saffeochjag

Återigen hade vi en lyckad flygbladsutdelning utanför Ackis i tisdags morse (ja, klockan 06.15 igen).
I veckans nummer av Proletären finns en intervju med en anställd på just Ackis vilket gjorde det än mer intressant att få stå utanför ingångarna.

Vi fick ut ett par tidningar och en hel del flygblad men något som nästan var ännu roligare var att folk börjar känna igen oss. Två veckor i rad har vi stått där nu och det märks, folk stannar till och pratar lite trots stressen till jobbet och somliga tackar vänligen nej till tidning och flygblad eftersom de redan fått dem i fredags. Att de gör så känns faktiskt lite som en seger bara det eftersom det är oerhört viktigt att visa att vi syns och finns.
I lördags på vårt offentliga möte talade Robert Mathiasson om vikten av att avslöja orättvisor i tid som till exempel när KP tog upp frågan om privatisering långt tidigare än alla andra. Då hette det från borgerligt håll att privatisering skulle föra med sig så mycket gott och det skulle vara till gagn både för konsumenter och arbetare. Då var kommunisterna där och berättade sanningen bakom privatiseringen nämligen den att den gagnar bara dem som får vinsten. Idag ser vi att mna har rätt och idag kommer folk ihåg vem det var som påpekade det för dem.

Förhoppningsvis hamnade våra tidningar på ett lunchbord i ett lunchrum och så många fler kommer då att läsa dem än enbart köparna. Syns man så finns man!

Säg ordet karaoke och reaktionerna lär inte vänta på sig. Hälften av folket jublar och den andra hälften säger att sådant gör de minsann aaaldrig, skulle aldrig falla dem in att förnedra sig på det viset.

Vi var på karaokestället Etage i fredags, självklart kollade vi på På spåret och kände oss lagom oallmänbildade innan vi gick ner men hur som helst. Mina känslor för Etage är lite blandade eftersom jag varit med om en lite märklig incident där. Vi går helt enkelt inte närmare in på det men vi kan säga att den hade med lakritsshots, Black Jack-bord och killar att göra så jag var faktiskt lite nervös inför att gå dit. Helt obefogat visade det sig.

Brudarna jag var där med sjunger ju så inåthelvete bra alla fyra och det är ju verkligen vrålkul att stå där och höra dem sjunga låt efter låt och riva ner applåder utan dess like. Erbjudande om att sjunga med folks band haglade, eller ja kanske inte haglade men droppade in över dem i alla fall.
Jag sjunger inte så inåthelvete bra och brukar sällan gå upp själv på scen utan alltid tillsammans med vissa av mina vänner som jag inte planerar att hänga ut med namn här men där vi sjunger ungefär lika bra (illa!) och då blir det bara roligt. Nu var inte någon av dessa med i fredags så jag funderade länge och väl på om jag skulle sjunga eller inte och om jag nu skulle sjunga så skulle det ju absolut vara någonting humoristiskt så att folk verkligen förstår att jag inte tror att jag kan sjunga.

Självklart genomförde ju mina vänner en kupp och lämnade in en lapp i mitt namn medan jag var fullt upptagen med att bugga järnet på dansgolvet. Det slutade inte bättre än att jag stod på scen sjungandes "Det är inte lätt att va ödmjuk" för full hals medan hela stället applåderade, tjoade och sjöng med. Okej okej, nu fattar jag att det inte var för att jag var så bra utan kanske mer för att jag bjöd på mig själv men jag hade vansinnigt roligt och klarar mig tydligen alldeles utmärkt på egen hand! :)

Likt borttvättade strumpor så är nycklar ett fenomen i sig själv hos mig. Så många gånger finner jag nycklar som jag inte har en aning om vart de går och när de legat lagom länge så brukar jag helt sonika slänga dem.
Men frågan är ju var de kommer ifrån? Vem saknar alla de nycklar som materialiseras hemma hos mig i min skrivbordslåda?

Ja, det är tydligen någonting som kan gå sönder på min lille Yaris. Detta fick jag erfara igår då jag kom hem efter en vända till Norrköping och skulle fickparkera här utanför. Knak! sa det bara någonstans till höger under motorhuven och sedan dunkade det på ett märkligt vis varje gång jag hade fullt rattutslag.

-Drivknuten, sa Johan när jag kom in och för min inre syn såg jag tudenlapparna få vingar och flyga långt långt bort från mitt Kenyakonto.

Det är i sådana här lägen jag känner att jag hade velat vara hemma, i min stad med mitt sociala skyddsnät runt mig som kan hjälpa med att tipsa om billig verkstad, låna ut bil och skjutsa när man lämnat sin bil på verkstaden.
Nu fick jag snällt studsa upp i ottan börja googla lite (tackar synnerligen för google i vissa lägen) och hitta en verkstad inte allt för långt bort så att det skulle vara möjligt för mig att gå hem därifrån. Än så länge verkar han dessutom vara en pärla killen på verkstaden för han lovade mig bilen tillbaka i morgon och dessutom skulle han göra det hyfsat billigt om man jämförde med några av de andra jag ringt.

Vanligtvis är jag ingen människa som bryter ihop men nu har jag fan vart nära lipen i två dagar. Varför kan saker liksom inte bara få gå min väg någon gång? Det alltid likadant ett litet tillskott till kassan (fick ju extrajobb häromdagen) och helt plötsligt dyker världens största hål upp att stoppa dem i. Så de pengar jag skulle jobba ihop nu för att kunna spara till kursen i bevarandebiologi kommer jag istället få lägga på lagande av bil och hyrande av bil ikväll för att överhuvudtaget kunna ta mig hem från jobbet eftersom sista bussen går klockan tio i åtta.

