Hur taskig får man lov att vara? På riktigt.

Men ni vet det var ju alpha-kurs igår igen. Som vanligt givande diskussioner. Som vanligt god mat. INTE som vanligt efterrätten framdukad på borden. Sjukt taskigt faktiskt.
Om fikat står där det ska stå, alltså på kaffebordet, så är det bara en aning frestande att ta lite kladdkaka eller vad det nu brukar vara. Är det småkakor så blir det ju liksom lite knivigare eftersom en sådan snabbt kan slinka in i munnen lite sådär på stående fot medan man tappar upp kaffet men det vet ju alla att det inte räknas riktigt... Men att ställa pannacotta, ja inte ens vilken efterrätt som helst utan det godaste man kan servera, mitt framför ögonen på mig där jag skall sitta.
Begriper ni vilken viljestyrka det krävdes från mig för att inte sätta skeden i pannacottan, ta en stor bit och bara känna den smälta i munnen?
En smärre form av tortyr faktsikt. Hade det inte varit för att duktiga numera-läkarstudentskan och Prällen valt att ställa sina åt sidan hade jag minsann aldrig gjort det, då hade jag ätit denna ljuvligt goda dessert snabbt som ögat och sedan förträngt det nästan ännu snabbare, ja kanske redan när jag åt.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0