saffeochjag

På något märkligt vis så går alla mina söndagar i trötthetens tecken och idag har inte varit något undantag. Förstår inte alls hur det kommer sig jag var ju bara hos Hanna på spelkväll igår... Hmm...

Det var en mycket trevlig liten tillställning med en hel del vin flödande. Tänk så bra fantasi man får när man inmundigat ett gäng glas vitt/rosé. Kvällen bjöd på cowboyboots, avtagbara huvuden och många garv.

Dagen idag har mest gått åt till att fylla magen med diverse onyttigheter (ja, pizza inräknat) och ligga parkerad i sängen. Tänk vad trevligt 21/2 män kan vara.

Har också vart ner och köpt mig en tatoo-tidning för att få lite inspiration. Kolla in törnrosorna här nedanför, vrålsnygga och skulle nog vilja pryda min kropp!
I fredags var jag dessutom hemma hos Elins kille och en polare till honom satt och ritade skräckinspirerande tatueringar Halloween till ära. En av dem var ett litet spöke som snabbt blev döpt till Tampongspöket. Supersöt och måste få hamna på kropp någonstans.

Idag var det planerat Röd Lördag över hela landet och vi skulle ha torgmöte nere på stan så vid kvart över tolv gav jag mig ner mot Stora torget och till vad jag trodde skulle bli en schysst förmiddag. Nu visade det sig att uppslutningen vart så dålig att det inte ens blev någon tidningsförsäljning. Mycket tråkigt tycker jag!
Inför nästa Röda Lördag är det jag som skall engagera mig ordentligt och styra upp det här. Inte är väl det för mycket begärt att man lägger en lördagsförmiddag i månaden på det man tror på?

Så jag börjar promota det redan nu: 26 november 12.30 på Stora torget i Uppsala. Var där eller var fyrkant!

Under tiden jag stod och väntade på mina partikamrater (där endast ett fåtal dök upp) hann det passera en hel del folk framför mina ögon. Jag kom på mig själv med att stå och bedöma varenda en efter utseende och stil.
Detta är verkligen ett drag jag inte tycker om hos mig själv men likförbannat står jag och gör det...
Familjen Skepparkavaj kom spankulerande i långsamt mak förbi mig och genast tänkte jag "fyfan vilken tråkigt borgerlig familj" och när paret med den snygga killen-fula tjejen korsade torget med en barnvagn framför sig kunde jag ju inte låta bli att fundera över hur sjutton han kan hänga med henne. Likväl blir jag förvånad när den supersnygga vältränade bruden kommer traskande hand i hand med stadens största slusk. Jag bedömer såklart också hur folk klär sig och ifall det passar deras kropp tex ser det ju hemskt ut när både tjocka och pinnsmala har tajta strumpebyxor och inget som täcker rôven.

Nu låter det ju som att allt i mitt huvud är negativa tankar om mina medmänniskor. Så är det ju naturligtvis inte, jag fascineras tex av människor som verkligen vågar sticka ut från resten av den grå massan som traskar omkring på gatorna. Jag kan också titta på folk och verkligen uppskatta deras vackerhet, som de sex kvinnorna inne på Storken idag, vackert rynkiga damer på kanske sjuttio år med alldeles kritvitt hår allihopa eller tjejen med hunden som jag i smyg stod och tittade på väldigt länge eftersom hon var så snygg.

Att jag nu håller på såhär är ju föga smickrande för mig själv men heller inte särskilt konstigt. Vad skall man annars bedöma folk på? Inte sjutton står jag och tittar på dem och tänker att de nog minsann är snälla och roliga.

Undrar just vad folk tänker om en själv när man kommer gående på gatorna?

Läser på aftonbladet idag att man hittat en gen som påverkar uttrycket av oxytocinreceptorer och denna specifika genvarianten man kollat på har betydelse för hur starkt man knyter an till sin partner.

Om man nu då hade den här speciella gentypen upplevde man att man hade lägre kvalitet i sina relationer men inte nog med det utan männen som levde i de här relationerna upplevde också att det var fler konflikter osv osv.

Tydligen gav denna gen också större risk för kvinnor att drabbas av autism.

