Jag tror jag är sjuk på något vis
Jag har ju då bakat häromdagen och så igår blev jag helt enkelt sugen på att baka igen...och igen och igen. Skall det vara så här? Håller jag på att bli huslig? Kommer jag börja safta och sylta och lägga in och lägga ut och baka pepperkakshus och rosta min egen müsli mortla mina egna kryddor och göra långkok och söndagsstek?
Usch jag börjar bli rädd! Nu går genast och köper något jävla halvfabrikat för att väga upp...
En tjockisko, en tjockisko, ja vi har fått en tjockisko
Koövning idag igen. Kul tänkte jag i morse eftersom jag kommit underfund med att jag gillar kor.
Traskar dit och har glömt mitt nummer på rektaliseringsrocken men löser problemet genom en snabb inloggning på facebook, kollar över mina foton och visst syns numret på min rock tydligt där. Letar upp mina stövlar som har en tendens att alltid befinna sig på olika platser när det är dags för övning.
Stannar till i fikarummet och sätter mig ett där ett par minuter varpå min vän H kollar på klockan, kollar på mig, kollar på klockan igen och undrar om det inte är dags för mig att gå.
Jaja, halvspringer ikapp en kursare och släntrar in på IME med det mesta på trekvarten.
Snabb genomgång av dagens övning (japp, skämtet: "Ni vet som damen i Gränna, i vars anus man kan vässa en penna" dras även för vår grupp).
Och ja, ni vet, sedan står man där med armen ända upp till axeln intryckt i en korumpa medan kossan gör allt för att min hand skall domna av där inne genom att stenhårt stasa av min högra överarm med sin ringmuskel allt emedan man själv står och nynnar på Highway to hell.
I väntans tider skulle man kunna säga
Sitter här nu tjugo minuter i elva en onsdagkväll och väntar. Klockan tolv börjar reprisen av Bonde söker fru, det väntar jag på för jag är så nyfiken på vem helmysiga kamelgubben med flätan skall välja. Dessutom väntar jag på att mitt bröd skall jäsa klart så att jag kan få köra in det i ugnen och så blir det till att vänta lite lite till innan jag får en ljummen macka i handen.
Mmm...det vattnas i munnen!
Dagens Alpha
Jag börjar bli högst skeptiskt till de där andra, ja ni vet de kristna. Det är bara en gång kvar och idag pratades det om hemgrupper (eller celler) där man träffas en gång i veckan och samtalar och bowlar och plockar svamp och åker till Estland.
Hm, jag tror att det är för bra för att vara sant och att de bara försöker lura med mig in i deras värld och när jag väl är fast kommer jag inte kunna ta mig ur igen.
Nej, jag är inte jättepigg alls faktiskt
Idag kan vara första gången det någonsin hänt, att jag gått hem från en fika för att jag är för trött. Men efter en och en halv timma var jag så trött att ögonen liksom inte ville hålla sig riktigt öppna.
Förstår inte hur det kan vara på det viset...jag som sover så bra om nätterna.
Aja, det var trevligt så länge det varade men nu har jag ju ett dilemma; går jag och sätter mig i sängen nu kommer jag att somna hur goda mina intentioner än är att hålla mig vaken till åtminstone halv tio, somnar jag nu kommer jag garanterat vakna om ett par timmar och inte kunna sova i natt. Hm...
Svart och rött, svartrött
En helt vanlig lördag idag skulle man kunna säga. Klockan är två och jag har inte åstadkommit mer än en storhandling på Willys, frukost, ett par telefonsamtal och, nu till det bästa, slängt in två tvättar i maskinen. Det i sig är väl inte så jävla spännande men det är lite tröjor som liksom tappat i färg och då är det ju så fiffigt att man kan återuppliva klädesplaggen igen med ett kilogram hushållssalt och en paket textilfärg.
Ja jo, jag vet att det finns risk att gamla Agda i trappuppgången bredvid blir lite upprörd över tilltaget om hon skulle råka se de slängda färgpaketen i soptunnan, kanske sätter hon till och med upp en liten lapp där hon påtalar att man itne skall använda de gemensamma tvättmaskinerna till det.
