därför ut som agarplattor och utodlade bakterier på.

Planen för dagen var att vi skulle fara till Solvalla och titta på Ylva som skulle köra premielopp med sitt sto. Det var tänkt att jag skulle vara hästskötare och Otto skulle fota och passa hunden.
Glada i hågen hoppade vi in i  bilen vid niosnåret och beger oss mot den vackra hufvudstaden.
Plötsligt höjs radiovolymen av sig själv och det vet vi ju alla vad det betyder, just det, trafikinformation. En bil hade kört in i mitträcket vid Rotebro (eller något liknande). Inte kunde väl vi veta att det var bara ett par kilometer längre fram. Det blev vi dock snart varse eftersom det tog tvärstopp. När vi köar som bäst kommer två brandbilar, tre ambulanser och snuten och skall pressa sig förbi. Det kan inte vara ett lätt jobb de har alltså!
Det tog en och en halv timma innan bilarna var borta och trafiken kunde släppas på igen. En lång väntan kan man säga men vi nyttjade tiden till att träna med störningar längs vägrenen:) Det var riktigt roligt och Saffe traskade omkring där som att det var den självklaraste sak i världen.

Så småningom kom vi i alla fall fram till travbanan och kunde titta på Ylva när det var hennes tur att ge sig ut på banan. Hon körde strålande och klarade sig inom tidsramen och i rätt gångart hela vägen runt. Jätteroligt!

På väg till Solvalla fastnade vi här.




Så här kul tyckte Saphira att det var så vi beslöt oss för att hoppa ut och träna lite i stället.




Här har vi Ylva i ledningen...Eller?!

Mitt pluggande den här delkursen har blivit allvarligt lidande för min slapphets skull. Egentligen är ju jag dock inte en grubblande människa så jag bestämmer mig för att skita i det dåliga samvetet som envist klänger sig fast kring axeln på mig. I en vecka nu har jag försökt skava bort honom men då det inte går så stoppar jag en fralla i truten på honom så han håller käft. Så länge jag har annat att göra så fungerar det utmärkt, han sitter där och smaskar och slaskar så glatt så.

Måndag- och tisdagkväll har jag spenderat på Uppsala vetrinärklinik och sprungit runt som en skugga till Hanna och bara försökt insupa så mycket kunskap som bara går. Detta har resulterat i att jag nu kan ta betalt från kunder (dock inte boka in dem), något sånär börjat lära mig var saker och ting finns, fixar kvällsstädrutinerna och har, håll i er nu, tagit min första egna RÖNTGENPLåt. Wohoo!!! Den var dessutom användbar och behövde inte tas om av Hanna (vilket hon hade kalkylerat med ;)). Nu är det upp till bevis på fredag eftermiddag, lite nerväst och det känns som att jag kommer springa runt och fråga mest hela tiden... Jaja, de får ha lite tålamod.

Är nu också medlem i Uppsala Brukshundklubb sedan två dagar tillbaka och skall gå på deras öppna träning i kväll är planen. Har laddat med korv och en ny leksak så jag har stora förväntningar på lillfisan men främst är vi där för att titta på andra hundarnoch att lyckas träna kanske de mest banala saker i närheten av andra hundar.

Kvällen tänker jag spendera hemma hos K tittandes på "Bonde söker fru". Säkert har K bakat någonting gott igen så jag får nog hoppa över middagen och leva på bananer under dagen :D

Vilken superhärlig morgon tänker jag och hoppar i kläderna, släpar med mig hunden ut och med kameran i högsta hugg. Vi kilar iväg längs en runda som brukar ta sisådär 45 minuter en timma beroende på hur fort vi går. Promenaden blir riktigt trevlig och vi busar lite och fotar en del. Tyvärr, sista biten hem, så ser vi en granne med sin beagle. Vi möter dem titt som tätt och alltsom oftast är hunden då på vift i skogen för sig själv och man hör ägaren vissla någonstans långt bortifrån. Nåja, idag satt den ju i koppel och i andra änden på kopplet fanns en ägare. Strålande tänker jag och är nu fast besluten om att vi skall få till det här hundmötet. Jag gör allting precis som jag ska tror jag men tydligen inte eftersom Saphira gör utfall... IGEN... Nu orkar jag fan inte mer! Vet inte vad jag skall göra för att få henne att sluta. Det känns inte heller som att det skulle hjälpa att åka in till skolan och envisas med att möta hundar där eftersom reaktionerna där inte alls ser ut som här på hemmaplan. Här hemma är det dessutom så svårt att träna eftersom det är långt ifrån alla dagar man möter hundar här. Men nu är jag fan redo att lämna bort hunden...