Han berättade om känslan när ovationerna och applåderna aldrig någonsin ville ta slut och naturligtvis känner jag mig lite stolt när jag får höra sådana saker. Konstigt egentligen att jag kan känna mig stolt över någonting jag absolut inte varit delaktig i men ändå är jag det. Stolt över mitt ursprung kanske. Samtidigt är jag lite ledsen över att jag på den tiden inte själv var aktiv och kunde få vara med och uppleva det...

När vi delat ut våra 300 flygblad blev det en snabb frukost bestående av rågbulle med ost och skinka, kanelbulle och såklart en stor kopp kaffe inne på Fågelsången innan jag for hem.

Nu blir det vila en timme eller två och sedan iväg för att jobba på djurkliniken några några timmar.

Ja, tillvänjningen till det allra mesta går fort, ibland väldigt fort. Det tog inte lång tid innan jag vande mig vid att vara själv och styra upp allting på egen hand, rätt så snabbt vande jag mig vid att bo här där jag gör också. Nu har jag även vant mig vid att du alltid skall finnas där att prata med... och nu måste vänja mig av med det för ett tag. Hoppas inte det går fort.

Ja, så känns det idag faktiskt och det var kanske framförallt en händelse på vägen hem från skolan som fick känslan att infinna sig.
Jag tar det från början. Sista veckan eller kanske två veckorna har jag insett att det skulle vara fantastiskt fint med ett extrajobb några timmar då och då för, om vi skall prata klarspråk, är jag skitdålig på att hushålla med pengar. Det är som att de lever ett helt eget liv och bestämmer de sig för att flytta från mitt bankkonto så gör de helt enkelt så. Eftersom tanken är att jag skall läsa en kurs i Kenya till våren måste jag spara ihop i runda slängar 20 tusen innan februari och låt mig säga att det går sisådär. Visst stoppar jag in en slant eller två på sparkontot men alldeles för lite för att lyckas få ihop vad som krävs.

Nåväl, på lunchen idag snackade jag med M och N om vad jag skulle kunna tänka mig att göra och listade för- och nackdelar med olika jobb. Croupier tex tycker jag ju är fantastiskt roligt men här i stan kan jag bara jobba på provision vilket jag vet att jag komemr ha fantastiskt svårt för, dessutom måste man binda upp sig för två helger per månad vilket om möjligt skulle vara ännu svårare.
Vad har jag mer erfarenhet av? Lucnhrestaurang- omöjligt eftersom jag måste vara i skolan vid den tiden, hästskötare- uteslutet eftersom man knappt får betalt, bensinstationsbiträde natt/helger- japp, skulle helt klart funka...och sådär fortsatte det. 

Vid tretiden begav jag mig hemåt med ett enormt sug efter sötsaker och bestämde mig för att köpa lite choklad i kiorren om jag var tvungen att parkera "där borta" så att jag skulle passera den påväg från bilen. Naturligtvis åkte jag först och tittade på gratisparkeringarna närmast mitt hus men där fanns inget så det var bara att åka längst bort och gå någon kilometer hem.

Passerar alltså då den första godiskiosken där jag smiter in för att hitta något att stilla sötsuget med men det är lite halvtråkigt utbud så jag tänker att jag i stället skall handla i den lilla närbutiken i huset bredvid oss. Utbudet därinne är fantastiskt och då menar jag inte bara godiset utan där varvas gamla VHS-filmer med LP-skivor, en uppsjö tidningar, billigt smink, mat, godis och diverse småprylar.

Jag har varit därinne ett par gånger och handlat och brukar alltid slänga lite käft med gubben och gör så även idag när jag skall välja godis. När händerna är fulla av godbitar och det är dags att betala kalaset frågar han mig om jag pluggar eller jobbar.

-Jo, jag pluggar.
-Har du långt kvar då?
-En definitionsfråga men ungefär tre år...
-Du vill inte ha extrajobb?

Hörde jag rätt? Var det så lätt? Behövde jag alltså bara traska rakt in i affären handla lite och sedan har jag jobb? Jodå, han menade allvar och nästa vecka skall jag titta in efter skolan någon dag så att vi kan snacka lite mer.
Underbart! Fantastiskt! Vad hände med karma? Mitt konto borde ju fasen ligga på minus...

Vilken tur att det inte fanns p-plats utanför huset och att jag var så godissugen och att den första kiosken var tråkig!

Snubblade över det här på nätet. Varför hela fridens namn har man inte det som OS-gren längre? Underbar sport.

22:e november. Vår bröllopsdag. Jag skulle ljuga för mig själv om jag sa att dagen går obemärkt förbi. Den dagen för sex år sedan var faktiskt en av de finaste dagarna i mitt liv...trots allt, och jag kommer alltid bära med mig minnet av den.

Idag vet jag att det var det bästa som kunde hända oss. Vi var två människor som för länge sedan helt förlorat all respekt gentemot varandra och medvetet sårade och gjorde illa. Hade vi fortsatt undrar jag vart vi hade varit nu. Sista tiden var oerhört destruktiv för oss båda och vi förvandlades från de personer vi var när vi en gång träffades till två främlingar som på inget sätt kunde finna en gemensam väg i livet.
Alldeles för många vassa ord som sårat allt för djupt för att det någonsin skulle gå att läka skadorna de orsakat, alldeles för mycket lögner för att vi någonsin skulle kunna tro på ärligheten igen, alldeles för lite varma känslor kvar för att kunna söka tröst hos varandra.

Men ändå likförbannat så ser jag på de tio åren som helt fantastiska och de har danat mig till den människa jag är idag. Relationen och kanske framförallt separationen lärde mig så oerhört mycket om mig själv som jag aldrig förr reflekterat över, det låter kanske som en klyscha men det är precis så det är.