Min fundering är ju då om man undersökt männen på samma sätt eller om det kanske rent av är så att de här kvinnorna är mer lika män?

Eller kan det helt enkelt vara så att man kanske borde sluta försöka hitta saker och ting att skylla på och istället lära sina barn att hantera konflikter i vardagen på ett mer konstruktivt sätt?

Eller kan det helt enkelt vara så att dessa kvinnor (och män för all del) inte mött rätt partner men i någon slags förtvivlan över att man minsann ska passa in i vårt heteronormativa samhälle där alla skall vara lyckliga och glada, leva i tvåsamhet i en underbar relation, arbeta hundra procent samtidigt som man skall vara den perfekta mamman som alltid pysslar och bakar och donar, fortsätter i en dålig relation för att man inte vill ses som misslyckad?

Tänk om det är så att olyckan i relationen påverkar generna till att mutera och bli den här speciella varianten? Det tycker jag är en mycket roligare teori!

.

Ja, det är i alla fall vad det här borde vara för dag.

De rena kläderna är verkligen på upphällningen och att kunna använda sig av två likadana strumpor är nu ett minne blott, mina hyllor och lådor fullkomligt dignar av diverse "nödvändigheter" som skulle behöva sorteras upp ordentligt samtidigt som jag skaffat mig ett antal klädsamma dammråttor i hörnen och till råga på allt så närmar sig den däringa 100%-tentan med stormsteg.

Nåväl, jag har faktiskt varit nere och slängt i en tvätt. I det här huset har vi tre tvättstugor, snacka om lyx, och det finns i princip alltid lediga tider. Nu återstår alltså bara att dammsuga och röja lite innan jag far bort till HannaPanna och sätter igång med studerandet.

Innan det måste jag bara: göra färdigt mitt armband, hänga upp alla tavlor, handla mat, laga mat, teckna lite, kanske mangla lakan, gå och simma, pussa taxar...

Hmm, så synd då! Det låter visst som att jag inte kommer hinna plugga idag heller...

.

Av någon outrgrundlig anledning hade jag anmält mig frivilligt till att dela ut flygblad imorse och det bar sig alltså inte bättre än att jag var tvungen att ställa klockan på tio i sex. Fy för den lede säger jag bara! Min kropp är inte gjord för att vara vaken vid den tiden på dygnet och gjorde verkligen sitt allra yttersta för att inte vakna men vid tio över sex var jag ändå uppe.

Det skulle vara att göra sig skyldig till en grov lögn att säga att jag var uppe och studsade, inte heller var jag särdeles glad och nöjd men uppe var jag likförbannat.

Snyggade till mig lite och pallrade på mig ytterkläderna för att bege mig ner mot stationen och jag kan lova att aldrig har vägen dit ner känts så lång som denna morgon men på någotvis tog jag mig i alla fall ner. Först på plats var jag dessutom men det dröjde inte länge innan övriga morgonpigga partikamrater dök upp.

Vi placerade ut oss på väl valda ställen och började dela ut flygbladen gällande privatiseringen av vård och kollektivtrafik och resultatet av detta.

Vet ni om att en ny lag gällande kollektivtrafiken träder i kraft from 1 jan 2012?

I enlighet med denna blir det fritt fram för vem som helst att köpa sig en buss, registrera sig och börja köra passagerare. Man har då också rätt att själv bestämma tidtabell, biljett och biljettpriser och det kommer inte att finnas regler kring synkade linjer osv. Det som däremot kommer att regleras är det faktum att kommunen inte kommer att få lov att köra på de lönsamma linjerna utan dessa avsätts alltså åt de privata aktörerna!

Att stå och dela ut flygblad är väldigt trevligt faktiskt och ger en möjlighet till lite småprat med så många olika människor med så många olika tankar och åsikter. Nu tillhör inte jag den mest insatta utav mina partikamrater men ofta är folk mest intresserade av att få prata lite själva och det räcker oftast med att de har någon som lyssnar på dem. Inte en enda gång under morgonen träffade jag heller någon som hade någonting positivt att säga om privatiseringen utan de allra flesta har sett, i sin direkta närhet, vad det innebär för människor.