Och inte har helgen varit särskilt givande den heller. Fredagkvällen var jag fyllechaffis åt Otto som var på afterwork. Det blev även en sväng till Skyttorp. Bra social träning för hunden tänkte jag men eftersom folk inte kan låta bli att klappa fastän man ber dem så vette fan, det kanske gjorde mer skada än nytta.

Lördagen bad jag Otto ta hand om Saffe eftersom jag verkligen behöver plugga. Den här delkursen pluggar jag ingenting alls i princip och tror på allvar faktiskt att jag kommer kugga denna tentan.  Efter att ha bett honom en sisådär sju gånger så gick han äntligen ut med henne i en timma. Det var det pluggandet jag fick den dagen.

Söndagen skulle vi åkt på julmarknad (ja jag vet att det är lite tidigt) men av olika anledningar blev det ingenting med det utan jag spenderade i stort sett hela dagen framför teven och hästhoppning.

Livet känns jävligt piss just nu!

Slänger i alla fall in några bilder från kvällspromenaden igår och morgonpromenaden i morse.

Mitt liv är en aningen märkligt, saker och ting tenderar liksom att falla rakt i huvudet på mig. Utan minsta lilla ansträgning så händer de bästa utav saker.
Häromdagen fick jag frågan om jag skulle vara intresserad av att arbeta lite timmar på en veterinärmottagning här i Uppsala. Absolut! svarade jag. Vad kan vara bättre för en veterinär to be än att få börja vistas i rätt miljö och dessutom tjäna en slant på det? Nåväl, dagen efter var det mer eller mindre spikat att det skulle bli jag som fick jobbet och idag är alla formaliteter avklarade och kontrakt underskrivet. Allt detta tack vare min underbara kursare som arbetar på samma veterinärklinik och kom att tänka på mig när extrapersonal kom på tal. Första arbetsdagen blir på måndag, då skall jag skolas in. Det är jättespännande och skall bli så himla roligt!

När jag nu ändå befann mig hos veterinären i kväll passade jag på att fråga om provsvaren kommit på Saffes vårtor. De hade kommit och jag fick själv läsa dem. Med en lättnadens suck kunde jag konstatera att det rör sig om godartade utväxter som troligen orsakats av ett virus. Härligt! Då blir det inget djupare grävande i halsen på vår lilla råtta. Nu håller vi tummar och tår för att det inte skall börja växa upp några nya hemskingar som måste opereras bort, alternativt rullas loss som var fallet med de förra ;).

Tänkte också slänga in en rad om gårdagen. Vi tog en promenad tillsammans med Elin och Kåda och trot eller ej men hundarna kunde vara lösa och fortsätta att bara traska på i ett lugnt och stilla mak med lite sniffande i diken och nosande på kissfläckar men helt utan tendenser till att börja rejsa runt som stollar. Det var så oerhört skönt att se att lillstollan har börjat lugna ner sig en aning. Jag testade även att stanna henne när honn travade på en bit framför och jag slogs över hur duktig hon faktiskt är. Trots att jag och Elin gick och pratade konstant så kunde Saphira urskilja när jag talade med henne och hon lyssnade nästan lika bra som när vi är själva=)

Någonting som kanske inte går precis lika strålande är det här med att plugga. Mina intentioner är väldigt goda men tyvärr kräver mitt pluggande att jag måste starta datorn och när det väl är gjort kan man ju lika gärna slänga en kik på facebook, medan den fliken laddar kan man ju lika gärna besöka något trevligt forum och göra ett litet inlägg, faktum är att ett snabbt betapetspel hinns ju också med. Och utan att man begrep hur det gick till så har två timmar passerat utan att jag lärt mig ett jota om en enda bakterie.