Nu när vi inte längre lever tillsammans har jag kunnat hitta tillbaka till den människa jag en gång var, den sprudlande levnadsglada tjejen som hela tiden funnits där någonstans i det fördolda. Förhoppningsvis har även han åter funnit sig själv och precis som jag gått vidare och lämnat bitterheten bakom sig. Kanske har vi båda kunnat plocka fram de människor vi varit så duktiga på att kväsa de sista åren, de människor vi båda förtjänar att vara.
Alltid kommer han äga en liten liten del av mitt hjärta.

När jag skulle traska ut genom svalen imorse ser jag att det är någon som klottrat tags över hela fönsterrutan i dörren och dessutom på skylten som talar om vilka som bor i trapphuset.
Det gör mig så mäkta irriterad att några otäcka tonåringar varit där och helt förstört egendom helt enkelt genom att de klottrat en massa fult skit.

Graffiti i all ära, jag tycker det är snyggt och kan välkomna inslaget i tråkiga grå betongmiljöer såsom gångtunnlar, fula murar eller på skatebordramper. Många gånger är det fantastiskt välgjorda konstverk och man ser att de som målat bilderna (tveksam till ordvalet men hoppas att ingen tar illa upp) är galet duktiga och konstnärligt lagda. Men någon stans där får det gärna stanna. Att, om man är totalt oduglig på att dra ett rakt streck, ägna sig åt att klottra en fullständigt obegriplig bokstavskombination som något slags signum på att de varit där är bara vansinnigt korkat. Är det så att nästa gång en skräpig unge kommer dit så kan de tolka bokstäverna och se att Jaha ja, här har Kalle redan taggat? Har ingen lärt dessa människor att skadegörelse är något som vi alla kommer få vara med att bekosta? Även de själva?

Man förstör för fan inte annans egendom på det viset! Vad vill de få ut av sitt kladdande? Är de arga på samhället? Om det är så, hur hjälper det deras situation att förstöra? Är de ute efter kicken? Ta då och boka in ett fallskärmshopp, eller dyk från tian i simhallen eller vad som helst. Men förstör inte saker som jag måste vara med och betala sedan!

Förresten slås jag av ungefär samma tanke varje gång jag befinner mig på en krogtoalett. Vuxna människor som på allvar sitter och klottrar att: I was here. Skumt fenomen...

För#%!3`0%e, Hel#%2!?!"#¤s Jä#!"5&%a ligister!

Igår var det omöjligt för mig att skriva här av den enkla anledningen att jag spenderade hela, och då menar jag verkligen hela med undantag av halvtimman det tog att åka och hämta pizza, dagen i Alex säng tittandes på Game of thrones. Har ni sett denna underbara fantasyserie? Om inte så gört!

Vi var ju lite skakis och bakis som sig bör en söndag i en students värld och bestämde oss för att slappa lite framför en film varpå Alex kommer på den geniala idén att titta på första avsnittet av Game of thrones, en serie som hon pratat om en hel del men det har aldrig blivit av att jag kollat på den.

"Vi kollar på första avsnittet så kommer du vara fast sen" säger hon. Hon hade fel. Redan de första minutrarna fångade mig. Magnifikt vackra snölandskap varvas med stenslott och orientaliskt inspirerade byar. Det är kärlek och hat, bitterhet och fiendeskap men också ömhet och lojalitet, visserligen en lojalitet som svänger från dag till dag men ändå. ..

När jag nu väl sett de första två avsnitten kunde jag ju inte slita mig utan det blev ett rejält marathon framför teven och vi plöjde oss igenom alla tio avsnitt. Så vid kvart i elva hade vi sett den underbara slutscenen som bara gör att man vill ha mer. Mer vackra människor, djur och landskap. Men icke eftersom nästa säsong inte kommer förrän 2012. Hur skall det här gå?

Jo, nu tycker ju jag att det är alldeles fantastiskt med människor som står upp för det de tror på och som faktiskt lägger tid och energi på att få till stånd förändringar och förbättringar eller helt enkelt slåss mot försämringar i samhället.

Men vad sjutton, något vettigare än att slåss för att ett ruttet träd skall få stå kvar måste det väl ändå finnas? Som tex kämpa för bättre vård av våra äldre (nu när Carema varit i hetluften ett tag här).

Ungefär så känns det idag. Ett ständigt klagande och gnällande över saker i allmänhet och utbildningen i synnerhet. Idag kommer inte vara ett undantag så läsare som vill bespara sig fula ord och grinigt tonläge kan sluta läsa nu...

Tenta! Jajemänsan, jag var redo inför denna mastodonttenta, tredje årskursens berg att bestiga. Som ni vet har det pluggats en hel del de sista två veckorna och i morse när det så var dags så visste jag att det här kommer att gå vägen. Kanske skulle det inte bli i stil med immunologitentorna där jag hade 97% rätt men de där 67% som krävs för godkänt skulle jag ju minsann sätta med råge. Vi har ju gått igenom varenda tenta/omtenta sedan år 2006 och uppmärksammat vad de lagt krut på och ansett viktigt, vilka proportioner de olika ämnena har ungefär och på vilken nivå frågorna är ställda.

Men se på fan! Det visade sig att de i år bestämt sig för att ställa allt på huvudet och helt enkelt göra om hela tentan. Så mina kunskaper var i princip inte ett skvatt värda.