Någon hade en fru som jobbade på ett privat demensboende och resultatet av privatiseringen för hennes del var att hon nu hade hand om 21(!) boende på egen hand, någon annan jobbade inom kollektivtrafiken och var nu rädd för lönedumpning när man kunde börja konkurrera om biljettpriserna och någon tredje tyckte att det ur ett rent idiologiskt perspektiv var fel.

Däremot blir man ju slagen av hur olika människor är till sin natur. Somliga människor nästan kommer och rycker flygbladet ur handen på en och är väldigt nyfikna på vad det är vi står och räcker fram med utsträckt arm (eller så behöver de bara något att läsa i väntan på tåget) medan andra tar sikte med blicken någonstans väldigt långt fram för att på det viset kunna låtsas om att de inte lägger märke till den gula pamfletten tjugo centimer ifrån dem och på det viset inte behöva tacka nej.

Själv tillhör jag den första kategorin av människor och drivs av en allt för stor nyfikenhet för att tacka nej och enda gången jag gör det är när det kommer från någon utav de främlingsfientliga eller israelvänliga organisationerna.

På en knapp timme delade vi ut 400 flygblad vilket verkligen var bra jobbat och mer än vad vi trodde vi skulle bli av med!

Men nästa gång skall jag erbjuda mig att dela ut till eftermiddagsresenärerna ;)

Hela flygbladet finns att ladda ner på http://kommunistiskapartietuppsala.se/

Har funderat lite över gårdagens möten inne på Flurran, det var en hel del intressant folk där och man fick sig rätt många goa skratt.

Frågan "Du kommer från Göteborg va?" tenderar ju också att vara fras två när grabbsen skall ragga på mig. Undrar varför? Visserligen fattar jag ju att det hörs på min dialekt men de verkar ju inte direkt som raketforskare när det är det första de lyckas klämma ur sig... Då brukar jag bre på lite extra och fråga hur de kan tro något så konstigt.

Efter gårdagen inser jag att man kan trycka in killarna i olika fack. Japp, jag gillar att kunna kategorisera människor och framförallt att låta min förutfattade meningar frodas.

.

Här har vi killen som är sjukt snygg, i alla fall om han själv får bedöma sitt utseende. I själva verket kanske han ser okej ut men inte mer.

Igår kännetecknades han av "Göteborgaren" som helt uppenbart tyckte att Alex var en riktig pudding i sin sexiga klänning. Minutrarna var inte många innan han vitt och brett minsann berättade att om vi (läs: hon) ville förlusta sig på honom så fanns det minsann inget hår någonstans förutom på huvudet.

Han drog obegripliga skämt i en takt som skulle få den duktigaste av rappare att bli grön av avund. Naturligtvis skrattade han högt åt dem också. När varken Alex eller jag (han övergick till mig när han insåg att han inte hade något att hämta hos Alex) förstod vad fan det var som var så roligt, eller ens minsta roligt, förklarade han helt enkelt att vi var så tröga att det var ett under att vi alls rörde oss.

Men att någon stoppar handen innanför byxlinningen på sig själv för att fiska upp en "porslinsgris" kan i min värld faktiskt aldrig bli roligt.

.

Ofta även detta en kille som ser rätt bra ut och vet om det men så fort han kommer upp på dansgolvet ser det ut som någon kört ner en lagom lång träplanka baktill i skjortan och sedan tajtat till. Killen som är alldeles för rädd för att sabba sin coola image genom att råka bjuda på sig själv på dansgolvet och fuldansa. Nej, sådant gör man faktiskt inte!

På Flurran träffar man som tur var inte dessa så ofta eftersom stället i sig är ganska ofascionabelt men det finns minsann typexempel även där som tror att de på något magiskt vis skall kunna locka en kvinna till sig med sitt stelbenta steppande på dansgolvet.

.

