saffeochjag

Idag har ju varit en strålande dag. Klockan kvart över nio började vi vår lektion i informationssök. Trodde jag men det visade sig att jag inte kollat schemat så noga och jag får ett samtal ungefär sjutton minuter över nio:

"Hej! Var är du?"

"Vid parkeringen. Jag är där om tre."

"Vänd och gå tillbaka till Syltan." Detta åtföljs av lite skrattande...

"Näe, du skojar! Börjar vi om en timma?" Såklart gjorde vi det.

Det fina i kråksången var att vi var tre personer som misstagit oss och lämpligt nog hade jag inte hunnit äta frukost innan jag for till skolan så Syltan en timme passade fint.

Knepigt det där när folk bara gör som de aldrig gör annars. Jag menar, vi börjar alltid kvart över nio, alltid. Tydligen inte idag. Hm.

På schemat står informationssökande inför kandidatarbetet. Vi får se en kuriosasfilm där man säger att "internet är ännu för proffsen men datorerna är påväg att göra intåg i det svenska folkhemmet" sedan en kort info om hur vi skall söka givna artiklar varpå jag genast ger mig i kast med detta full av motivation som jag nu är.

Nåväl, jag finner artikeln och skall öppna den som pdf och sedan spara för att kunna läsa inför nästa vecka. Så här såg min pdf ut:

Vad tror ni? Kan jag använda denna inför nästa veckas föreläsning?

Igår fick jag en förfrågan som jag har svårt att tacka nej till. Flera av dem jag pratat med tycker att jag bör tacka nej medan det finns vissa som tror att jag kan få det att fungera.

Det är en förfrågan om ett styrelseuppdrag och jag har lite svårt att avgöra om jag har tid över till det eller inte. Jag känner mig själv och vet att ju mer jag har att göra desto mer får jag gjort och faktum är att jag saknar en vettig sysselsättning här i Uppsala och skulle kanske må bra av att få engagera mig lite mer i ett av mina största intressen. På samma gång skall jag inte sticka under stol med att jag borde lägga mer tid på skolarbete än vad jag gör...

Jag slits verkligen mellan känslan av att vilja utvecklas och växa som människa, lära mig mer om ett av mina största intressen, få ett sammanhang samtidigt som jag värnar lite om min frihet att bara kunna fly härifrån när det passar.

Vaknade och såg solen idag. Det var länge sedan vädret var så här fint och bara det lilla fick mig på ett alldeles strålande bra humör...

Att dagen sedan är fylld med måsten lade ju lite sordin på min nyvunna lycka men innan jag tar tag i dessa måsten skall jag ge mig ut på en promenad i den härliga vintersolen.

Varför kan jag inte göra som alla andra? Varför kan jag inte bara tänka innan jag handlar? Vad i hela fridens namn gick fel när jag konstruerades?

Om jag hade tagit mig bara några få minuter och tänkt till innan jag valde kandidatarbetesämne kunde jag kanske och högst eventuellt (men inte särkilt troligt) kommit på att jag åtminstonde kunde googla fram ett ämnesområde där det gick att hitta information.

Men nähänej, så jobbar tydligen inte jag utan det poppar upp en tanke i mitt huvud och vips sitter den på pränt i ett mail och vips så trycks det på sänd och vips så har jag ett ämne stort som Sahara att genomsöka för att finna det där specifika speciella sandkornet...

Så här sitter jag nu, ett glas vin i handen (det är ju ändå fredag), lite Johnny Cash på spelarn och ett tomt worddokument framför mig. Hur går jag vidare nu då?