Visst kan man göra om en tenta, det är inte det som är problemet MEN att låta en jävla tredjedel bestå av toxikologi som bara varit den sista veckans föreläsningar finns ju fan ingen rim och reson i!
Eller att skita i symtom på de olika förgiftningarna och enbart fokusera på verkningsmekasnismer/cellnivå verkar ju bara idiotiskt.
Sedan kan man ju välja att fråga på någonting man specifikt stått och sagt att vi INTE behöver lägga på minnet.
I min jävla dumma enfald trodde jag att föreläsningar var till för att peka ut för oss vad som var relevant i litteraturen och vilket vi skall fokusera på men tji fick jag och alla med mig!

Inte en enda en av mina klasskamrater jag talat med nu på eftermiddagen förstod vad fan som hände och de som klarar sig undan med godkänt lär vara oerhört lätträknade. En enda sak glädjer mig just nu och det är just detta att det inte är jag som missuppfattat hela kursen utan helt uppenbarligen frågeställarna som bestämt sig för att kasta tärning om vilka frågor som bör komma på denna skrivning.

Nu skall jag vila en stund för att sedan bege mig ner på staden och dränka mina sorger i välsmakande humlebrygd.

Japp. Nu är det färdigpluggat för min del. Antingen går det vägen imorgon eller så går det käpprätt åt pipsvängen.

Det är fint när man sitter med sista delen att plugga in sista timmarna före tenta och inser att mna faktiskt inte begriper ett jota. Min förhoppning nu är att det inte kommer några räkneuppgifter imorgon och om det ändå skulle göra det att jag i så fall lyckas knåpa ihop ett par poäng för att jag försöker mig på att använda formlerna i alla fall.

Nåväl, nu tigger jag om att ni skall hålla all tummar ni har för mig klockan nio i morgon.

(Ser fram emot att komma tillbaka till den normala världen runt tresnåret och då skall jag uppdatera mig på allt som hänt den senaste veckan.)

Omöjligt att inte bli glad av det här.
(Inte för att jag inte är glad. Även idag har det skrattats hysteriskt hemma i Hannas kök, speciellt när hon fastnade irreversibelt i stolen!)

Jag vet inte hur ni andra gör när ni behöver lära er någonting. Mindmaps? Punktlistor? Bara läsande rakt upp och ner?
Allt detta har jag prövat under två och ett halvt år nu utan framgång. Det funkar helt enkelt inte.

Till saken hör ju att jag aldrig haft någon direkt pluggteknik eftersom jag hela gymnasiet tog mig runt utan att plugga en dag under terminerna utan satte mig helt enkelt dagen före provet och läste igenom grejerna en gång eller två och sedan satt det. När jag säger att det satt menar jag verkligen att det satt och man kunde komma hur långt senare och fråga mig och jag kunde fortfarande rabbla fakta på löpande band.

Med åldern verkar denna förmåga vara som bortblåst och jag har verkligen varit tvungen att slita för att få in det jag ska (och förlita mig på välvilliga kursare som hjälper mig att förstå) men nu verkar det faktiskt som jag hittat en teknik som fungerar. I mitt huvud komponerar jag helt enkelt ihop en film med det jag vill lära, går igenom filmen några gånger i mitt huvud och idag skulle jag, hjälpsam som jag är, dela med mig av mina "filmer" när jag satt och pluggade med Hanna och Alex.

Jag: Jo men jag har börjat lära mig i filmer.

A: Va? Vadå filmer? (Ser jävligt avvaktande ut på ett sätt som bara hon kan)

Jag: Men tänk på kadmium, det låter ju ungefär som katt-mjau.

A: (Tittar synnerligen skeptiskt på mig) Oookej?

Jag: Och om man då vill lära sig vad kadmiumförgiftning har för biverkningar tänker man sig en katt som jamar i tarmen.

A: (Skakar på huvudet, tittar på H och de fnissar lite)

Jag: När man har en katt i tarmen lär man ju få buksmärtor, eller hur?

A: (Har nu börjat garva ganska högljutt) Jaha?!

Jag: Eftersom man vill få ut katten fort som fan börjar lär tarmen få diarré...

H: (Instämmer i skrattet om än inte lika högljutt)

Jag: (Kan inte låta bli att skratta eftersom A nu kiknar av skratt i soffan alltjämt ackompangerad av H)

A: Duh...(hämtar luft)...e...(kippar efter andan)...är inte...klo-ho-ho-o-k... (Nytt skrattanfall)

Jag: (Har nu tårar i ögonen så mycket skrattar jag  eftersom jag vet att fortsättningen inte lär bli bättre)... Men...(klarar inte längre av att stå upprätt utan måste hålla mig fast i diskbänken så mycket skrattar jag)...kattfan vill juh...(kiknar av skratt medan A vrider sig som en mask i soffan)...inte lämna anus utan grabbar tag i pungkulorna...

A: (Gråter nu på ett sätt som jag inte sett sedan partytricket Plopp-plopp...)

Jag: Dåh...får...man...(snörvlar lite lätt)...juh testikelatrofi...(Ligger nu dubbelvikt på köksgolvet)...Men när man hängt där så länge så testiklarna inte håller längre måste man kasta sig efter njuren istället...

A: (Fortfarande mellan skrattkonvulsionerna) Du är helt otrolig!

Nu kan man tycka vad man vill om min film men resultatet av i-huvudet-på-Marie-filmen är ju att vi alla tre lär komma ihåg kadmiumförgiftningens symtom och dessutom fick vi ett gott skratt.
Min nästa film skall handla om antibiotika :)

...måste helt klart något annat bort.

Japp, det är fullt. Tvärfullt. Mitt huvud alltså. Där är glukokortikoider och dess verkningsmekanismer, receptortyper och effekten av stimulering, läkemedelssubstanser och dess biverkningar, indikationer och kontraindikationer.

Hela dagarna sitter vi och tragglar gamla tentor och hoppas att det till på fredag skall ha hunnit fastna tillräckligt mycket för att vi skall ta oss vidare från denna mastodontkurs.