Men jag LOVAR, jag skall tvätta ur maskinerna med mina andra röda och svarta tvättar ordentligt så att inte minsta lilla färgrest finns kvar när jag är färdig.
Och på riktigt, jag är student, jag har inte råd att köpa nya kläder stup i kvarten och speciellt inte när jag för en hundralapp kan fixa till dem jag redan har.
Fail!
Kunde ju vart finemang att testa effekten på nya hårsprayen lite tidigare än fem minuter innan jag skall gå ner på stan.
*lämnar hemmet med ett hår hårt som en stålhätta*
*lämnar hemmet med ett hår hårt som en stålhätta*
Att storhandla på ÖoB
Ni fattar inte hur mycket jag väntat på att det skall bli fredag...så att jag skall få gå och handla. Så kom äntligen fredagen med allt vad det innebar (fika, skönt snack med både den ena och den andra, snart mat nere på staden och så förståss shoppingen).
Här kan man förledas att tro att jag skulle shoppa loss bland kläder skor och andra spännande saker men nej nej, så jobbar inte jag. I stället tog jag en sväng till ÖB och gick bananas bland rengöringsmedel, tvätt- och sköljmedel, balsam och diskmedel.
Kassören: Hejhej!
Jag: Hej på dej du! Ja, du ser ju vad jag skall roa mig med i kväll.
Kassören: Fredagkvällen räddad alltså.
Jag: Jajemän, här skall tvättas och städas så det förslår...
Kassören: Fascinerande. (Sägs medan han höjer ögonbrynen en aning...)
Jag: Jasså? Vad menar du då?
Kassören: Du tillhör den där fåtalen procenten som tar sig igenom hela affären utan att köpa godis, eller något ätbart i all fall. Speciellt en fredag. Det var inte dåligt.
Jag: Ja du, jag förvånar även mig själv med jämna mellanrum. Ha en trevlig helg nu då!
Så nu tänker jag klappa mig på axeln över att jag varit duktig och gå ner och köpa en brakmiddag någonstans på stadens gator i stället.
I min enfald och med bakgrund av ett helt liv tillsammans med hästar trodde jag att jag kunde bandagera...
Nu visade det ju att det inte var riktigt så lätt som jag trodde; hästfan ville inte stå still och knäckte bandaget och inte räckte det med en gång utan han var tvungen att knäcka det två gånger, bomullen föll ner innan jag hunnit fästa den och helt plötsligt insåg jag att mina två armar och händer var minst två för lite.
Hästen hade också helt tydligt problem med att hålla balansen med höga bandage på vardera bakbenet och var vid minst ett tillfälle på väg att tippa över.
Jaja, jag fick till ett hyfsat bandage från hov till knä, tog loss det samma och fick i uppdrag att göra om det låga bandaget.
Döm om min förvåning när jag hör Adehed brista ut "höger bak, du det ser riktigt bra ut" naturligvis inte utan en viss förvåning i rösten. När så den andra läraren traskar in i vår stallgång pekar Adehed på mitt ben och säger "titta, det är ju en guldstjärna på det där".
Mycket mycket nöjd knackade jag på mitt ben (eller ja hästens då om vi skall vara petiga) och till min glädje vill jag hävda att det lät som en vattenmelon.
Det skulle sedan på någon slags böjd skena på en framhov på hästen men här, mina vänner, talade han tydligt om med sitt kroppsspråk vad han tyckte om sådana idiotiska tilltag. Kusen tänkte då inte låta oss dra fast ännu mera skit runt hans så känsliga lemmar så det var bara att låna en annan häst och genomföra knasigheterna. Den nya hästen var en honhäst och hon ställde villigt(?) upp på att låta oss stoppa ner foten i en böjd ställning och sedan dra åt för kung och fosterland. Hon var till och med snäll nog att ta ett par tre steg men tyvärr inte mer än så eftersom det enorma bandage som satt på hennes ena bakben höll på att fälla madamen till marken.
Dagen tanke: en positiv mutation borde vara två par armar till på hästveterinärer. (Kom sig av en evolutionsdiskussion på Alphakursen ;-) )
Jag är alldeles strålande bra på att tygla mina egna impulser
Det skulle ju bara bli en kort kvällspromenad till Gränby för att lite försiktigt höra mig för vad de olika telefonbolagen kunde göra för fiffiga dealer för att sänka mina telefonkostnader.