En vän till mig har varit på besök i Uppsala i två dagar och det tog inte mer än fem minuter från det att jag hämtade honom på stationen innan han muttrade att "jaha, å så tackar vi" när jag tålmodigt släppte över en lösig kille i tjugoårsåldern. Själv reagerade jag inte över att han inte ens kastade en blick åt vårt håll innan han satte sin stora fot ut i gatan.
Nästa gång vi var ute och åkte var det en kommentar om blinkers som undslapp min väns läppar och jag insåg att jag inte heller tagit någon vidare notis om att bilen i fråga valde att köra omkring helt utan att visa åt vilket håll han ämnade rikta sitt fordon utan väntade bara till det stod utom allt tvivel innan jag vågade rulla framåt.
Ytterligare en stund senare konstaterade han lite buttert att inte en käft i denna stan verkar använda sin körriktningsvisare och jag kunde bara instämma.

Till saken hör att detta är två av de saker som faktiskt upprörde mig väldigt mycket mitt första år i stan och jag avhandlade det gladeligen med alla som ville lyssna. Folk här har verkligen synen att eftersom de minsann har företräde så kan de utan problem knata rakt ut framför en bil utan att se sig om och eftersom det dessutom är deras rättighet tänker de minsann inte bemöda sig med att höja handen till en avmätt hälsning.
Och ack så många är de gånger jag svurit över att Uppsalabor verkar ha fått sina körkort med Cornflakespaketen hela bunten eftersom de inte lyckats lista ut de mest banala saker som vad den lilla plastspaken vid sidan av ratten är till för.

Nu för tiden noterar jag knappt deras märkliga egocentriska beteende, möjligen väcker det känslor av uppgivenhet hos mig och jag har gett upp hoppet om att Uppsalaborna skall visa sig vara som  alla andra utan de kör på i sin egen självcentrerade värld.
Jag gör dock mitt yttersta för att inte bli som dem och tackar gladeligen vid varje obevakat övergångsställe.

Jag tror minsann jag är förälskad. Han har en så vackert gyllenbrun hud, ögon som två svarta djupa brunnar som forskande betraktar sin omgivning, han besitter en djuriskt rå styrka men som är kombinerad med en godvilja så stor att inget annan finns att jämföra med. Men han är bara sexton år...och just det han är fiktiv och varulv också. Men det gör väl ingenting va?

Så ta ni andra den silverglänsande så håller jag mig till vargen :-)

Var hos Marika och kollade på Gökboet igår. Nu undrar jag bara hur jag skall tolka alla de kommerntarer jag fick av mina kursare under filmen? De gick på någotvis alla ut på att man såg likheter mellan mig och varenda en av de 18 intagna patienterna i filmen.

Jag väljer att tolka det som att jag är en mycket kreativ och underhållande människa med ett visst mått av uppstudsighet.
Tydligen var det mellan mig och Nicholson man såg kunde dra de allra flesta paralleller, de ville nämligen hävda att jag är en uppviglare. Förstår faktiskt inte alls nu!

En normal vänskap är det att "inte få höra av sig annat än på arbetstid", inte kunna ses i närvaro av respektive och att dölja för respektive att man har kontakt? Eller är det då dags att börja ana ugglor i mossen?

Mina vänner vill jag kunna ringa även efter klockan halv fem, inte behöva skicka ett mess med "kan du prata" eller kunna slå en pling en fredag och fråga om de är ute och dricker öl och ifall vi skall sammanstråla. Kan jag inte det så anser jag nog inte att det är en vänskap utan kanske snarare ett sätt att både äta kakan och ha den kvar. Inte nog med att det är att förringa mig utan det är ju också ett svek gentemot den människan man undanhåller informationen.

Tidigare i mitt liv har jag faktiskt varit ganska hård med att avsluta umgängen med personer som inte vågar ta ställning i liknande lägen, denna gången har det gått rätt långt innan jag gjort det ställningstagandet. Av olika anledningar, dels att jag själv inte varit särskilt uppriktig i alla lägen mot personen ifråga och dels för att jag velat ha kvar den lilla lilla bit av vårt sociala umgänge jag ändå kunde fått behålla. Idag inser jag dock att det behovet inte finns kvar och att jag inte tänker reduceras som människa ner till en person som man kan vända sig och dumpa en påse med ouppklarade känslor i knät på.