För några dagar sedan begick jag dock misstaget att råka lära mig vilka som ingick en den ryska Superfemman. Ajaj, skulle jag aldrig gjort. När jag såg någonting intressant skulle jag helt klart bara knipit med ögonen och vägrat titta. Än så länge har det inte framgått vilken kunskap som blev ersatt av Makarov och de andra grabbsen men det lär säkerligen vara det som knäcker mig på tentan.

Nej, inga fler nyheter eller annan allmänbildande kunskap förrän på fredag!

Köp inte skor med vrålhög klack och tro att dansande i desamma skalla gå bättre än att stappla omkring med dem rakt fram i skoaffären.
Det resulterar bara i trasiga nylonstrumpor efter en natts dansande utan skor.

Middagen och festen gick i något slag revolutionärt tema så jag var ju i himmelriket. Bilder av Che Guevara, affischer och hammaren och skäran prydde hela lokalen.

Vi blev serverade fyra-rätters och jag hade ju valt att testa på svartsoppan. Mums så gott! NEJ! Självklart är flytande blodpudding inte gott! Det gör inte heller saken bättre att den hade färgen av riktigt dålig bakfyllediarré. I skulle man också lägga lever skuren i små bitar, något sött snusk som jag fortfarande inte kunnat bestämma mig för vad det var och halskotor från en gås. Det visade sig att det enda som var ätligt i denna komposition var kotorna så det glufsade jag i mig ett helt gäng i väntan på varmrätt. Resten av middagen var däremot fantastiskt god.

Snapsarna flödade också ganska fritt och man hade nätt och jämnt hunnit bita av den första förrän det var dags för nummer två. Häll i sig bara och se glad ut. En tillställning helt i min smak.

Som vanligt när jag umgås med delar av klassen som jag inte gjort förut blir jag glatt överraskad av vilka balla människor som går i vår klass. Det var en sjukt rolig kväll och jag längtar till nästa Phluga.

"Simma i min vacuol"

Så kom då dagen för den omtalade festen med stort F (eller möjligen PH) och det var en jävligt rolig fest det skall jag tillstå. Men vi börjar från början.

Runt tvåsnåret skulle jag vara hemma hos Hanna för lite gemensamt piff och pepp. Jag var lite men bara lite sen, Hanna var också väldigt lite sen men detta tillsammans gjorde att det blev aningens stressigt på slutet men vi hade iaf hunnit lägga omsorgfull makeup, dressa upp oss till tänderna och, på Hannas inrådan tagit oss varsin korv. Hon serverade ju för två år sedan på denna tillställning och visste att det lär dröja en bra stund innan vi skulle få något i magen.

Det blev väl en akademisk kvart för vår del trots vår strikta tidsplanering men väl där skulle det tydligen minglas. Vi var skitdåliga på att mingla med någon annan än våra egna klasskamrater visade det sig men vad fasen en rom och cola i handen och lite snack med kursarna blev det i alla fall.

Spexet som sexorna stod för var riktigt bra och genomarbetat och ungefär fyrtio minuter långt. Med oss hade vi fått ett program och ingen av oss förstod riktigt vad det var för det hade inte med spexet att göra överhuvudtaget.
Vi blev snart varse det och det är här det mystiska börjar!

Upp på scen kliver en man, knyter en fluga (ja, ni hörde rätt) runt huvudet, fattar mikrofonen och börjar läsa ur häftet. Folk jublar när flugan knyts runt huvudet och börjar surra som, ja precis, flugor. Alla utom jag då som brister ut i något hysteriskt skrattanfall, håller på att kikna med tårarna rinnande.

När han läst ett par stycken kommer jag till den fasansfulla insikten att han troligen skall mumla sig igenom hela häftet med dess 35 sidor. Jag stirrar på killen som sitter på min vänstra sida (han har redan haft lite roligt över att bröt ihop i skratt) , han stirrar tillbaka och jag ser skräcken i hans ögon i samma sekund som han kommer till samma slutsats jag just gjort. Gemensamt bläddrar vi oss fram i mitt häfte, inser att det här är fan inget som är avklarat på fem minuter eller ens tjugofem minuter.

Upp på scen har vid det här laget en kvinna klivit, fått på sig någon märklig huvudbonad och något som liknar ett platt  guldpläterat brännbollsträ i näven. Hon skall nu tydligen dubba folk till darrockor och pampar.
Såhär fortgår det i en timme allt ackompangerat av flugsurr. Fullt sansade, vad kan tyckas normala människor ägnar sig alltså åt dessa dylika suspekta sektliknande aktiviteter. Skrämmande!

Nästa insikt som slår mig är att om sisådär trettio år kommer två av mina klasskamrater utföra dessa dumheter på scen. Ägnade en liten stund till att fundera ut vilka två som har störst potential att hamna där. Fortfarande osäker man jag har nu några gissningar.

Jag skulle ta en öl med ett gäng vänner igår. EN öl, alltså inte två eller tre eller fler. Det gick ju rätt så bra jag köpte iaf bara en öl och de övriga två blev jag bjuden på.

Självklart är jag tacksam över mina fina vänner som såg till att jag fick några öl till men detta resulterade ju i att klockan blev lite senare än planerat. När man sedan dessutom pratar i telefon ett par timmar efter man kommit hem så hinner klockan bli runt halv fyra innan man somnar.

