saffeochjag

Nu har jag haft min första lediga vecka på hela sommaren i princip. For (såklart) västerut för att avlägga besök hos min kära mor, hos min systeryster, min finkusin och träffa vänner. 

Från syrran skulle jag få med mig en nakenhund ett par veckor därför att hon tydligen ville känna efter hur det kändes att bara ha en hund hemma. Rent krasst tror jag hon försökte lura på mig hunden så att hon skulle kunna skaffa sig en ny, större och riktigare hund. Hon vet ju liksom att det funkar eftersom det var precis på det sättet jag blev med hund förra gången.

 

Det blev ingen hund utan istället en nittonåring jag fick med mig hem till Muppsala och nu skall han stanna här i fem veckor (till vissas stora förtjusning ;-) ). 

 

Vår första kväll i Muppis var superfin; tända ljus, kantarellstuvningsmackor, vitt vin, Perfect Strangers och Kundun.

Det bästa utav allt var nog ändå DVD-fjärrkontrollsepisoden. 

Det är nämligen så att jag fått (läs: lyckats tigga till mig) mammas gamla DVD-spelare eftersom jag inte hade någon sedan tidigare. Nu hade jag inte kopplat in den för till det projektet behöver man en scartkabel...och de låg ju i bilen. Igår kom jag dock ihåg att ta med mig en upp (alldeles blå och fin är den och jag har försökt prångla bort den till gud och alla människor men det var ju tur att jag inte lyckats). Sagt och gjort vi kopplade in apparaten och tryckte på playknappen. Normalt sett tänker man ju sig att filmen då skall starta. Det gjorde den INTE. Okej, då fick vi väl byta batterier i kontrollfanskapet då. 

Trycker igång filmen igen...tror vi men nehej, inte denna gången heller. Vad fan! Det måste ju vara kontrollen som är kass. Pilknapparna funkar inte heller utan det enda det står är "not supported by disc"/"not allowed at the moment". 

Är det skivfanskapet som är problemet då?

Byter skiva och här kan man ju tro att problemet löser sig. Men icke! 

 

Jaja, som tur är har filmen startat på svenska i alla fall så vi kollar igenom den och svär lite över att den är så jävla skum.

Eftersom den var så skum måste vi ju kolla in en till film. Nu är det ju så att utbudet hemma hos mig är en aning låt oss säga skralt så det bästa vi kan frambringa är Kundun.

 

Vid det här laget är vi lite sura på fjärrkontrollen och tänker att det var då helvete till skitkontroll att inte funka. Vi vill fasen ha svensk text till Kundun. 

Som av en händelse råkar jag då trycka på #2 och tro på fasen om inte markören hoppar ett steg åt vänster till den norska flaggan.

Här börjar vi ju fundera på riktigt. Om nu tvåan betyder vänster, vad betyder då vänster? Och höger? Och tre?

 

Vi startar alltså filmen och testar oss igenom alla knappar med filmen spelar och kollar in vilken knapp som gör vad. Efter en halvtimme- fyrtio minuter kom vi fram till följande:

 

Efter tre liter kaffe, en paket kakor, en påse godis, en bagel och två Gorbys har jag bestämt mig för att det får räcka. Nu kan jag inte plugga mer.

Ikväll blir det pepp och prepp inför Stopptentan med stort S i morgon. Klockan tre i morgon är det över, kanske får jag börja fyran kanske får jag det inte.

Håll tummar och tår för oss fyra (sex?) som skriver är ni snälla!

 

 

För ett tag sedan skrev jag om müsli eller rättare sagt om russin i müsli. Ja jag förstår att man kanske glömt av det men kontentan var att det är svårt att hitta flingblandningar utan massa snuskiga russin i.

Gissa om jag blev glad när jag hittade en müsli med jordgubb och melon och utan russin. Nu skall den provsmakas. Finns ju inga garantier men hur fel kan det bli?! Jag menar jordgubb och melooon. Jordgubb. Och. Melon. 