Ta hand om dig och hör av dig den dagen vår vänskap känns som någonting du vågar stå för att du vill ha kvar!

Mor min har dragit till Spanien. På obestämd framtid. Missförstå mig inte nu, jag tycker det är superhärligt för henne måste jag säga och hon förtjänar banne mig att få ha det lite gôtt här i livet!
Men måste människan ringa mig varannan dag och berätta om att det är trettio grader i solen, att hon badat i havet näst intill varje dag, att alla snygga klänningar är vrålbilliga, att hon sitter och dricker Caipirinha klockan tre på eftermiddagen och att hon varje kväll är på olika roliga tillställningar? Va va va?

Jag missunnar verkligen inte allt detta men att sitta här i tre grader och snålblåst, plugg upp till öronen, obligatoriska moment i skolan varje dag och döa-rått-inälvor i händerna varje eftermiddag, ja det framstår helt plötsligt inte så tilltalande.

Ha´re fint där nere lilla mamma! <3

I dagarna fyra har jag nu hållt på att flytta. Man kan förledas att tro att en människa som bott inneboende i ett rum på tio kvadrat kanske inte har så många prylar att frakta från punkt A (alltså ett litet rum nära Vaksala Torg) till punkt B (en lägenhet i ungefär samma storlek som rummetjag precis lämnade, tursamt nog liggande inte allt för långt bort). Denna förutfattade mening är helt fel! Det får plats minst fyra Yaris-lass i den typen utav rum, dessutom ett gäng möbler att frakta i ett yttepyttelitet släp och därtill några lådor innehållande viktiga saker såsom kaffebryggare, hämtade från en källare på andra sidan stan.

Själva bärandet av pinalerna har ju gått alldeles lysande men vissa saker vill helt enkelt inte gå min väg. Sängen glömde benen första dagen, benen kom sedan till mig i skolan och ville åka med. Trevligt tänkte jag men då visade det sig att bultarna behagat stanna hemma. Vi får se om de är på humör i morgon. (De bultar jag köpte passade naturligtvis inte och när jag insåg detta tio i åtta på kvällen kan det tänkas att ett par svordomar undslapp min annars så vänliga mun.)
Lampan som jag skulle koppla ihop med kontakten visade sig ha fyra sladdar att jämföra med kontaktens två. Att den gulgröna är jord vet jag nu men den fjärde då? Nåja, tänkte jag och virade in den i eltejp efter att konsulterat bla min moster och numer lyser lampan så fint mitt i rummet och tränger undan mörkret.
Dimmern jag fick idag ligger dock fortfarande oinkopplad och lär göra så om inte någon elektriker visar sig ha vägarna förbi någon dag vilken som...Och hur ofta händer det liksom :P
Micron tog tydligen inte jag med mig utan den bor numer i Trollhättan.
Gardinstångshållarna var borta men detta löstes efter en tur till Bauhaus. Kommer hem och öppnar verktygslådan för att ta fram lämligt redskap att fästa ovanstående med och vad tror ni jag finner där? Gardinstångshållarna! Kunde jag ju lämnat tillbaka det första paret igen kan man tänka och ja, det hade ju varit fullt möjligt om jag tagit emot kvittot kassörskan så vänligt räckte fram mot mig.
Skithuspappershållaren sitter inte fast i väggen så jag måste fixa nya plugg, skruv och silicon.

Dock har jag numer taklampa, sänglampa, gardinstång på plats, gardiner i fönstret, dator installerad, tv inkopplad, fungerande handukstork, massa garderober, varmt i rummet (!), alla de viktigaste pinalerna på plats, ett kaos som börjar lägga sig. Lägg till detta ett trevligt telefonsamtal på kvällskvisten från någon som har förmågan att alltid göra mig på bra humör.

Jag trivs som fisken i vattnet i min mya lya!