Eftersom jag inte behövde upp tidigt idag hade jag inte ställt klockan utan planerade att få sova ut någotsånär så att jag skall orka hålla igång hela kvällen och natten idag då det är tid för Phlugan.
Men nehej, klockan nio vaknade jag och eftersom alla andra i hushållet var mer än vakna hade jag lite svårt att somna om trots att jag försökte. Satte på tv´n, då brukar jag ju alltid somna. Men icke. Det blev till att titta på ett avsnitt av Gilmore Girls och hänga med i deras snabba svada av ord, zappa till något fiffigt barnprogram om hundar som räddar världen från illvilliga katter, lite Efva Attling på fyran innan jag till sist somnade om. I ungefär en kvart sov jag sedan var det dags igen. Men vad fan, det var väl bara att hoppa upp och duscha då.

Så vi får se hur pigg jag är i kväll och hur länge jag orkar hänga med och festa.

Äntligen har man bestämt att Göteborgs ambulanssjukvård åter skall övergå till att drivas av SU (Sahlgrenska Universitetssjukhuset).


Sedan 2007 har Ulfab, senare uppköpt av Falck Ambulans, drivit Göteborgs ambulanser eftersom Ulfab lade sig flera miljoner under Räddningstjänsten vid upphandlingen.

Det krävs ju inget snille för att inse var dessa flera miljoner skall tas och vem som blir den som blir lidande i slutändan. Naturligtvis innebar det sämre tillgänglighet för patienterna (fyra färre ambulanser trots fler utryckningar) och försämrade arbetsförhållande för personalen. Det har kommit in många avvikelserapporter men ingen på politisk nivå har reagerat.

Det är jävligt tragiskt att det skall leda till att människor dör innan de lama politikerna gör någonting åt det. I fjol var det tre allvarliga incidenter som socialstyrelsen tittat på.

• I fjol fick en patient hjärtstillestånd och avled eftersom ambulansens defibrillator inte fungerade.
• En patient avled när det tog 14 minuter för ambulansen att komma fram till en mc-olycka.
• Personalen på en dagverksamhet fick själva köra en person som drabbats av en allvarlig blödning till sjukhus eftersom det inte kom någon ambulans.

Det är ta mig fan skandal att det skall vara på det här viset men det är tydligen så att vi är "lite bortskämda här i Sverige" vilket jag fick höra igår när det diskuterades vård och omsorg.

Nej, låt oss för fan slåss för att vård av sjuka inte skall få vara profitstyrt! Det måste få kosta och naturligtvis skall ekoniomisk vinst och företagens egna intressen  inte få styra.
Face the fact att ett privat bolag alltid kommer att ha den ekonomiska vinningen som sitt högsta intresse!

För rätt så exakt sex år sedan befann jag mig ombord på Ostindiefararen Götheborg för att segla med den första etappen på Kinaexpeditionen, den som sträckte sig mellan Göteborg och Cadiz.

Dessa två månaderna var två av de häftigaste i mitt liv och sent igår kväll fastnade jag på deras hemsida tittandes på videodagböckerna från den etappen. Blev sittande med gåshud på armarna, en tår i ögonvrån och en längtan tillbaka, skulle vilja att det var idag.

Eftersom jag köpt mig ett simkort (nej, inte ett sådant till telefonen om nu någon trodde det utan ett tiokort nere på centralbadet) känner jag emellanåt att jag måste nyttja sagda kort. Idag var en sådan dag när det liksom skrek i mig att jag minsann var tvungen att pallra mig ner till badhuset.

Jag plockade ihop mina grejer och traskade de fem-sex minutrarna ner till stan, in genom entrén, fram till kassan med skorna i handen (efter en liten episod med ett parstulna dojjer envisas jag med att ta med dem ner och låsa in dem fattig som jag är) och så här långt är väl allt okej. Det är nu någonstans jag inser att mitt deltagande i No Shave November kommer att bli väldigt offentligt. Inte ens bara så offentligt att kvinnorna inne i vårt omklädningsrum lär se det utan även alla människor ute i simhallen.
Detta faktum att jag överhuvudtaget tänker så irriterar mig rätt så rejält men det är ingenting jag kan göra något åt.

Nåväl, tänker jag, nu är jag ju ändå inne. Så det är bara att smyga sig ut i simhallen med handduken virad runt kroppen maka sig ner i bassängen och samtidigt som jag smidigt(?) glider ner i vattnet kasta upp handduken på bänken.
Ja, dessa tankar far snabbt genom huvudet innan jag kommer till sans och blir mitt normala jag igen. Här ska fan heller smygas någonstans! Visst, min bikinilinje är orakad och nej, armhålorna är inte släta som babystjärtar och benen skall vi inte tala om... men här skall fan traskas med högburet huvud och inte en handduk så långt ögat når!

Min slutsats efter en timme där var att det minsann inte var så jävla farligt att inte vara rakad och dessutom var jag långt ifrån ensam...

Ytterligare en insikt jag fick var den att jag börjar likna resten av de kvinnliga medlemmarna i min familj mer och mer och inte på ett bra sätt utan helt enkelt genom att jag börjar utveckla en exmtrem noja för bakterier. Jag kände mig äcklad av vattnet i bassängen och tanken på allt snusk som blandas med vattenmolekylerna, att ta i stängerna på stegen när jag skulle upp var rent motbjudande och vi skall inte tala om vilken vånda det var när jag klämde in mig i solariet. Fy fasen, ännu en anledning till att jag aldrig skulle börjat på detta idiotiska program...

Läste på en blogg för någon vecka sedan att det pågår någon slags "no shave november" (och har tydligen gjort så i några år) men att man på twitter uppmanade kvinnor till absolut inte delta i detta.

Varför i helvete inte då undrar jag bara? Skulle det på något vis vara värre med orakade armhålor hos mig än ett fejs fullt av barr hos en man, dessutom med orakade armhålor.

Normalt sett tillhör jag de tjejer som tycker om att raka sig lite varstans men att säga till kvinnor att de är äckliga för att man vägrar göra om det man naturligt fötts med då är man fan ute på hal is.