Japp, naturligtvis finns även de gifta ute på dansställena och inget konstigt med det. Däremot börjar det ju bli lite småskumt när de ringmärkta herrarna närmar sig halspartiet med ökad andhämtning (som garanterat inte beror på dansen i sig), viskar lite fint i örat att de minsann "vill ha mer" och helt plötsligt märker man att läpparna närmar sig sin egen mun. När man då lite fint påpekar att han har en fru någonstans som han kanske skulle skänka en tanke får en axelryckning till svar, ja, då inser man att det nog inte är första eller sista gången mr gift är ute och letar lammkött (japp, jag räknar Alex och mig till lammkött ;)). Ett artigt "far åt pipsvängen" eller dylikt kan då vara på sin plats.

.

Detta är killen som först verkar helt okej, snygg, dansar som vem som helst, trevlig men, där man ju längre tiden går, inser att det är någonting hos personen som inte känns helt hundra. Ögon som liksom borrar sig in i kroppen (ofta lite för tättsittande...huga!), ett dansande som mer och mer övergår till att likna en påfågels parningsdans och händer som effektivt börjar hålla en kvar på plats på dansgolvet.

Här är det ju garanterat läge för polaren att rycka in om inte personen ifråga själv lyckas konstatera att det inte är någon man borde vistas ensam med.

.

Typen som verkligen bjuder på sig själv, ingenting är pinsamt utan han släpper loss och roar ett helt dansgolv. Det perfekta ragget om det inte vore för att han alltid är gift, förlovad eller bög.

Naturligtvis fanns det ett helt gäng utav dessa killar där igår och de gjorde ju såklart vår stund på schlagergolvet fantastiskt rolig.

.

Ja, honom känner vi väl alla till. En andedräkt som gör sig påmind redan på meters avstånd, ögon som försöker fokusera någonstans mellan hakan och naveln och hade inte stället varit så fullt att de andra gästerna stagade upp honom hade han inte kunnat stå upprätt ens med den största viljeansträngning.

Även om det här nu skulle vara en superheting i vanliga fall och man nu skulle ha den dåliga smaken att följa med den här herren hem så lär man ju inte få ut någonting utav natten ändå.

.

Alla killar vi träffade under kvällen igår gick att stoppa in i någon av ovanstående kategorier förutom...

...som faktiskt var en jävligt trevlig och snygg kille i rätt ålder, verkade ha alla hästar i stallet och var inte allt för full. Han räknade kallt med att få med sig två snygga brudar i kort-kort och knähöga stövlar hem på "efterfest" eftersom han spenderat säkert en timme med att limma på oss. Emellertid föll det sig inte bättre än att vi båda drog iväg så fort som benen förmådde i dessa höga klackar och med sprängfull blåsa. Någonstans bakom oss hör vi så killen ropa och fråga vad som hände, om vi inte skulle med i taxin. Stackare!

.

Konstigt att vi inte fick något ragg?

En kort resumé av en fantastisk helg kommer här.

Fredag kvällen var vikt åt ett besök i Stockholm och Alex lilla bil skulle tursamt nog åt samma håll så in i den hoppade jag och Emma glada i hågen. Vi blev avsläppta på Gullmarsplan som jag nu lärt mig ligger inte för långt från Globen.

Emma hoppade snabbt på en spårv...eller nej, tunnelbana är det ju man åker här ja medan jag väntade på polaren jag skulle sluta upp med. Vi landade så småningom på söder och en riktigt trevlig pub med ett fantastiskt ölutbud, inga jäkla Staropramen där inte, och jag prövade mig igenom i alla fall fem olika sorter och har nu funnit att jag gillar red ale. Kul att testa lite nya grejer ibland :)

Sista tåget hem till Muppis går strax efter tolv och planen var ju att Emma och jag skulle sluta upp där och fara gemensamt norröver men ibland går tiden väldigt fort... Jag missade helt enkelt tåget och var tvungen att stanna i storstaden över natten och då föll det ju sig inte bättre än att en och annan GT försvann ner i magen under småtimmarna.

Nåväl, hem med Alex kring lunch, avsläppt utanför dörren, vila, duscha, piffa, peppa, hämtad av Alex igen, pizza och sedan var det på´t igen. Nu till en inflyttningsfest hos en kursare. Detta var en ny upplevelse för mig eftersom jag normalt sätt inte umgås med "den delen av klassen" men efter sisådär två år så tyckte jag alltså att det var dags att bekanta mig även med dem ;)

Kvällen hos Sofie blev en riktigt trevlig förfest innan vi drog vidare in mot staden och Flurran. Natten blev som det sig bör rolig och lite galen med många märkliga möten.

