Låt mig säga att jag fann det inte lika roligt som systersonen gjorde
Häromdagen skulle jag böja mig ner och plocka upp en grej vid min säng. Och någon (vi behöver inte nämna några namn) har då placerat ett svart nattduksbord jävligt ostrategiskt vid sidan om huvudänden på sängen. På något vis lyckades jag alltså dunka pannan rakt i ett av hörnen på bordhelvetet.
Det gjorde ont. Mycket ont. Och jag har en bula idag tre dagar senare.
The truth is out there?
Vi har varit på möte idag Robin och jag och inte vilket möte som helst utan ett Alphamöte i Svenska kyrkan. Nu vet jag att ni tänker att det minsann inte låter som något jag skulle göra men där mina vänner tänker ni bakfram, jag går nämligen gärna dit och lyssnar och lär vad de har att säga.
Nu är jag ju fullfjädrar ateist och kommer förbli så men eftersom jag och en fd kursare till mig alltid haft mängder av intressanta diskussioner kring religion och troende och jag allt som oftast ansatt henne med frågor så tyckte hon att jag borde komma på en sådan här kurs.
Alpha är väl om jag förstått det hela rätt en introduktion/undervisning i kristendom som sträcker sig över elva träffar där man äter god mat, tittar på en film i undervisningssyfte och därefter har diskussioner kring dagens ämne.
Idag var första träffen och egentligen bara en kort introduktion och jag kände mig som jordens hycklare och snyltare som käkade gratismat och inte har några som helst planer på att gå med i deras församling. Denna känslan försvann rätt så snart kan jag lova när en av ledarna talade om att kursen vänder sig till alla männsikor oavsett om man är troende eller icke och att de gärna såg folk med andra perspektiv där så att man kunde få igång diskussionerna ordentligt.
Mycket riktigt så var ju snacket igång direkt efter filmen och över kaffet. Vid vårt bord fick vi en kille som visade sig vara präst vilket ju passade mig alldeles utmärkt. Jag gjorde tidigt klart att jag inte tror på någon gud, att jag tycker religionen verkar ologisk och att jag vill att man försöker precisera vilka bevis det är som det pratades om i filmen.
Fan vad kul det var att få sitta där och verkligen ifrågasätta och faktiskt kunna vrida och vända på ämnena som kom upp...och dessutom få göra det med människor som tyckte det var roligt att få svara och lägga fram sina argument. Prästen lovade mig dessutom att de kommande träffarna kommer att behandla ämnen som historiska bevis för Jesu liv och uppståndelse och diverse andra ämnen. Inte heller blev han upprörd när jag undrade om de någonsin ifrågasatt sin tro eller satt sig in i andra religioner utan han berättade om sina egna upplevelser och dessutom studier av andra religioner (vilket då alltså ingår när man läser till prälle...).
När jag så förklarade för honom att anledningen till att jag ville gå kursen var för att lära mig vad de egentligen tror och vilka grunder de har för att kunna föra en vettig diskussion med och argumentera mot personer som är mer insatta som min fd kursare (som också var högst deltagande i kvällens samtalsämnen :P ) tyckte han bara att det var en alldeles lysande inställning.
Nu skall jag samla på mig massor av teologiska frågor inför nästa vecka. Det här kan bli kul!
Det börjar bli lite intressant i skolan nu
När man går årskurs fyra blir hela utbildningen så att säga lite mer hands on och man känner att det faktiskt börjar närma sig nu.
För tillfället spenderar jag eftermiddagar och kvällar i låda-salen. För oss veterinärstudenter är det ett självklart begrepp men jag begriper ju att det inte är det för alla så jag tänker att jag skall försöka beskriva låda-salen.
Tänk er ett rum på kanske femtio kvadrat, all yta från golv till tak är kaklat med senapsgult kakel ala 60-tal.
Runtom väggarna är ett antal mossgröna trälårar utplacerade på lagom avstånd ifrån varandra (förutom två lite nyare varianter som är som srb-/slb-kor).
Varje lår går att få full insyn i genom att fälla upp hela överdelen, inte helt olikt en vanlig kista faktiskt. Det som gör det lite annorlunda är att ena kortändan har ett hål på cirka 40cm rätt så centralt placerat. En annan sak man också skulle kunna säga skiljer dem från vanliga kistor eller trälådor är att de har en öppningsbar livmoder i läder under locket. Denna livmoder är då tänkt att vi skall fylla med död kalv och sedan dra ut. Här börjar det bli lite halvbisarrt faktiskt.