Nej, jag går inte alltid klädd vrålsnyggt. Nej, jag är inte alltid sminkad. Och nej, håret är inte alltid stylat. Men någonstans går ändå gränsen för vad jag kan med att sätta på mig och visa mig bland folk i.
Av någon outgrundlig anledning åkte jag till IKEA igår (mycket ostrategiskt med tanke på att jag var smått bakis och igår var en söndag vilket innebär att hela IKEA förvandlas till ett utflyktsmål för barnfamiljer och som bekant tycker jag inte om barn, speciellt inte när jag är bakis och de helst av allt vill hem och högt och tydligt deklarerar detta för hela varuhuset...) och döm om min förvåning när jag ser en kvinna springa omkring i en grå mönstrad one-piece med.

Ni får säga vad ni vill om att de är såååå sköööna. Fine det kanske de är, jag har aldrig testat, men att klä upp sig som om man var på väg på maskerad med temat teletubbie förlåt, men det är bara fel!
(Dessutom har jag svårt att tro att de är bekväma, jag kommer ihåg de där pyjamasarna som var som en tunn overall och var populära när jag gick i högstadiet de var synnerligen obekväma och vred sig jobbigt runt kroppen.)

Om jag skulle tvingas välja en enda sak som skulle vara det enda jag fick äta för resten av mitt liv skulle jag välja Kanelbullar alla dar i veckan!
Finns det någonting godare än en varm, mjuk, väldoftande kanelbulle? Naturligtvis ett glas kallt mjölk vid sidan också. Mums! Kanske ska inviga min ugn med att baka...

När man träffar en ny bekantskap så går ju första tiden åt till att mer eller mindre trevande försöka lära känna varandra.
Vilken är favoritfärgen? Vilka godisar plockas först ur påsen? Vad för musik lyssnas det på? (Detta är för övrigt en av de frågor jag avskyr mest och under lång tid fruktade att få. I vårt samhälle skall man tydligen ha musik som ett av sina största intressen och har men inte det så är det fel. Man är fel. Inte sällan kommer heller denna fråga som fråga nummer två efter den obligatoriska "Vad jobbar du med då?". Är man då som jag en person som är totalt ointresserad av musik så blir det alltid en aning ansträngt men vid det här laget har jag helt enkelt kommit till det stadiet då jag helt sonika svarar att jag avskyr musik nästan lika mycket som jag avskyr barn. Detta är naturligtvis inte helt sant, jag tycker om musik och har gärna på det i bakgrunden men jag bryr mig sällan om att leta reda på ny musik eller anstränga mig för att lära mig artister och låtar och inte heller kommer det till mig av sig självt. Oj, vilken utsvävning det blev. Åter till ämnet!)

Nu för tiden så trevar man ju sig fortfarande fram men med ett litet hjälpmedel nämligen en förträfflig sökmotor. Några knapptryck bara, hoppas på att det är ett relativt udda namn och så Voila! En halv livshistoria... Är det bra? Vill man verkligen veta? Vad händer om man får upp info man inte gillar och uppfattningen om personen i fråga råkar förändras lite? Och tänk om de gör samma sak med mig? Då får man upp diverse rolig information.

Nu tillhör inte jag dem som googlar mina vänner eller flörter eller lärare eller vem det nu vara månde men jag har förstått att det finns andra som gör det ;-)
Däremot googlar jag allt som oftast mig själv :)

För ett par år sedan bodde jag i Romelanda eller, mer korrekt, strax utanför Romelanda på en golfbana. Japp, jag bodde verkligen på golfbanan och det är det finaste boende jag någonsin haft. Visst, det var lite off och svårt att ta sig in till stan kollektivt och så där men just då passade det mig alldeles utmärkt.

Huset är en gammal K-märkt kvarn från 1800-talet och är indelad i tre lägenheter varav jag bodde i den mittersta. Där var kallt och jävligt allt som oftast under den kalla årstiden, insnöad blev jag ett par gånger varje vinter men jag lärde mig snart att parkera en kilometer hemifrån och gå upp på mornarna om det var risk för snö. På sommaren var det inte bättre eftersom man då var tvungen att sicksacka fram längs golfbagar, ducka för golfbollar och förklara att det faktiskt var en bilväg jag körde på när de kom och svor...