Dagen frukost- smörgåstårta på Gotlands nation.

För ett tag sedan såg jag en dokumentär på Discovery som handlade om huruvida vissa ljudfrekvenser som vi inte hör kan framkalla obehag, rysningar och andra känslor som egentligen är för oss oförklarliga. Vissa rovdjur tex tigrar använder sig av dessa för att paralysera sina byten (hittar just nu ingen referens till detta men återkommer)  när de smyger sig på dem, såklart mycket lättare att jaga ett stillasittande djur.

Helgen som gick spenderade jag nere i Skåne och fasen vad jag velat stanna kvar där nere, stanna tiden, hoppa på en båt och segla mot evigheten.

Malmö visade sig verkligen från sin bästa sida med underbart soligt höstväder, precis lagom varmt för att promenera vid havet, dricka kaffe på uteserveringar och sitta och titta på båtar på bryggorna.

Lägg till detta det bästa sällskap man kan få så inser man snart att min helg var så gott som fulländad. Tyvärr varar sådant sällan för evigt och jag är nu tillbaka Uppsala som också verkligen visar upp ett höstigt väder om än av ett annat slag...Regn! Men vad fasen, jag gillar det också.

.

Kvällen igår spenderade jag i goda vänners lag hemma hos Alex som bjöd på både tacos och äpplepaj. Vi satt och spånade på när det finns tid för oss att åka till Norrköping och jag insåg att det finns endast en enda helg då det är möjligt och faktum är att det är inte många helger kvar till jul. Satan vad fort tiden går... Jag vill inte! Kan vi inte bara få stanna upp och vara?

Att sitta på dessa förbannade föreläsningar gör mig så trött. Visst, ämnena är såklart både relevanta och intressanta men jag kan bara inte förmå mig att fokusera.

Ungefär i fyrtio minuter orkar jag hålla ångan uppe och flitigt anteckna men någonstans i fyrtioförsta minuten börjar liksom pennan leva ett eget liv och leta sig nya vägar över pappret. När första rasten börjar har pennan klottrat marginalerna fulla med mönster, ord och symboler om vartannat. När så andra föreläsningen nåt sitt slut har oftast diverse bilder framträtt i mitt block.

Allt detta är ju då också under förutsättning att jag tagit mig till skolan i första stund. I morse hade jag tur då Emilia ringde och bad om skjuts eftersom det regnade så. Hade hon inte gjort det hade jag antagligen vaknat lagom till andra föreläsningen. Ibland tänker jag mig att det skulle vara bättre att köra rejält på några tentor så att jag helt enkelt blir tvingad till att ta mig i kragen och skaffa mig lite rutiner vad gäller skolan. Det är fan inte alltid bra att ha så lätt för att lära, det spelar ju liksom ingen roll om jag är där eller inte jag klarar ju mig i alla fall...

Kommer antagligen vara den första studenten som klarar av den här utbildningen  mer eller mindre på distans... :p

.

Men men, jag lär ju inte plugga mig till döds i alla fall utan har tid för så mycket annat :)

.

Ett brottstycke ur mina föreläsningsanteckningar:

.

.

...är inte bra om det börjar brinna

.

Skor av bly...

...är tunga att springa i

.

Vingar av glas...

...skall det inte vara om du vill flyga

.

Hjärtan av sten...

...passar inte för att visa känslor

.

Fina fejkade fasader...

...står i vägen för de som vill in

.

Hos mig finns

handtag av stål,

lätta skor,

vingar av vävda drömmar,

hjärta av vibrerande känslor,

en yta så skör som aldrig förut...

Varje dag ägnar jag tankar åt dig min underbara älskade morbror. Du är saknad skall du veta!

.

Augusti var sista gången jag såg dig. Då hade du precis köpt dig lilla Osten, en fin alldeles gul liten båt och du var så glad. En härlig sista bild att bära med mig och det är precis så jag alltid vill komma ihåg dig.