Som bekant för de flesta av er som läser bloggen är det ju ingen hemlighet att jag planerat att göra mig av med ett visst abonnemang så fort bindningstiden är över.
Alltså traskade jag upp glad i hågen och kilade in på en trevlig liten butik med ännu trevligare personal. Hans första förslag var ju det uslaste jag hört på länge men han försökte rättfärdiga det hela med att jag ju får en telefon. Nu hade jag ju då specifikt sagt att jag inte ville ha en telefon och frågade lite försiktigt om han inte var riktigt navlad.
Genast sänkte han priset med närmare trehundra kronor.
Nu hade jag ju också specifikt berättat vad min räkning ligger på varje månad och att min målsättning alltså var att SÄNKA mina kostnader. Jag påpekade då högst vänligt att han förslag alltså fortfarande var femtio kronor dyrare än det jag har idag. Återigen försökte han med argumentet att jag ju får en telefon och återigen poängterade jag att det sket jag högaktningsfullt i.
Då blev hans nya bud SAMMA pris som det jag redan har idag. Alltså nu skulle jag inte säga att jag är direkt otålig men vad fan, var han efterbliven på något sätt?
Så gick han i vart fall och hämtade en kollega när han såg på mitt högst diskreta kroppsspråk att jag nu var på väg ut ur affären. Vips kunde man minsann sänka prislappen med den exakta summan av tvåhundratrettio kronor.
Snabbt frågade jag om bindningstid och den var noll, nada och ingen. Jag slog till! Nu har jag blivit med 3.
Nu vill jag ju på intet vis påstå att barn är skumma
Ähum...I helgen var det Finlandskryss och det var ju kul på alla sätt och vis. Sällskapet var så stort som tjugotre personer men jag undrar lite vilka de där fyra högljudda var som envisades med att ta över halva den prominenta bufférestaurangen. Och ja just det, det var förresten julbord vilket var en riktig hit det äckliga vinet till trots.
Okej okej, det skålades, det åts, det dracks och det sjöngs allt medan vi försökte lära känna alla respektive i sällskapet. Eller kanske vi inte la allt för stort effort vid det just under middagen men de två grabbarna som hade turen att få hamna vis vårt bord fick i alla fall lära sig ett och annat om både bajsrutiner och grispenisar.
De måste fått en dålig räka eller något eftersom de båda två var tvugna att lämna bordet redan före kaffet...
Kvällen förlöpte ju alldeles som den borde ombord på en Finlandsfärja och jag gick i säng med både ont i näsan och minst två olika spritsorter klädsamt absorberade av min väldigt fina och väldigt trånga klänning.
När vi vaknade till den finskbrytande rösten i högtalarna hade klockan på något märkligt vis redan hunnit närma sig ett och vi fann att en av våra hyttkamrater var synnerligen försvunnen. Nu råkade jag veta att vi gick och la oss samtidigt (detta eftersom vi hade högst förtroliga samtal i gryningen) och då var hon minsann i hytten. Just i detta läget tycker jag dock inte att ni skall klandra oss för att vi först tog hand om det högst väsentliga dilemmat att få i oss kaffe, juice och choklad innan vi kunde ge oss ut på tur efter den saknade vännen.
Vi fann henne efter ett kort sökarbete och parkerade oss bredvid henne i fönstret. Just då såg vi ett mycket sorgset träd också men det hör inte riktigt hit...
Det tog en liten stund innan vi orkade röra oss tillräckligt för att hitta till någon slags trevlig servering (som dessutom var den karaokebar vi letade efter kvällen före) och plockade upp en kortlek för att fördriva lite tid.
Till saken hör nu att det var tre mycket små barn som jagade omkring i serveringen:
Jag: Hahaha! De jagar efter lampcirklarna på golvet.
Förvunnen (men återfunnen) vän bitskt: Det var ju jävligt begåvat.
Liten tid förflyter här emellan.