Men fan vad jag saknar att bo där! Naturen precis inpå knuten med otaliga mil längs vackra naturstigar, kvarnstenar inmurade i väggarna och västsveriges högsta vattenfall som utsikt från vardagsrumsfönstret.

När jag var nere i Göteborg över jul var jag tvungen att svänga ner till fallet när jag ändå hade vägarna förbi. Oftast är det faktiskt inte så jävla pampigt utan mest en liten rännil men när det regnat mycket eller töat så brukar det droppa på rejält.

Åkte hem från tentaplugget och var på hyfsat humör trots att jag pluggat livsmedelssäkerhet en hel dag. Pratade med en person jag bryr mig väldigt mycket om och han berättade saker som faktiskt gjorde mig lite ledsen i ögat på riktigt. Saker han fått utstå som faktiskt inte var riktigt förtjänt. Detta gjorde att jag blev lite illa till mods och inte blev det bättre av att jag skulle försöka logga in på CSN och det visade sig att jag glömt mitt inlogg till bank-IDet, förlagt bankdosan och inte kunde hitta knappsatsen på min telefon.

Som tur var har jag underbara vänner som jag kan ringa och prata av mig lite så efter två telefonsamtal och en uppiggande konversation på fb-chatten så är jag på strålande humör och redo för att gå ner på stan och ta en öl och kanske kanske sjunga en låt på karaoken...Skit samma att jag borde plugga, det kan jag göra i morgon. Inte heller CSN är vrålakut, kan la jag fixa senare med några öl i kroppen. Går nog bra ska ni se!

Mina vänner är helt fantastiska och jag vet inte vad jag skulle göra utan er! <3

Under jullovet bodde jag hos min polare sedan tonåren. Supergulligt av henne att låna ut sin soffa i två veckor (även om jag kom och gick lite) och ännu gulligare av henne att komma med en grym julklapp som, efter att jag öppnat den, fick marsipancigarren jag gav till henne att kännas jävligt tråkig.
Jag fick en P-mate!

Någon som vet vad det är? Nehej, inte det... Då skall jag berätta det. En P-mate är helt enkelt det som hädanefter kommer göra mina utekvällar så mycket enklare, det som kommer att göra att jag slipper långa toaköer och det som kommer se till att kisstänk på fötterna är ett minne blott.
Alltså med andra ord en pappersstrut som skall föras in mellan benen och gör så att jag som kvinna kan kissa i stående position precis som alla snoppförsedda människor.

Enligt instruktionerna på förpackningen är den mycket lättanvänd, man vecklar ut den försiktigt och utan att trycka ihop den för hårt, drar ner byxorna en aning/lyfter upp kjorteln och för trosan en bit åt sidan, placerar hålet i struten på rätt plats (vilken här benäms som "the flow area"), sträcker ut knäna och trycker rumpan bakåt så att struten kommer att peka nedåt. Mycket pedagogiskt får jag säga.

Med fördel kan denna produkt, allt enligt beskrivningen, användas på en mängd olika ställen: i pissoaren, på bussen, på flyget, på stranden, på tältsemestern, i resväskan (misstänker att det menas "på resande fot"), på cykeln (förstår inte riktigt den bilden), på båten, på motorvägen, på tågspåret och icke att förglömma i köer. Här undrar jag på allvar om de menar att man skall hala fram den lilla fiffiga grejen i krogkön eller är det månne kassakön i mataffären som avses? Eller i vilka köer är det okej att kissa?

Jaja, jag ser fram emot första krogbesöket då jag skall ta med mig min P-mate och sonika vandra förbi tjejtoakön och rakt in på herrarnas för att nyttja deras pissoar :).
Kan kanske krävas lite övning först dock så att det liksom inte hamnar utanför och rinner längs med benen. Jag menar, pissprov i burk är ju inte helt lätt att få till och då är man ändå nykter när man lämnar dem. Hur sjuttan skall det då gå när jag är lite rund om fötterna?