.

Men jag undrar om du inte redan då visste, jag och Mallan har pratat lite om det och det verkar så och båtköpet var helt enkelt en punkt på din Bucket list.

.

Filmen Bucket list gick på tv för inte så länge sedan, jag såg den och fällde en tår eller två över den fina vänskap de två gubbarna fann på sin dödsbädd och att de faktiskt genomförde alla punkter på sin lista. Nu för tiden har jag också en lista som jag delar med Alibaban och Talibanesian, vi det här laget är vi uppe på nittioen punkter och jag inser att det nog fasen snart är dags att börja beta av dem. Livet är nämligen inte evigt!

.

Regnbågen jag såg på väg hem från skolan blev på någotvis symbolisk för detta.

.

.

.

Hösten är en härlig tid på året! Stearinljusen åker fram, filtarna viras runt kroppen och morgonluften är sådär härligt krispig.

Hösten får till och med Uppsala att kännas fint och varmt och mottagande. Normalt sett brukar jag ju spy en del galla över människorna som bor här även om jag misstänker att de dryga jäklarna inte är infödda Uppsalabor utan snarare hitflyttade. I den här staden känns människor så grå och opersonliga, som om de aldrig fått utrymme för att le och skratta, köpa färggranna kläder och våga uttrycka en åsikt men idag blev jag positivt överraskad inne i affären.

Jag skulle bara handla fyra varor men lyckades naturligtvis ta den kön med den absolut segaste kassörskan, ni vet hon som måste slå upp var enda PLU-nummer och dessutom gå och fråga kollegen på vartannat (hur kommer det sig att man alltid lyckas välja denna kassör/-ska?). Eftersom jag alltid har lite småbråttom till vad jag än ska göra kände jag mig stressad över detta scenario men bestämde mig för att göra det bästa av situationen och i detta fallet var det att få lite tips av kvinnan före mig i kön. Hon hade nämligen köpt kastanjer, inte nu några vattenkastanjer utan helt vanliga kastanjer, och jag har aldrig någonsin ätit det. Alltså frågade jag henne hur man tillagar dessa (för övrigt ett av de PLU-nummer kassörskan var tvungen att springa och fråga om) varpå hon berättade att man helt enkelt snittar dem, lägger i ugnen med lite grovsalt och sedan avnjuter med en stor klick smör. Med fördel kan man ha dem till någon höstig svampsoppa eller bara som lite snacks framför teven. Måste provas! Inte heller damen bakom mig i kön hade käkat kastanjer (ja, naturligtvis var jag tvungen att fråga) och hon tog gladeligen till sig av tipsen. Så vart vi inbegripna i ett litet trevligt samtal där i kön medan vi väntade på att få plocka med oss våra varor hem. Kanske är de inte så pjåkiga ändå här i Muppis om man bara får värmt upp dem lite...?

.

Här nedan kommer lite höstiga bilder från morgonpromenaden hem till Emma häromdagen.

.

.

.

.

En nära släkting till mig fick veta i början av sommaren att det man trott varit en segdragen lunginflammation i själva verket var lungcancer. Cancer som dessutom metastaserat och han hade fått en tumör i huvudet. På något sätt har det ändå verkat väldigt hoppfullt under sommaren, cellgifterna tog bra och tumörerna hade krympt till hälften av storleken. Han gick och köpte sig en liten båt i slutet av sommaren för att fira lite att det gått så bra...

.

MEN SÅ tillstötte komplikationer, en envis infektion gjorde att man var tvungen att avbryta all cancerbehandlig och ovanpå detta så slutade hjärtat att fungera normalt.

.

Och i lördags så kom då beskedet att han somnat in på sjukhuset.

.

Idag går mina tankar till min älskade morbror och till hans barn.

Jag älskar er och skall göra allt jag kan för att hjälpa och stötta!

.

.

Varje år går det en kappsegling mellan västkustens (för det mesta men också vissa norska) skutor längs med Bohusläns kust. Ett femtontal gamla traditionsfartyg samlas på fredagkvällen och umgås och på lördagen drar tävlingen igång. I år gick banan mellan Marstrand och Göteborg så vid halv nio kastade vi loss för att hinna ut, sätta segel och testa på lite seglingsmanövrar innan startskottet gick klockan tio.