Inte heller labbarna går lysande och jag har nu gjort mig ett namn bland lärarna som hon med blandflororna som dessutom svär som en borstbindare. Nä, det här med bakterier kanjag garantera att det är ingenting för mig. Fick dessutom detta påpekat för mig av en lärare så på den punkten är vi helt överens. Jag kan verkligen inte förstå meningen med att vi skall, dag efter dag, genomföra samma typer av tester som, gång efter annan blir helt missvisande. När detta poängteras så får man till svar att "skriv så som det skulle ha blivit". Dessa förbannade labbar är dessutom obligatoriska.

Så, nu har jag fått spy lite galla över skolan i dag också och det är dags att krypa till kojs.

Så var man tillbaka hemma igen efter en härlig helg ombord på Britta. Påmönstringen var klockan tre på fredag eftermiddag och vi hann dit med god marginal (läs: 14.35) och fick burit ombord vår packning. Efter uppställning och en snabbkoll så att alla var ombord som skulle så kastade vi loss och gav oss iväg mot Skärhamn. En hel del av oss som var ombord var nya på skutan och eftersom det ändå var dags för tävlingssegling på lördagen så ville man trimma in besättningen lite grand så det blev till att sätta segel. Att sedan säga att vi seglade till slutmålet är väl att ta i men trasorna kom  upp i alla fall och de nya ombord fick en inblick i hur det fungerar att hissa ett segel som väger ett par trehundra kilo.
Vi blev också bekanta med vaktsystememet, alltså de poster man har ombord under segling och det visade sig att jag och Carolin, min systerdotter, skulle gå vakt tillsammans. Roligt tyckte jag och förhoppningsvis hon också! Det var också väldigt roligt att Syrrans son Robin och Otto var med ombord denna gången.

På lördagen purrades vi klockan sju och Otto den stollen ville genast kasta sig ur kojen. Jag förklarade i ett tillstånd som nog inte kan klassas som vaken att de kommer snart och purrar oss igen och att han kunde ta det lilla lugna och vila i åtminstone tio minuter till.
Åtta noll noll serverades frukosten och praktiskt taget så fort vi diskat våra gröttallrikar var det dags för uppställning på däck och vi delades in på våra stationer.
Segelsättningen gick smärtfritt och vi fick upp ganksa bra med fart och låg inte helt dåligt till i starten som gick klockan tio. Våra första seglingsmanöver var en undanvindsvändning och den sinkade oss rejält. Vi började genast tappa på skutorna runt ikring oss plus att vi skörade ett segel så att det var tvunget att bärgas. Sedan tycker jag faktiskt inte att vi behöver tala så mycket mer om den tävlingen;)

Kvällen bjöd på prisutdelning i Mollösunds kyrka och sedan ett par öl på Wärdshuset. Jag fick tillfälle att som hastigast snacka lite med min gamla seglarvänner från de andra skutorna men tiden var allt för knapp och jag allt för trött. Men det får fasen inte dröja två år till nästa gång jag seglar igen, dett är på tok för lång tid! Även Otto tyckte att helgen var rolig och jag tror nog att han vill följa med ut igen. Vem vet kanske redan till våren?

Söndagen började lika tidigt som lördagen men nu var det inget prat om segling eftersom varenda segel och tamp skulle plockas ner för vintern. Det är kul men alltid lite vemodigt att tvingas skackla loss alla block och fira ner dem från riggen.

Vi var tillbaka i Uppsala strax efter två och påbörjade resan hemåt, via Maria och Björn där vi skulle hämta upp vår söta hund som de passat hele helgen.

Idag lider jag av en viss träningsvärk men det är det klart värt och jag längtar redan till nästa gång!

Vy från däck innan seglen är satta.