Två i varje grupp fyller på med kalv varpå den tredje sedan blir inhämtad för att känna efter i livmodern hur kalven ligger och vad som behöver göras för att få ut den.
Så tänk er alltså att ni går in i ett rum där en gäng veterinärstudenter i galonrockar, rektalhandskar och hucklen sitter halvvägs inuti en grön trälår och försöker rätta till fellägen, några andra fäster kedjor runt kalvbenen för att kunna ta spjärn och dra ut en slapp och insåpad kalvkropp, ytterligare någon annan plockar loss något som likagärna kunde varit rejäla fiskekrokar ur ögonen på en nyförlöst kalv.
Ja detta är för tillfället min vardag. Och jag har för övrigt kommit underfund med vad jag vill göra när jag blir stor, det får bli kor för hela slanten tror jag. :P
Saker som hände för länge sedan
Idag åkte jag från skolan vid tretiden och som vanligt lyssnade jag på p3 och Christer. Dagens fråga var vad man gör just nu. Jag var på väg att ringa in och berätta vad jag alldeles nyss gjort (visserligen inte gjorde i bilen men det var ju bara en kort stund sedan) nämligen stått med en finger in i baken på en stackars hund. Hon var galet snäll får jag säga, jag tror inte att jag hade betett mig så där hyggligt om två okända människor helt plötsligt ville sticka in en pekfinger i röven på mig.
Det var rätt äckligt kan jag ju säga och inte gjorde det saken bättre att hunden helt tydligt var skitenödig och man liksom var tvungen att röra fingern runt skiten.
Hur som haver så sket jag i att ringa in och fortsatte lyssna på programmet. (Tyckte att min skitupplevelse hade vart betydligt mer intressant än flera av dem som ringde in m en men...) Efter en stund nämner de David Urwits, jag tror det rörde sig om att han skulle vara med i något program i morgon eller så.
Nu är det så att jag och Urwits har en historia ihop, eller nåja jag och hans pappa, eller okej inte riktigt vi heller men jag har i alla fall träffat hans far och detta kan jag inte låta bli att tänka på om jag råkar höra hans namn.
Det råkar nämligen vara så att de härstammar från trestadsområdet och där har ju även jag bott (under ett par år av mitt liv jag kanske helst vill glömma men ändå). Det var ju inte bara jag som bodde där utan även en del släkt och vänner varav en ingift släkting som en gång hamnade i en rättegång. Denna rättegången följde jag med som åhörare och moraliskt stöd i (jag och Finkusinen satt på första raden, okej det var kanske inte sååå många mer än vi där som åhörare men jag har för mig att Pudeln också var där).
Som sig bör fanns också en försvarsadvokat och detta var då alltså Urwits. Jag kan säga som så att det är ju en skärpt gubbe det där... och jävligt underhållande. Det blir dock lite problematiskt när han liksom hånar den kärande på ett sådant delikat sätt att hen knappt själv begriper att det är ett hån. Problemet uppstår nämligen när man som åhörare drabbas av ett sådant hysteriskt skrattanfall det börjar spruta ur öronen om man försöker stänga munnen. Ni vet så där så att man inte ens kan dölja det genom en fejkad hostattack. Alla som känner mig vet nog precis vad jag menar eftersom dessa attacker kommer allt som oftast...det är dock typiskt dåligt när de kommer mitt under ett förhör.
Det slutade alltså med att jag satt och såg ut som en uppsvälld bifftomat med högröda kinder och tårarna rinnande. Ömsom halvhostandes, ömsom kvidandes på mitt första besök i Vänersborgs tingsrätt.
Nu vill jag inte vara så där tråkigt pessimistisk men jag tror att det här är typiskt dåliga tecken
Tyspiskt dåliga tecken:
- Sova nästan elva timmar utan att vakna till däremellan för att fatta beslutet att fortsätta slumra.
- Känna sig yr trots att man vet att det inte beror på blodsockerfall eftersom man ätit ganska nyligen.
- Må såpass illa att när man möter parfymtjejen i trappuppgången bara vilja kräkas rakt ut över hennes små fötter instoppade i perfekta skor.
- Ha en dundrande huvudvärk där man lätt med lite fantasi kan inbilla sig en elak liten jävel som sitter och hamrar frenetiskt precis innanför tinningarna.
- Inte kunna söva jäveln så att han slutar hamra medelst två Alvedon.