Okej okej, jag vet att det finns människor som gillar russin. Jag förstår det inte men jag vet att de små förtorkade skrynkliga historierna av många anses passa i såväl bullar som bröd.
I min värld är de endast till för två saker nämligen att ha i glöggen och att leka russinleken med (ni vet den där när man häller ut massa torra druvor på en plåt och så skall en stackars människa försöka lista ut vilket russin man tänker på och alla russin längs vägen måste ätas upp).

Eftersom jag nu då inte uppskattar dessa lika mycket som resten av svenska folket verkar göra får jag lite problem i vissa lägen som tex när jag skall handla müsli. Vet ni hur få russinfria müslisorter det finns? Allt som oftast tvingas jag då köpa någon variant med russin i (om jag inte vill ha helt naturell men på riktigt, det är ju dötråkigt). Jag tänker som så att jag kan ju plocka bort merparten av dem och skulle något ändå lyckas slinka med in i min mun så får jag väl svälja utan att tugga då.
Tittar på två olika förpackningar i affären, en som heter "Russin och nötter" och den går ju helt bort och nästa som heter "Frukt" kort och gott. Jag läser och ser att det russin i den också men kör en chansning. Det skulle jag inte ha gjort! Vid varje frukost de senaste dagarna har inte mindre än 1/2 dl utav 1 dl bestått av russin. Detta innebär alltså att jag måste kasta bort hälften av min müsli. Russin någon?

I dagarna två har jag inte gjort annat än att plugga och nu har klockan hunnit bli tjugo i ett natten till söndag. Dags att krypa till kojs. Håll nu tummar och tår för mig i morgon förmiddag.

Jag gillar filmen och den får mig att tänka efter ordentligt varje gång jag ser den. Vill jag glömma saker och ting? Blir livet bättre om man bara förtränger saker? Hur skulle livet te sig om jag tvingade bort alla tankar på sådant jag inte vill minnas?

Något av det knepigaste jag vet är när folk säger att de minsann inte ångrar någonting de gjort. Jag ångrar många många saker jag gjort genom åren och då framförallt när jag sårat människor som står mig nära men vill ändå inte ha dem ogjorda eftersom de är en del av den jag blivit idag. Därför skulle jag ju heller aldrig vilja glömma dem...hur smärtsamma minnen det än må vara. Tänk vad jag då skulle upprepa mina misstag.

Jag avger inga nyårslöften, det är liksom ingen idé när man är jag eftersom jag är fullkomligt oförmögen att hålla dem. Inte ett enda har jag lyckats hålla mig till. Vanligtvis är jag bra på att hålla vad jag lovar men när det gäller löften till mig själv går det inte. Omöjligt.

Men i år gör jag ändå det. Ett enda löfte. Efter att ha tittat på badrumsvågen ikväll är det mer än relevant...

"Jag skall sluta skjuta upp saker på framtiden."

Detta lovas dyrt och heligt. Det som kan göras i morgon skall definitivt göras idag. Börjar med att sluta upp att bortförklara mitt godiätande med tentaplugg...

I mellandagarna skulle pappa och hans familj åka upp till mina farföräldrar en dag och eftersom det är så sällan jag har tid att träffa dem så gjorde jag verkligen allt för att kunna få till det så att jag kunde åka upp samtidigt. Naturligtvis valde de att åka den dag jag hade bestämt med Karin att vi skulle ha lite glöggkväll. Tyvärr fick den bli åsidosatt till förmån för Lännestad.

Det är alltid så skönt och lugnande på något sätt att komma dit upp, kanske är det känslan av barndomen som infinner sig eller kanske bara lukten av ved som eldas i vedspisen, någonting gör i alla fall att jag glömmer rum och tid för en stund.