Ta idag som exempel, på morgonen hade jag besök och var tvungen (jo det finns inget att diskutera här, jag var verkligen tvungen) att äta en riktigt lång frukost. Finns det något finare än att sitta och dricka kaffe och filosofera över diverse viktiga ämnen och lösa ett och annat världsproblem tillsammans runt tiosnåret?

 

När så väl frukosten var avklarad började jag faktiskt läsa i mina papper och stryka under (över?) med fina färger. Allt för att liva upp min tillvaro. Om man sitter vid ett bord för länge blir det till slut lite obekvämt och man måste förpassa sig till sängen. På vägen kan man lika gärna kolla fejjan och rita en liten bild på Draw something (INTE Ruzzla för då skulle vissa människor kunna avslöja mig som pluggsmitare). 

 

Även sängen tenderar att bli lite knölig efter en stund så kontorsstolen får bli nästa alternativ. Här stängs telefonen av så att man inte av misstag stirrar på den hela tiden och bara råååkar skicka ett sms eller tre. Eller kanske ringa en vän. Som en livlina lite sådär...

 

Eftersom stoldjävulen vägrar stå still måste man återinta sängläge. Här är det nu lätt hänt att man blir lite trött och råkar dåsa till en liten stund. 

 

Vaknar till liv, startar telefonen och ringer en vän. Passar på att skicka ett sms eller tre och Ruzzla lite också. Kanske leta upp lite ny musik när man ändå reser sig upp. När man väl hittat lite fin 60-talsmusik att sjunga till kan man ju liksom lika gärna dra på volymen och gå ut i köket (jo kanske har jag storhetsvansinne men jag anser att min kokvrå är ett kök) och fixa middag för resten av veckan.

 

Sista pluggrycket runt sjusnåret dåra innan jag kommer underfund med att jag inte varit ute på hela dagen. Helt plötsligt känner jag ett trängande behov efter lite luft och att få röra på mig. På med dojjor, de små agenslapparna i näven och ut på en halvtimmas promenad alltså.

 

Nu har jag kommit tillbaka in och mår lite sådär halvkymigt. För mycket kaffe? Eller kanske för lite? För mycket eller för lite raffinerat socker? För mycket sömn? För lite sömn? För mycket kramar? För lite kramar? För mycket eller för lite öl? För mycket vitlök? För lite vitlök? Inte vet väl jag. Bäst att ta en söndagsgrogg och läsa en mening eller två till...

 

Vissa saker stör mig skitmycket. Som att jag inte kan maila filmerna till Alex. Irriterande är vad det är. Eller att jag inte kan prata med vem jag vill när jag vill. Trist. Eller att jag tackar ja till saker jag egentligen inte vill göra. Att jag aldrig lär mig.

Tycker att det var alldeles för längesedan vi lekte en lek så här kommer en sådär på fredagskvällen. (Ja, jag har galet tråkigt. Ja, jag klättrar på väggarna. Ja, jag gör allt jag inte borde.)

Upplägget är att jag väljer valda brottstycken ur noga utvalda texter tagna helt ur sitt sammanhang men från visst instuderingsmaterial och ni gissar helt enkelt vilken utbildning det rör sig om.

Då kör vi!

 

 

"Sous vide: Vacuumförpackar först och pastöriserar sedan. Ger en bra organoleptisk kvalitet utan att maten överhettas."

 

"Bakning: Gluten bildar först ett strukturellt nätverk som påverkas av viskositet och elasticitet (bildas vid knådning). Gräddningen gör att formen stabiliseras genom att proteinet denatureras, stärkelse förklistras och vatten binds till stärkelse."

 

"Dricksvattenrening av ytvatten: Tillsätter kemiska ämnen som bildar partikelklumpar. Snabbfiltrering 5 minuter (tar bort mindre klumpar samt de bakterier som är bundna till de samma). Långsam sandfiltrering (vattnet passerar genom ett tjockt sandlager under 2,5 h och avskiljning sker via elektrostatiska bindningar). Desinfektion (här används ffa klor)."