Jag och förvunnen (men återfunnen) vän noterar att de två pojkarna klättrat upp i soffan och den ena ömsom hasat och ömsom krupit rätt tätt inpå men snett bakom Skåningen och börjar nu avancera framåt.
Skåningen: (tantskriker jävligt högt samtidigt som han formligen kastar sig en och en halv meter till vänster.)
Försvunnen (men återfunnen) vän och jag: (Brister ut i unisont asgarv)
Skåningen: (med darr på rösten) Men han var ju så nära...
Okej okej, vi samlar oss lite och fortsätter våra försök till kortspel ända till nästa lilla ligist dyker upp bakom ryggen på mig. Hon har fått fatt i vår skräppåse med skrynkliga och högst guldiga godispapper i.
Skåningen: Men oj, ta den ifrån henne.
Jag och försvunna (men nu återfunna) vännen vänder oss om och ser denna lilla det med sina två tofsar i håret stå och krampaktigt hålla i påsen.
Försvunnen (men återfunnen) vän: Lilla du, den där är nog inte så bra för dig. Jag vill inte vara taskig men jag måste nog ta den ifrån dig.
Hon sträcker sig fram för att ta påsen men det lilla livet är snabb som en vessla och vrider undan överkroppen. Till slut får försvunna (men återfunna) vännen fatt i påsen men då har tofsungen grabbat till sig ett guldigt twixpapper som hon uppenbarligen är beredd att ta strid för vilket visar sig när vännen får fatt i det och en synnerligen märklig dragkamp tar fart framför ögonen på oss andra. Det är min vän, som måste anses vara en normalstor 20-plusare, som håller i pappret å ena sidan och en mycket liten och pippilottafriserad unge som ser mycket förnärmad ut i andra änden av pappret.
Vi andra tre satt nu beredda att gripa in i fajten på vännens sida och fatta tag i staniolen som en gång innehållit en alldeles ypperligt god liten chokladbit men ungen fick förstärkning på sin sida. Han var större än oss och eftersom de helt uppenbarligen var släkt kom vi till en tyst överenskommelse att låta pippilottan vinna dragkampen och låta hennes mycket äldre och större släkting se till att hon inte tryckte in pappret i munnen.
Det gjorde hon minsann inte utan hon kastade det nonchalant i backen och jag kan ge mig tusan på att hon hånlog lite när pappan drog henne bort från vårt bord...
Här någonstans konstaterade vi att det högst troligt inte alls rör sig om barn utan små otäcka dvärgar som bor på och i hemlighet styr hela fartyget.
Jag struntar i vad ni säger om att det låter högst ologiskt, ni skulle ha sett hennes ögon...
Troligen bättre än vad mina någonsin skulle bli
Höjden av lycka alltså! När man snubblar över ett års anteckningar från just den kurs jag läser nu. Bara som av en slump googlade jag fram ett dokument där det finns föreläsningsanteckningar för ett helt år i skolan utlagda för alla att ta del av.
Jag vet inte vem du är denna underbara omtänksamma människa som ligger bakom detta fantastiska tilltag, denna storstilade gest, detta som kommer att bli min räddning framöver, men det spelar inte så stor roll vem du är - Jag älskar dig!
En människa orkar ju bara så mycket...
Det är dags att sova. Egentligen har jag hur mycket som helst kvar att läsa men nu orkar jag inte en rad till.
För övrigt är jag så lat för tillfället att jag ofrivilligt joinar någon slags no-shave-november. Bara så att ni vet vilken nivå av lathet vi pratar om här.
Tänker att jag väl får göra något åt det innan helgen i all fall...
"Det är inte tentan jag oroar mig för, det är rättningen"
Inte jag som sa detta tio minuter före omtentatillfället i fredags men jag kan inte annat än att instämma med min kursare C.
På torsdagen kände jag att jag minsann kunde allt men när man väl får pappret framför sig så dyker det upp i alla fall en fråga som jag helt tydligt "glömt" läsa på om. Jaja, det var en liten fråga det (bara ett poäng) och det skulle väl vara själva djävulen om det är den som fäller mig.