Vi käkade gott, drack gott och hade jättetrevligt hela familjen. Framåt kvällen tröttnade dock syskonen lite på gubbarna som bara satt framför teven och vi plockade fram ett spel som farsan fått i julklapp, "Sanning eller skitsnack" heter det. Det är ett sånt där spel som är fullt av onödigt vetande och hela julen har jag vidarebefodrat all min nyfunna kunskap till den som velat höra på ;).
Farsan och hans bror satt och överhörde frågorna bortifrån soffan och ville såklart vara med och gissa på varenda en. Nåja, jag vann men det hade nog mer att göra med tur än att jag faktiskt visste svaren på alla dessa underliga frågor.

Nästa spel som plockades fram var det gamla Masterquizet från 1800 kallt. Eller i alla fall från mitten på 80-talet då.

Sist jag gjorde ett försök att spela detta var väl för ungefär sju år sedan och jag kan i ärlighetens namn säga att jag tyckte det var ett idiotiskt spel. Spelreglerna var outgrundliga med små plastbrickor i olika kulörta färger, något större lika kulörta brickor som tydligen räknas som två små (varför i hela fridens namn inte bara ha två små) och konstiga regler för att hoppa upp till nästa nivå. Inte gjorde det saken bättre att frågorna var skitsvåra heller.

Nåväl, detta skulle i alla fall spelas. Både jag och Nya frun var väl egentligen lite tveksamma till det men vi ville ha något att göra och det bestämdes att vi skulle spela i lag så det var jag och syrran mot Nya frun och brorsan.

Trot eller ej men både jag och Nya frun blev grymt överraskade av att vi faktiskt kunde svara på många (okej, kanske inte flertalet men iaf) frågor, lika många som på vilken TP-runda som helst... Detta kan bara betyda att vi båda är mycket mer allmänbildade nu än för sex sju år sedan.
Syrran fick hålla koll på reglerna dock eftersom dessa inte ändrats till det bättre ju fler år spelet spenderat i soffan.

Självklart vann jag och syrran ;-) Kanske var det tack vare att mitt eviga svar på varenda kulturfråga i varenda spel som finns, Harry Martinsson, för en gångs skull visade sig vara rätt.

Så, nu har detta märkliga år passerat och äntligen kan jag göra som knugen och vända blad. Innan jag gör det skall jag försöka sammanfatta de sista tolv månaderna. För att inte hänga ut någon annan mer än nödvändigt så utelämnar jag de mest personliga delarna.

Here we go!

.

2011 började ju jävligt turbulent med en skilsmässa i början på januari. Det var inte jag som valde att gå skilda vägar men jag gjorde heller ingenting för att försöka förhala det hela utan hoppades väl på något sätt att vi skulle kunna fortsätta som vänner. Aningen naivt av oss att tro att det skulle fungera att vara bästa vänner men just då var det min räddning.

Smärtan jag upplevde i skilsmässan var rent fysisk och den första tiden trodde jag faktiskt inte att jag skulle kunna ta mig igenom det hela. Jag som alltid kunnat äta oavsett vad hade nu ingen som helst aptit och tappade en hel del i vikt. Mina studieresultat blev också lidande eftersom jag valde att vara hemma med hunden på dagarna så att jag kunde gå ut och festa på kvällarna.

.

Min första dejt efter skilsmässan var på Allahjärtansdag eftersom jag vägrade sitta ensam hemma och lipa bort den dagen och tycka synd om mig själv. Sedan rullade det på och mina re-bound har varit många, det skall ärligt sägas. Och de behövdes! Att bli lämnad för någon yngre förmåga sätter sina spår...

.

Denna första tiden förde med sig en hel del positivt också kan jag säga så här i efterhand, jag har träffat och lärt känna många nya människor och en del av dem har kommit att bli fina vänner medan andra var ett roligt umgänge där och då. Jag har också funnit tillbaka till flera av mina äldre vänner, folk som alltid funnits där men där umgänget inte varit så frekvent sista tiden. Dessutom visade det sig att jag har många många fina vänner i Uppsala som bryr sig, som peppar när man är ledsen, lagar mat när man är hungrig och kör grejor när man flyttar.