- Inte heller kunna övertyga honom om att sluta använda sina verktyg på insidan av min skalle genom att sova en halvtimma.
- Inte kunna tvinga honom till stillsamhet genom att dränka honom i en halv kanna kaffe.
- Frysa och darra trots en helt acceptabel värmenivå i lägenheten.
- Nysa en hel dag utan någon som helst förklarlig anledning.
Ibland får jag för mig att jag är lite huslig
Ja, det är helt enkelt så att jag tilltalas av tanken på att vara lite lagom småhuslig. Ni vet, safta, sylta, lägga in konstiga grönsaker, odla ännu märkligare grönsaker, baka och hålla på.
Nu är det så att jag faktiskt inte är ett skit huslig och detta kommer jag på lagom till att jag står med armarna fulla i kletig och jävlig deg som inte går att få bort hur mycket jag än försöker tvätta och skrubba. Inte ens nu efter att ha fått gedigna kunskaper via skolan i hur man faktiskt tvättar sig (ifall mina trettioett år hitintills inte varit tillräckliga för att lära mig detsamma) får man bort den kletiga mjölgeggan.
Eller så kommer jag på det när jag ser klumparna i min rabarberkräm och konstaterar att jag även detta år måste passera slajmet genom ett durkslag för att med våld och möda pressa bort potatismjölsklumparna.
Det där med att odla skumma saker har jag ju så fiffigt löst genom att inte längre ha en trädgård. Tur är väl detta eftersom det enda jag faktiskt lyckades åstadkomma tidigare var ett hav av färgsprakande krasseblommor. Visserligen både fina och goda men inte precis något att leva på i längden. Ni skall veta att jag försökt med diverse tetiga grejer innan jag nöjde mig med krassen. Okej, jag lyckades väl hyfsat med smultron också men de växte ju där de gjorde liksom.
Ikväll fick jag så någon slags snilleblixt och längtade igen efter att bli huslig och bestämde mig för att baka. Visserligen kan jag ju inte påstå såhär i efterhand att jag ångrade det eftersom bullarna som vanlig blev sinnesjukt goda. Sådär goda så jag var tvungen att äta två och en halv. Sådär precis en och en halv för mycket så att man börjar må illa.
När jag nu ändå skulle söla ner hela köket (eller ja, den lilla pentrydelen i min etta om vi nu skall vara petiga) tänkte jag som så att det var lika bra att passa på att baka lite bröd också.
Nu hade jag ju inte vanlig jäst så att det räckte utan var tvungen att använda mig av torrjäst. Alltså, jag har aldrig gjort det förr men tänker jag fel när jag tänker att det ändå skall jäsa? Det borde väl vara syftet med en produkt som heter jäst att den på något vis skall inducera en jäsning i det jag bakar? Tänker jag helt bakvänt nu?
För mina bröd jäste ta mig fan inte en millimeter...och det kan jag berätta att när saker inte jäser som de skall så blir de galet kompakta...och kanske inte helt ätliga.
Nu lär det dröja minst fram till jul innan jag testar på det där med huslighet igen. Kanske hinner det växa fram några sådana gener på mig lagom till knäckkokandet.
Eh...hur menar hon nu då?
Eftersom jag nu, efter galet mycket om och men, äntligen lyckats bli både antagen och registrerad har jag ju väntat på mitt CSN. Denna väntan verkar ju vara smått förgäves så idag bestämde jag mig för att ringa och fråga vad planen är.
Telefonist: Välkommen till CSN. (Käckt och glättigt sägs detta.)
Jag: Hej hej! Jag har en liten fråga här bara och det är när ni tänkte betala ut mitt studiemedel. (Eftersom jag redan knappat in alla uppgifter medelst en sjuhelsikes massa tvåor behöver jag inte presentera mig något närmare.)
Telefonist: Jaha ja. Då skall vi se här...
Knappande hörs i bakgrunden
Telefonist: Det tar två arbetsdagar efter det att vi fått in alla uppgifter (fortfarande knappandes...).
Jag: Då borde det alltså komma in under dagen? Uppgifterna kom ju till er i onsdags.
Telefonist: Nej, den sjuttonde har du en utbetalning stående.
Jag: Jaha..? Men sa du inte precis två arbe...
Telefonist: (Avbryter lite fint) Ja, två arbetsdagar efter att vi fått in och handlagt alla uppgifter ja.
Jag: Du sa ju alldeles nyss två arbetsdagar efter att ni fått in uppgifterna.