Jag kan köpa att man gillar rakade armhålor eller vad det nu vara månde, det gör jag själv också både hos kvinnor och män, men när det går så långt som att hävda att en orakad kvinna skulle vara mer osmakligt och ohygieniskt än en orakad man, ja då kan man ju börja undra hur folk är funtade.

Nej, nu jävlar knyter jag näven och säller mig till skaran som inte tänker sponsra gillette i november!

När jag får frågan om hur det är att läsa till veterinär eller när folk säger att det måste ju vara fantastiskt roligt svarar jag alltid att det är fruktansvärt.
Många gånger tror jag att folk inte förstår att jag inte driver med dem utan är helt seriös i mitt svar. Anledningen till att det uppfattas som att jag bara slänger ur mig något beror antagligen på att jag ofast inte tar mig tid och engagemang till att utveckla det svaret till något just mer än "fruktansvärt".

Om jag nu ändå skall göra det så finns det så många brister i vår utbildning så att det är nästan löjligt och hela programmet genomsyras av en ovilja att förändra och förbättra. Naturligtvis finns det enskilda personer som föreläser eller är kursansvariga som faktiskt försöker få till stånd en förbättring men om man ser generellt på det så är det en oerhört konservativ utbildning. Anledningen till att de kan göra på det viset är ju naturligtvis att det finns bara en utbildning i Sverige och i alla tider har man examinerat veterinärer där. "Gick det förr så går det nu". Att sedan 25% av vår klass försvunnit efter två år har inget med utbildningen att göra...eller?

-Vi har extremt många katedralsföreläsningar vilket grundar sig på flera hundra år gamla inlärningsmetoder där lärandet uteslutande var passivt lärande istället för att göra inlärningen mer problembaserad. Här skall väl tilläggas att en del kurser är betydligt bättre än andra.
-Till skillnad från andra program så läggs inga filmade föreläsningar ut på nätet på studentportalen, vilket kunde ha varit till stor hjälp om man missar en föreläsning.
-Detaljkunskapen vi skall ha i vissa ämnen är näst intill löjlig. Detta bekräftas när föreläsare som normalt sett jobbar som lärare inom humanmedicin poängterar att vi tydligen måste gå längre ner på djupet än läkarna. Ha då i åtanke att man gör betydligt mindre medicinsk för djur än för människor.
-Ljudupptagningar är tillåtet förutsatt att respektive föreläsare godkänner det förutom i de kurser där kursledningen själva bestämmer sig för att det skall vara lika för alla och inte godkänner det oavsett vad föreläsaren själv säger.
-Under de tre första åren har vi så gott som ingen praktik och det är därför väldigt svårt att göra sig en uppfattning om huruvida man faktiskt vill arbeta med detta eller inte. När man väl kommer ut på klinik i årskurs fyra kommer det som en överraskning för många om hur livet som veterinär faktiskt ter sig. Utan praktik är det dessutom väldigt svårt att lära eftersom man inte har någonting konkret att hänga upp sina teoretiska fakta på.
-Det veterinärmedicinska programmet främjar dessutom till stor del de som är duktiga på att plugga och detta har mycket lite att göra med hur duktig man kommer vara som veterinär eftersom där ingår så mycket annat. Man skall kunna hantera djuren på ett bra och säkert sätt, ta emot djurägarna med allt vad det innebär, jobba under extrem press i vissa fall osv osv. Många utav flickorna som börjar på SLU har aldrig gjort annat än att just studera, de är skitduktiga på att lära sig detaljer men har knappt sett ett djur på nära håll förutom familjens labbe.
-Eftersom vi bara har en enda skola i landet innebär det att kåren blir väldigt intim och jag tror att det leder till att veterinärerna i stor grad håller varandra om ryggen och detta ger faktiskt  att djuren i slutändan kan fara illa.

Grädde på moset var nyheterna om förhållandena på SLU´s sprillans nya forskningsgård som beräknades kosta 300 miljoner kronor att bygga (vet inte var det landade tillslut). Anläggningen är skiten, djuren är skitna, djuren är sjuka och ingen gör någonting. Det var veterinärstudenter som var där på studiebesök som var de enda att reagera.
Då är detta alltså en gård där vi studenter skall utbilda oss, som skall gå i bräschen för forskning och framsteg. Skandal! Och det värsta är att detta bara ger en ännu tydligare bild av vår utbildning.

Skall på stor veterinärfest på lördag och klänningen till jippot har varit bestämd sedan länge dessutom hjälpte fina Hanna mig att sy in den så att den passar som handen i handsken. Tack gulligaste!

Nu skall det bara till ett par skor också och eftersom min ekonomi är som sig bör student som jag är så får dojjerna inhandlas på skopunkten. Tog en vända dit efter skolan idag och hittade två lämpliga pjuck med lagom hög klack. Ännu har jag inte bestämt mig men det lär bli ett av dessa två paren:

Jag tror minsann att jag funnit lösningen till hur jag skall klara räknedelen på min tenta idag, den stavas e-m-m-a. Eller i alla fall så gav hon mig nyckeln till hur jag skall förstå det hela bättre. Hon har helt sonika benat ut hela räkneprocessen i sju steg, sju små små steg som talar om i vilken ordning jag skall göra det hela.
Igår skrev jag av stegen, gick hem och satte mig och räknade och vips visade det sig att jag förstod... Faktiskt förstod på riktigt så nu är jag inte det minsta orolig.
Dessutom talade Elin om för mig att jag inte alls behöver räkna så krångligt som de gör i facit. Fasen varför har ingen berättat det förut?

Okej, håll tummarna nu för att jag sätter den!