Jag hoppas att jag en dag kan gottgöra alla er! Tack för att ni finns!

.

Så kom då våren och resorna hem till Götet blev många. Även ner till Skåne for jag ett par gånger och dessa resor i landet var fyllda med skratt, öl och mys (ja, ni kan tolka mys hur ni vill...). Våren var helt galet bisarr och så kul som jag hade flera av dessa kvällar har jag inte haft på mycket mycket länge.

.

Sakta men säkert hittade jag tillbaka till mig själv och den Marie jag alltid egentligen varit innerst inne.

.

Eftersom jag tyckte att jag behövde lära känna lite nytt folk så bestämde jag mig för att äntligen göra slag i saken och börja engagera mig lite mer politiskt vilket resulterade i att jag gick med i partiet och är nu en aktiv medlem. Denna nya bekantskapskrets har gett mig väldigt mycket rent intellektuellt och jag inser hur viktigt det är att ibland få omge sig med människor som delar ens värdegrunder. Dessutom har det faktiskt indirekt gett mig ett eget boende.

.

Jag hade bestämt mig för att endast jobba två veckor under sommaren och passade i stället på att vara ute och segla en del. Inte hälften så mycket som jag skulle vilja men ändå ett stort steg framåt jämfört med tidigare år.

Bodde gjorde jag hemma hos min kusin i Majorna och vi hade en underbart rolig sommar och har nu kommit varandra ännu närmare än vad vi var tidigare.

.

I augusti hade jag kommit till beslutet att jag måste göra mig av med min älskade hund eftersom jag inte hade tid för och råd med henne längre. Ledsamt men jag gjorde det ändå för hennes bästa.

.

Under hösten gick min fina morbror bort i lungcancer så en stor del av hösten har självklart varit sorgkantad. Det  var en fin begravning och hela det lilla kapellet var fullsatt. Tyvärr gör dödsfall saker med människor så att de kanske inte reagerar helt rationellt och vår familj/släkt upplevde en liten kris. Men vi red ut det och har hittat tillbaka till varandra igen.

.

Så kom då vintern och med den min trettioårsdag, julafton och nyår. Jag skulle ljuga om jag sa att dessa dagar gick mig obemärkt förbi och jag tyckte att det var ganska vemodigt stundtals men jag tog mig igenom dem och hade fantastiskt roligt  trots att det var mina första högtider som singel. Det är minsann inte så illa att bara behöva ta hänsyn till sig själv ;-)

.

Med vintern kom också en del mer jobb på veterinärkliniken och jag känner att jag faktiskt börjar utvecklas där och nu är det bara den sista tentan som ska sättas så kan jag kanske få in en fot på allvar..

.

jag älskade Otto långt mer än vad jag själv begripit,

jag klarar mig fantastiskt bra på egen hand och kan ta vara på mig själv,

jag har vänner som älskar mig,

Jag har vänner jag älskar,

det FINNS faktiskt fler än Otto som kan matcha mig så bra på så många plan,

jag är betydligt gladare som singel än vad jag var de sista åren som gift,

jag är grymt social,

det är tusen och åter tusen saker jag ska göra innan jag dör,

mina syskon är rätt balla,

syrrans ungar är också rätt balla,

jag saknar att rida,

jag kan laga mat för under en tia om dagen,

Karins soffa är rätt skön,

jag är tydligen farlig,

nittiotalet skall inte underskattas,

bilar måste tas omhand,

ibland är jag rätt rolig,

ibland är jag rätt arg,

nu och då kan jag anses vara hyfsat allmänbildad,

att backa flakmoppe är en knäpp idé,

Majorna är stället jag vill bo på,

att dumpa en kille genom att hångla upp hans vän på er dejt är synnerligen effektivt,

mina föräldrar är de bästa man kan ha trots en del små irritationsmoment

.

och sist men inte minst: Det finns ingenting jag inte kan göra!