Telefonist: (Artikulerar nu uppenbarligen väldigt tydligt som att problemet här är att jag har dålig hörsel.) Ja just det, efter att vi fått in och registrerat uppgifterna.
Jag: Men det var ju inte det du sa.
Telefonist: Men nu är det så. (Har nu även höjt rösten och talar till mig som om jag hade grava problem både med att höra och tyda mitt modersmål.)
Du kan ju vara glad att du får studiemedel.
Jag: Ja, det ser jag ju för självklart eftersom jag studerar. Det är väl just sådant studiemedel skall gå till. studerande.
Telefonist: Det är verkligen inte självklart att alla får det. Det är många prövningar som skall till innan det beviljas ska du veta.
Och precis på vilket sätt skall det göra mig gladare undrar jag?
Och just det...
...vi kom ju ändå fyra på quizet. Kanske var det en delad fjärdeplats, kanske var det det inte. Kan man inte så noga veta. :)
Musik, frågor och eventuellt svar...så skulle man kunna sammanfatta gårdagskvällen
Onsdag betyder pubquiz på Pipes. Det betyder också mycket högljudda gäster (då menar jag naturligtvis alla andra förutom jag själv). En tredje sak det betyder är galet långsökta frågor...och för den delen galet svåra frågor.
Som Steve Kakanas handikapp för att ta ett exempel. Vi gissade på 34, rätt hade varit att svara att han var blind.
Inte heller tyckte de att vårt svar GreatestHits III var ett bra svar på frågan om vilket album en specifik låt var med på.
De är helt enkelt jävligt kinkiga de där Herman-Günthers eller vad fasen de nu heter... De brukar också hävda att man kan muta dem. Portkoder, telefonnummer och pengar hävdar de att de accepterar. Igår försökte jag med numret till Fröken Ur. Det funkade då fan inte! (Visste ni förresten att man fortfarande kan ringa till Fröken Ur? Numret är 90510. Väldigt likt Bevvans nummer och kommer nu alltid sitta kvar i mitt minne.)
Nästa gång skall jag försöka med numret till Dagens Bibelord, det går nog bättre.
Om man nu skall träna med någon bör det vara med någon som har mer driv än en själv
Robin och jag försöker ta oss ut ett par tre gånger i veckan och springa vilket ju är rätt välbehövligt. Problemet är ju att både Robin och jag ger upp lite.
Som i morse hade vi bestämt oss för att springa före frukost. Skitbra! Bortsett från att jag verkligen inte kunde förmå min kropp att röra sig framåt på ett sätt som var något sånär vettigt och icke-plågsamt. (Ja, denna gången såg det nog nästan ut som Phoebe Buffay eftersom det mest kändes som jag raglade framåt i ett ökat tempo...) När jag då flämtande förklarar detta för springsällskapet svarar han med att fråga om vi ska vända hem igen. Lättnaden jag känner här är obeskrivbar. Så okej, det blev en dryg kilometer.
Men men, vi ger oss ut lite senare när vi piggnat till. Då är det istället Robin som påtalar hur jävla segt det är. Nu var det för långt för att vända tillbaka så vi går helt enkelt halva vägen. Blev dryga en och en halv kilometer...
Skräp! 2,7 km sammanlagt. Vad fan är det här?
Äh, nya tag i morgon dåra...
Vulcus morsum, Vulcus contusum. Säg det snabbt tre gånger. Låter det inte precis som en besvärjelse?
Idag har jag faktiskt försökt vara i skolan. Jag menar såklart att jag var i skolan nästan en hel dag men det är lite svårt att hålla fokus trots att hon pratade om ack så spännande saker som krossår, skärsår, bitsår och trycksår.
Hon slängde även in lite svallkött, granulationsvävnad och kompresser... Men nej! Det blir likförbannat inte roligt att vara där.
Hon slängde även in lite svallkött, granulationsvävnad och kompresser... Men nej! Det blir likförbannat inte roligt att vara där.
Ha! Jag är minsann vaken
Jaja, det kan hända att mina klasskamrater redan är i skolan och jaja, det kan hända att de började tio över åtta men jag är på väg dit i alla fall.
Om det är lätt är det rätt men om det nu inte är lätt är det då inte rätt?
Att bli veterinär är helt klart inte vrålenkelt men för att uttrycka sig som en av min klasskamrater: Är det inte någonting som är fel när det svåraste på utbildningen är att begripa vad man skall ha på sig?