 

"Bildas vid ofullständig förbränning av tex tobaksrök och stekning/grillning."

 

"Platskemikalie som finns i vissa typer av plaster, används för att hårdgöra plast."

 

 

Inte så svårt? Kanske till och med helt självklart? Så vad gissar ni på? 

Jajemän, visst pluggar jag till veterinär!

 

...ger mig in i diskussioner utan att ha full koll. Jag börjar ana att jag får ge mig i just denna men han får fan jobba lite för det ;-)

 

Känslan av att köra den lilla blå in i Uppsala i förrgår kväll var mycket märklig. Det är egentligen mer hemma för mig nu än vad Göteborg är men ändå inte. 

 

Jag försöker verkligen hitta positiva saker med att vara här och naturligtvis är mina vänner häruppe en outtömlig källa till skratt men vad fasen, dem skulle jag ju ha kvar ändå. 

Visst blir det billigare också att inte behöva köra femtio mil för att träffa somliga men ärligt talat hade det nog nästan varit värt det. 

 

Förlåt alla Uppsala-bor men jag gillar verkligen inte den här stan :(

Det var kräftskiva hos morsan i helgen. Ni vet ju säkert också hur kräftskivor brukar gå till; man äter små röda  godingar, inmundigar en snaps till varje kräfta toppar med några pilsner och ovanpå det lite skönsång. Detta kan ju leda till situationer som dagen efter tenderar att bli lite prekära.

 

Nu måste jag säga att just denna kräftskivan var förhållandevis väldigt lugn (bortsett från att två små liv rodnade vackert vid frukostbordet). Visst visst, en del skulle kanske kunna hävda att det inte var direkt skönsång, är man riktigt taskig skulle man kunna kalla den för skräning. Själv vill jag med bestämdhet hävda att det var med känsla och inlevelse! Och om det nu skall vara på det viset tänker jag försvara mig genom att skylla på pappas gener. Det är lite så man jobbar där nämligen.

 

Det var också så att någon jag tycker rätt så mycket om var med på ovan nämnda tillställning. Men alltså även en av mina bästa vänner var där och då är det ju inte sååå konstigt att man måste avhandla en del viktigheter under kvällen. Inte heller är det så konstigt att man i snapsdimman inte riktigt kan skilja på fem och fyrtiofem minuter. 

Dock var min mor och hennes sambo mycket duktiga på att hålla koll och blev väldigt (mycket mer än befogat) oroliga för att mitt sällskap skulle bli svartsjuk. 

 

Okej okej, jag fick ju gå och kolla läget men det var ju helt lugnt. Till saken hör nu att min mor så sent som idag (onsdag) ringde för att kolla hur det var mellan mig och honom. Jag var tvungen att bedyra att allt fortfarande är bra, att han inte blev upprörd över helgen, att vi hörs av och att situationen är oförändrad. Detta är tydligen mycket märkligt i en 60+ares värld...

Där finns inget blod man måste spola bort, inga knivar som måste stålas och inte heller behöver man tvätta sig i samma utsträckning som på de andra stationerna. 

Då kan ni ju förstå att det lätt blir lite långtråkigt när man står uppflugen tre fyra meter upp i luften och väntar på nästa kropp.

 

Olika personer har olika sätt att roa sig. Man kan dansa lite för sig själv eller snacka med folket på golvet...eller helt enkelt måla smilaisar i blod på rumporna. 

Jag roar mig med det sistnämnda för det mest. Eller ja, gärna kombinerat med de andra två varianterna men i alla fall. En stjärna, ett hjärta, en smiley eller ett trevligt ord på vägen. 

 

Okej, nu ville det sig inte bättre än att min fantasi hade börjat tryta lite och jag tänkte att jag skulle måla en smiley på insidan röven i bäckenhålan.

 

Kollegan: Men vem fan vill ha en glad gubbe i röven då?

 

 

Kollegan: Ja just fan, du har ju blivit upplärd av honom ja! (sägs med ett flin på läppparna)

 

Nu vet inte jag vad han vill mena med det. Att Herr Nihlen gillar smilande gubbar i röven eller att han gillar att rita smilande gubbar i röven.