Läser på metro idag att de unga sviker facket. Detta i sig kommer ju naturligtvis inte som någon nyhet utan det har ju pågått ett tag och inte heller är det särskilt förvånande.
Naturligtvis kan jag tänka mig varför man gör det, det är hyfsat mycket pengar som skall ut och man upplever inte att facket faktiskt kan hjälpa en i den mån man önskar och samhällsklimatet idag är dessutom mycket mer individualistisikt.

Mitt huvudbry just nu är hur folk kan vara så blinda i den värld de lever att man inte förstår att arbetarens enda medel gentemot arbetsgivaren är att stå enade. Att det egoistiska tankesättet aldrig kan gynna arbetarna som grupp utan det enda som gynnas är just egoismen.

Jag anser att facken behövs för att ena arbetarna som grupp helt enkelt av den anledningen att det inte finns någon annan än arbetaren själv som ser till deras intresse.
Arbetsgivaren kommer alltid att ha sin egen profit som främsta intresse, man naturligtvis måste hålla arbetarna tillräckligt nöjda för att de skall fortsätta jobba och tillräckligt friska för att inte vara en belastning. De måste helt enkelt borsta ner tillräckligt många kaksmulor från sitt bord för att hålla folk kvar på golvet...

...sa han som sket i Valhallabadet.

Ungefär så känns det just nu. I ett par timmar har jag nu suttit och tragglat mattetal (dosräkning) inför tentan på måndag. Den delen som rör dosräkning måste jag ha 100% rätt på och igår var jag fullt inställd på att kugga denna tenta.

Det var helt enkelt så att jag begrep inte ett enda tal men jag gav inte tappt utan räknade på, fick fel svar, kollade facit, begrep inte uträkningarna de gjort, skrev ändå av dem, försökte igen och igen och igen.

Detta gav tydligen utdelning för idag har det släppt. Nu har jag tagit mig igenom ett antal tal till, fått rätt svar och begripit varför. Fan vad jag är bra!

Nu återstår bara ett litet problem, att fixa en miniräknare till på måndag och hämta de kompendier jag saknar.

Skall nog gå vägen det här också ska ni se!

Det var fest igår, Halloweenfest, och jag älskar ju normalt att få klä ut mig och spexa. Tyvärr tillät varken tiden eller plånboken att jag ägnade mig åt sådant utan jag fick nöja mig med att få klä mig riktigt snyggt och lägga en sjukt snygg make-up ;)

När jag kom dit möttes jag av en värdinna i skelettdräkt. Fantastiskt gulligt även om det kanske inte riktigt var meningen när hon valde den outfiten. Där fanns också ett gäng zombies och vad jag älskar när folk bjuder till och anstränger sig. Det var ihopsydda sår (såklart gjort med riktigt material), snaror efter hängningen runt halsen, blåa ögon och massa blood.

De flesta som var där har jag träffat förut även om bara ett par gånger och sist vi sågs stod jag i begrepp att åka ner till Malmö. Nu fick jag ju såklart redogöra för hur jag haft det där nere...och lite till.

Såklart tog det inte lång tid innan jag hamnade i en politisk diskussion med killen som doktorerade i statsvetenskap. Vi avhandlade bland annat SD och hur man skall förhålla sig till dem, om vi lever i en demokrati eller inte och vad det kommer sig att Grekland inte accepterade räddningspaketet. Sjukt kul att snacka med någon som är så insatt och sjukt jobbigt att inse att det finns så många utbildningar som skulle passa mig så mycket bättre än det jag läser...

Med på festen var också en annan vet.stud. som går året under mig och hennes pojkvän från norrland. Flera gånger under kvällen konstaterade vi allihop att jag antagligen skulle trivas fantastiskt i Norrland. Det enda problemet att lösa skulle vara hur fan man flyttar Göteborg dit upp. Hm, tål att tänkas på.

Bästa komplimangen fick jag helt klart av värdinnans lillebror när vi snackade om att gå in på Flurran. Lite indignerat sa jag att jag inte behövde visa leg sist jag var där trots att det ju ändå är 25-årsgräns. Lillebrorsan tittade på mig och sa att det var ju bra att komma in där när man är i min ålder, varpå jag frågade hur gammal han trodde jag var. Svaret blev: Ja, du är väl född 89-90 någon gång.
Hahahah, vad jag skrattade åt hans min när han insåg att jag är elva år äldre honom själv.

I veckan har vi haft väldigt mycket tid för inläsning inför deltentan som kräver 100% rätt. Självklart har jag spenderat denna tid på bästa sätt- genom att inte alls plugga utan istället träffa en vän som av olika anledningar befann sig i Stockholm. Men jag är fast övertygad om att det ger mig energi att göra saker jag tycker om så att jag sedan skall orka plugga. Som idag tex när jag ger mig av på fest ;)

Inser dock att jag nog måste ta mig till Den Stora Staden lite oftare, det är ju skitnära egentligen och dessutom väldigt trevligt där.

Nä, nu tänker jag på riktigt ta mig igenom minst två gamla tentor för att sedan börja ladda inför kvällen!

Så har nu begravningen varit. Det var många olika känslor som rörde sig i kroppen då jag flög ner till Göteborg på tisdagen för att inte tala om hur det kändes när vi närmade oss Västra kyrkogården och såg familjen vänta utanför kapellet.

Det var en mycket fin ceremoni och emellanåt mitt bland alla tårar så skrattade vi lite åt vissa låtval, Mats Rådberg - "Det är inte lätt att va ödmjuk" tex men det är ju så mycket han.
Dikten som lästes upp hade verkligen också fångat min morbror och allt han ville och stod för.

Nu är det över och han har det mycket bättre nu, utan smärtor och utan lidande.

Saknar dig!