.

Fredagskvällen tillbringades som sig bör på Grand tillsammans med ett gäng besättningsmedlemmar från de andra skutorna. Tyvärr stängde man ju där relativt tidigt så då blev det till att dra vidare bort en bit.

I år hade jag med mig både syster och bror ombord men lillsyrra mådde lite illa på kvällen så det blev tidig hemgång för henne.

.

Seglingen på lördagen var helt underbar! Det var lagom med vind och banan var dragen så att vi fick jobba lite och göra en del seglingsmanövrar men ändå kändes det lugnt. Inget stress på nåogtvis.

Syskonen hade fått en egen ansvarsuppgift som de skötte galant men jag tror nog att det är lättare att göra seglare av min bror än av min syster, han tyckte att det var kul att få dra i tampar medan syrrar tyckte det var idiotiskt att hålla på att flytta seglet fram och tillbaka. Hmm...hon har nog missförstått det här med segla.

.

Kajskul 207 var bokat för oss på kvällen och vi hade dessutom fått spons med massa räkor så det åts, skrattades och sjöngs fram till klockan elva på kvällen. När festligheterna där avslutades hamnade väl de flesta ombord på någon skuta. Själv drog jag mig bortåt Westkust och stannade där till klockan började närma sig fem på morgonen och jag insåg att jag nog borde sova en timme eller två innan det jag skulle bli purrad.

.

Helgen avslutades med motorgång hem till Uddevalla och sedan en liten biltur på sisådär sex timmar för att komma hit upp till Uppsala igen.

.

.

Häromdagen snubblade jag över en blogg, en feministiskt blogg. Bloggerskan skriver mycket humoristiskt, välformulerat och ganska vasst och jag kommer troligen titta tillbaka där med jämna mellanrum.

Väldigt många utav inläggen handlar om samhällets syn på kvinnlighet och att man minsann borde känna sig sexig även med hår under armarna. Det skall vara okej att var "ful" som hon själv skriver.

Nu vet jag att kvinnoidealen i samhället är skapade utifrån ett manligt perspektiv men likväl har vi kvinnor preferenser på vackra män och ibland kan jag faktiskt inte förstå skillnaden.

.

Flera av mina vänner blir irriterade över att jag inte vill kalla mig feminist men jag vill verkligen inte sälla mig till den skaran som anser att kvinnor skall låta sitt hår växa på alla ställen på kroppen och jag vill verkligen inte bli påhoppad för att jag rakar mig både här och där. Jag anser att jag har rätt till att se ut på det viset som får mig att känna mig bra och om det innnebär noppade ögonbryn, smink var dag och rakade ben så måste det väl vara lika okej...?

.

Däremot anser jag naturligtvis att kvinnor skall ha samma möjligheter i samhället som männen har och jag vet att så inte är fallet idag men jag har svårt att se att rätt väg att gå är övertyga oss alla om att låta håret växa fritt.

I min värld är dessutom kvinnofrågan underordnad klassfrågan eftersom en arbetarkvinna från betongförorten knappast har någonting överhuvudtaget gemensamt med företagsladyn från de vackra villakvarteren och hur kan de då någonsin göra gemensam sak?!

Nej, det är klassfrågan som måste vara det centrala i ett allt hårdare och mer individualistiskt samhälle inte huruvida jag rakar muttan eller inte!

.

.

Fortsätter här med lördagens eskapader...

.

Eftersom vår fantastiskt trevliga släktmiddag avnjöts på Andra Långgatan, ett av de trevligaste områdena för en ölkväll i stan, bestämde jag med fina Karin att vi skulle stråla samman när jippot var över och helt enkelt göra stan. Det är ju inte utan att jag saknar det lite grand här uppe i Muppsala, jag menar vi har ju ändå ägnat hela sommaren åt öldrickande tillsammans ;)

Nåväl, det visar sig att Karin är "indimmad" med sin lilla Magnific Midget ute på Vrångö och hon har inte vågat ge sig ut i tjockan ensam för att försöka navigera sig hemåt. Alternativen om vi skall ses är två; antingen hoppar Karin ombord på en skärgårdsbåt och åker inåt stan eller så hoppar jag helt enkelt på en båt åt andra hållet. Eftersom klockan var rätt mycket, båten tar en timme och Karin var inte fixad för en kväll på stan tyckte jag det verkade mest logiskt att jag drog ut i skärgården.