 

(Förresten vill jag tillägga att Jafar uppskattar mina små konstverk och garvar åt dem när de passerar förbi honom. Men nu har jag slut på motiv...fasen också!)

I morgon är det fredag. Nu är ju det i sig inte något märkligt eftersom att just fredagar tenderar att återkomma med någorlunda jämna intervall men i morgon är ingen vanlig fredag. I morgon är den fredag som innebär att vi jobbat färdigt våra åtta veckor här i Skåneland. 

 

Nu trodde jag ju själv att det skulle kännas som en befrielse men faktum är att det är med lite vemod som jag slutar här. Det har varit mycket underliga veckor men jag har haft vansinnigt roligt och kommer att sakna både Skåne och grabbarna på jobbet.

 

På riktigt så tänker jag att det hade varit kul att komma tillbaka två månader nästa sommar och vi har redan snackat med folket här om det. Skall nog inte vara omöjligt att få komma hit igen. 

 

Nu har jag då alltså ett år på mig att öva upp min skånska ordentligt. "Ålahue, kålhue, fleosugga" :P

Ja så har vi dealat här hemma hos Herr N. Skakat hand på en del viktigheter. Det vi nu är överens om Herr N och jag är att han skall betvinga lusten han har att låta sitt långfinger leva sitt eget liv och pekas mot mig i tid och otid (detta kan vara omöjligt då jag knappt sett honom utan vänsterfingret uppsträckt under de sju och en halv vecka vi nu känt varandra) och som motprestation måste jag låta bli att förvränga min dialekt till smått oigenkännlighet, även kallat skånska (vilket också kan vara stört omöjligt eftersom det liksom kommer efterapningar per automatik så fort han öppnar käften).

 

Nu kommer han visst in i vardagsrummet med händerna ihoptejpade. Fan också, det är ju fusk! Inte kan jag tejpa ihop truten på mig själv...

Nej nej, jag fattade väl för fan att vi inte skulle vara ensamma på Ullared en söndag i augusti. Dummare än så är jag inte att jag begriper att andra människor också tar tillfället i akt att åka dit när vädret inte precis lockar till utomhussommaraktiviteteter. 

 

Nu var det ju inte sååå mycket folk trots allt, inga köer att tala om vare sig utanför eller till kassorna. Det som däremot fanns i mängder var idioter och barn. Idioter som kör på sin djävla djungellag om att störst går först och minst går sönder när de plogade sig igenom gångarna som kantades av redan parkerade kundvagnar. Gärna sköt de sin vagn lite på snedden för att ta upp så mycket plats det nu bara är möjligt. Vagnen puttas med vänsterhanden och i höger näve släpar de en skrikandes och snorandes unge som precis fått drömmen krossad om  den sjukt coola leksaksbilen som de precis passerade i gång H236. Vad ungen istället mutades med är en förbannad tuta som det borde vara spöstraff på att tillverka och i densamma tutas det friskt i var öra som råkar komnma för nära.

 

Och vem fan tar med sig barnen till Ullared överhuvudtaget? Inte ens under pistolhot skulle någon kunna få mig att gå dit med små personer under låt säga 25 år. 

Höjden kom när vi står på rullbandet på väg upp från bottenplan. Trötta, glåmiga och hungriga skulle vi bara bana oss väg till kassorna för att sedan få stappla ut till bilen och packa in kassarna när två små monster i tioårsåldern har fått för sig att springa ner på det rullbandet som egentligen går uppåt. 

 

Ha! De valde väldigt väldigt fel rullband när de valde vårt kan jag säga. När de närmar sig vår vagn noterar både jag och Alex att de inte kan ta sig runt både vagnen och oss om inte vi tar ett steg åt sidan. Även de äckliga glinen noterar ju såklart detta. 

Tjejen klämmer fram ett ursäkta men vi skall bara ta oss ner. I korus svarar Alex och jag att "ni kan ju pröva det rullbandet som går åt rätt håll!" och rör oss inte en millimeter åt vare sig höger eller vänster sida.