Obligatoriskt är att, efter skriven tenta, snacka lite utanför salen och så gjorde Alex, Ciggy och jag nu också. Rättas det på samma godtyckliga vis som förra gången blir det nog till att skriva ännu en gång men vi kom fram till att vi svarat ungefär likadant så vi är väl itne ute och cyklar allt för mycket tänker jag mig.
Happ happ, då blir det till att vänta tre veckor på resultatet dåra.
Kanske inte skriva på 35 minuter denna gången
Japp, då var det dags för omtenta i morgon då. Denna gången har jag ju inte tidspressen att jag skall köra ner till Göteborg på fyra timmar och en båt som akterseglar mig om jag kommer mer än tio minuter för sent, alltså tänker jag mig att det kommer att gå aningens bättre nu än sist.
...och det räcker faktiskt med 1,5p bättre :)
Håll tummarna och önska mig lycka till då.
Rosy hjälper mig att prokrastinera mera...
Uppskjutandet av omtentapluggandet har gått alldeles lysande och här är alltså då mitt alster som hjälpt mig att undvika pluggandet:
En bokstavskombination för mig?
Alltså, nej rubriken var ett skämt. Jag är inte särskilt intresserad av att (själv-)diagnostisera mig men jag snubblade över en forumtråd idag där man diskuterade DSPD (delayed sleep phase disorder). Ju mer jag läste desto mer kom jag underfund med att det kunde varit skrivet med mig som utgångspunkt.
Hela mitt vuxna liv har jag fajtats med (mot?) mina insomningsproblem, försökt vända dygnet, tvingat upp mig tidigt för att kunna somna i rimlig tid men det är omöjligt- hur lite jag än sovit innan...
Folk envisas med att säga saker som "jag tror att du sover för mycket", "du måste vrida tillbaka dygnet", "du måste röra dig mer" och andra idiotiska klyschor. Jag försöker förklara att det är någonting i mina sömncykler som gör att jag inte passar ihop med dygnet men folk vill helt enkelt inte fatta det. Nu tänker jag hävda att det är högst troligt att jag "är inställd" på att somna någon gång mellan två och fyra på natten. Tyvärr är ju inte resten av samhället inställda på att möta mig i min dygnsrytm. Jävla skit.
Det jag dock kom underfund med är att man faktiskt kan melatoninbehandla det och i det här läget (när jag aldrig lyckas ta mig till skolan pga trötthet) så funderar jag allvarligt på att kolla upp om detta är en möjlighet.
Kanske, men bara kanske, är jag inte riktigt nykter just nu
Om vi ponerar att de första folken började trilla in vid halv sju och vi samtidigt föreställer oss att det var då jag tappade upp första ölen och sedan tänker oss att det varit ett konstant flöde i mitt glas under kvällen och nu räknar med att klockan är snart tjugo i tre, ja då kan man ju sluta sig till att jag är precis lagom nykter en lördagkväll.
Man kan kanske sammanfatta kvällen med orden gapflabb, knökmätt och vinfylla. Riktigt fint faktiskt!
Hur taskig får man lov att vara? På riktigt.
Men ni vet det var ju alpha-kurs igår igen. Som vanligt givande diskussioner. Som vanligt god mat. INTE som vanligt efterrätten framdukad på borden. Sjukt taskigt faktiskt.
Om fikat står där det ska stå, alltså på kaffebordet, så är det bara en aning frestande att ta lite kladdkaka eller vad det nu brukar vara. Är det småkakor så blir det ju liksom lite knivigare eftersom en sådan snabbt kan slinka in i munnen lite sådär på stående fot medan man tappar upp kaffet men det vet ju alla att det inte räknas riktigt... Men att ställa pannacotta, ja inte ens vilken efterrätt som helst utan det godaste man kan servera, mitt framför ögonen på mig där jag skall sitta.
Begriper ni vilken viljestyrka det krävdes från mig för att inte sätta skeden i pannacottan, ta en stor bit och bara känna den smälta i munnen?
En smärre form av tortyr faktsikt. Hade det inte varit för att duktiga numera-läkarstudentskan och Prällen valt att ställa sina åt sidan hade jag minsann aldrig gjort det, då hade jag ätit denna ljuvligt goda dessert snabbt som ögat och sedan förträngt det nästan ännu snabbare, ja kanske redan när jag åt.