Nu var de ju så att Karin utlovat en blueskväll med tillhörande bartömning på en liten pizzeria/sjöbod och det brukar ju bli kul när vi hittar på liknande saker så jag var full av förväntan. Karin däremot hade lite ågren för vad hon lurat ut mig på och var lite orolig för att det skulle bli lite segt.

Nu snackar vi ju om mig och Karin och naturligtvis är det omöjligt att ha tråkigt när vi två är tillsammans och det ville sig inte annorlunda denna kväll. Det tog inte långa stunden innan vi satt inbegripna i samtal med ett gäng killar som också var "indimmade", en infödd hummerfiskare och en tysk trummis.

Det blev sång, det blev dans, det blev "jag har aldrig..." ombord på en båt.

Vad som mer hände lämpar sig inte i text men låt mig säga att jag håll på att få med mig två humrar hem...alltså svarta med klor;)

.

Min outfit var ju inte precis anpassad för ett fylleslag på Vrångö men den gick hem hos de infödda :)

.

.

Jo, så for jag ju ner till Den Vackra Staden I Väster förra helgen. Den egentliga anledningen var en släktmiddag som skulle bevistas på lördagsförmiddagen men det är väl självskrivet att jag skulle passa på att ut och svira lite när jag ändå var i krokarna.

.

Vi åkte runt halvfyrasnåret och jag hade väl planerat att vara framme vid nio sedan lite mat och vila på det innan det var dags för spårvagnen in mot stan. Nu blev det ju inte så, precis som det aldrig blir som jag tänkt mig när jag väl tänker mig, utan istället ringer min telefon fem över nio när jag alltså precis hunnit innanför dörren och i andra änden tjoar Malin att det finns en biljett över åt mig också till Glows tjejkväll.

Mattallriken som precis genomgått en microprocedur fick snällt stå kvar och vänta på att åter upphettas lagom till nattamatsdags. Med plattången i ena handen, mascaran i andra och moben fastklämd mellan öra och axel fick jag tag i Minitaxi som så vänligt kunde erbjuda mig en taxi två minuter senare. TVÅ minuter! Har någonsin en flicka kunnat göra sig vacker nog på två minuter?! Jaja, resten av sminket och smyckena flög ner i handväskan medan jag drog på mig mina stövlar och for ut genom dörren.

Vilken kväll det blev! Den var skum (vi tappade bort en vän en stund), den var glad (tydligen är vi duracellkaniner) och den var onykter (tydligen duracellkaniner med en förkärlek för lakritsshots).

Kvart i sex fick mina ögon äntligen förmånen att slutas medan huvudet tacksamt damp ner på kudden.

.

Lördagsmorgonen var så vansinnigt härlig i all sin dimmiga prakt och jag bestämde mig för att ta ut Zera i Slottis så att Malin kunde få sova vidare. Vi traskade omkring i en timma ungefär och kikade på folk, djur och andra hundar. Zera var på strålande humör och så även jag men det var ju inte utan att jag saknade en stor flamsig grandistjej vid vår sida. Måste verkligen åka dit och hälsa på snart!

.

Släktträffen hade jag bävat lite för eftersom jag inte träffat hela samlade släkten på pappas sida efter skilsmässan och väntade mig massa medkännande blickar och frågor men det visade sig vara helt obefogat. Det var en trevlig tillställning och jag fick lära känna min släkts historia lite bättre. Ett helt kompendie med Leifs (och här skall även pappas fru ha cred) släktforskning delades ut och jag skall sätta mig djupare in detta vid tillfälle. Vet redan nu att mitt humör kan härledas direkt till Vallonerna. Jag kan alltså inte ställas ansvarig för att jag råkar bli lite arg då och då ;)

.

Resten av helgens bravader återkommer jag med i morgon.