 

Mycket snopna vänder småmänniskorna om och springer upp för bandet. Mycket nöjda tittar vi på varandra och nickar lite gillande. Så ska de tas de små obehagliga.

Rent hypotetiskt, om slaktbandet skulle stanna i tjugo minuter efter lunchen så kan man tänka sig att det skulle bli en liten folksamling vid det som gått sönder för att alla vill inspektera hur utbytet av den trasiga taljan går. Hypotetiskt sett skulle det vara två tjejer och ungefär fyrtio karlar här i Hörby. 

 

Om tjejerna ätit lök till lunch skulle man kunna tänka sig att de skulle vilja ha en halstablett och hypotetiskt sett så kanske det skulle finnas en kille där inne som hade en, men bara en, liten blå skarp karamell i fickan som han  gldeligen gav bort.

Rent hypotetiskt skulle tjejerna nog vilja dela systerligt på halstabletten och alltså låta den ena tjejen suga på karamellen en stund först för att sedan överlämna den till den andra tjejen. Man kan ju tänka sig att de då inte skulle vilja ta i den med äckelpäckelhänder utan skulle kanske liksom föra över den från mun till mun.

 

Man skulle då kunna tänka sig hypotetiskt sett att detta skulle uppmärksammas av alla gubbar i hallen och någon skulle reagera genom att ruska på huvudet och vifta med händerna med den tydliga gesten "ni är ju inte kloka", en annan skulle muttra lite över att han inte hade kameran uppe kanske medan en tredje möjligen skulle säga att "han minsann också ville smaka". 

 

Jag säger ju inte att jag vet att detta är vad som skulle hända men hypotetiskt sett låter det ju rimligt... Detta har jag funderat på en stund nu.

 

Idag är en sådan där dag när jag mår alldeles förträffligt och är vansinnigt glad utan att jag egentligen kan hitta någon specifik anledning. Ni vet sådär löjligt glad så att man står och dansar och spelar luftgitarr på plattformen. 

Vi kan säga såhär att polackerna tittar lite konstigt på mig. Ja inte bara de förresten utan alla ruskar lite på huvudena åt mig...men de ler och ser roade ut i alla fall.

 

Det finns ju ett par anledningar som bidrar till mitt goda humör förstås:

 

Nr 1 - det är fredag!

Nr 2 - vi far till Göteborg i eftermiddag (igen).

Nr 3 - i morgon blir det Liseberg.

Nr 4 - jag har fått ett gulligt sms från jordens bästa ;-)

Nr 5 - det är sol!

Nr 6 - jag hittade en ledinflammation.

 

Nämnde jag att det bara är en vecka kvar i Eslöv också?! Tjohoo!!!

 

I söndags avlades ett besök på Tom Tits i Södertälje. För er som inte känner till Tom Tits så är det någon slags expriment-testa-på-allt-möjligt-som-har-med-vetenskap-att-göra-ställe. På något vis fick jag känslan utav att den egentliga målgruppen är i runda slängar en sidådär 18 år yngre än mig. 

 

Det var i alla fall så det kändes när jag hoppade upp på en stol av enorma propotioner och tittade över det abnormt överdimensionerade bordet och på andra sidan möter blicken på en söt och lockhårig flicka i åttaårsåldern. 

När jag ser mig omkring inser jag att de flesta andra vuxna faktiskt befinner sig på marken och låter barnen kolla in saker men det kändes så typiskt tråkigt. Jag vill ju också leka...

 

Efterlyses: Individ i lämplig storlek och ålder att göra mig sällskap på diverse lekland, djurparker och upptäckarverkstäder. (Min syster har ett tillräckligt litet barn men hon verkar inte så förtjust i moster. Låt dock itne det lura er, jag är en perfekt lektant!)

 

Vi har fått blommor Alex och jag och nu efter ett par dagar har de slagit ut. Prunkande rosa och doftar ljuvligt när man skall sova.

 

Det var bara det jag ville säga.