Nu är det alltså inte så att övrigt i kursen är så simpelt att det svåraste blir kläderna utan det ligger till på det viset att det är en helt egen vetenskap att lista ut vad man skall ha på sig, när man skall ha på sig det och vad man skall göra med det när man haft på sig det.
Vi har fått ett kläddokument med klädkoder för diverse olika moment och övningar. Att försöka bena ut vad de menar är ungefär lika lätt som det skulle vara för mig att återge handligen i en bok skriven på grekiska.
Inte nog med det, när man nu nästan klurat ut vad man skall ha på sig skall man också begripa när skiten skall tvättas, vart det skall hängas och vem som skall utföra dess sysslor.
Idag har jag således blivit av med min gröna långärmade rock och jag har heller inga blå pyjamaskläder kvar. Mina stövlar har flyttat till obestämd plats och det är oklart om vi överhuvudtaget kommer att mötas igen.
Förhoppningsvis är det någon annan som begripit lite mer utav alla dessa märkliga instruktioner och kan guida mig igenom den här terminen.
Idag är en trött dag...
Natten till lördag sov jag alldeles för lite. Och drack nog lite för mycket rödvin men det hade ju en eftersmak av björnbär. Klart jag var tvungen att dricka en del då. Dessutom gjorde ju dryckessällskapet det hela ännu lite trevligare.
Detta lilla sovandet gjorde att jag inte alls var särklit superpepp på gårdagens utekväll. Det bär emot att erkänna men jag gnällde en hel del hemma innan vi åkte bort för att på sedvanligt vis förfesta.
Som vanligt blev ju kvällen vansinnigt rolig och lite knäpp också på sitt sätt. Det är lite märkligt när man inte kan titta rakt fram tex... :P
Och just det, jag råkade välta. Med en stol. I en vattenskål. Hunden stirrade konstigt på mig.
Du kan vara konstig din byracka! Så det så.
Om det inte finns på ansiktsboken så...?
I dagarna har vi, i min bekantskapskrets, diskuterat om det är viktigt att ändra relationsstatus på fejjan och om man nu tycker att det är viktigt så i så fall varför?
Det är inte helt lätt att komma fram till. En del tycker att det räcker att de vet om vem de träffar och att vännerna i alla fall får reda på vem man är ihop med. Klart att det är så. Det är ju på intet sätt jätteviktigt.
Samtidigt så kan det få mig att fundera på saker som varför man tex förlovar sig om man nu inte är kristen. Eller ännu värre, gifter sig? Är inte det också egentligen bara för att visa tillhörighet då? Eller gör man det av praktiska anledningar som att det är lättare om den andre dör? (Alltså, nu vet jag att långt ifrån alla gifter sig men ändå...)
Men om man nu tycker det är viktigt då? Varför gör man det? Hur kommer det sig att man så gärna vill visa upp att man är ett par?
Jag har fortfarande inte kommit till någon konklusion men jag tycker ändå att det är fint.
Briljanta idéer frodas på Gröna Gatan
Jag har ingen kaffebryggare. En stor anledning till att jag använder vattenkokaren och presskaffe är att det är lite enklare. Tänk själva, inget räknande av kaffeskopor, inget svärande när man tappar bort sig i räknandet, inga massa filter som ger papperssmak. Alltså finns det massor av plus med att skita i bryggkaffe.
Det blir ju också en del sump i vet de flesta som druckit kaffe som bryggs på det viset. Nu fick vi den alldeles lysande idéen att spå i kaffesump. Det hade ju vart hur coolt som helst att få veta vad som händer nästa vecka eller så.
Googlar lite snabbt hur man gör. "Snurra sumpen med ett svirr och läs av symbolerna." Detta följs av en symbollista med massa roliga saker.
Eller vad sägs om: Skalbagge- en svår uppgift går dig till mötes, Svärd-ovänner/fiender kommer falla, Björn- var eftertänksam vid nya beslut?
Hur fan ser en kaffesumpsbjörn ut liksom?
Happ, men vi snurrar på i alla fall. På listan finns ingen symbol som heter "jämnt brunt lager över hela insidan av koppen"...Hmm. Vad betyder det då?
Då var det klart och tydligen publicerat också
Det finns här. Om ni vill kika alltså. Kandidatarbetet då.
Tänk vad ett mess kan göra
Var tvungen att skicka ett litet mess till syrran idag. Retas lite bara för att jag kunde. (Kanske men bara kanske var det lite taskigt.)
"Halloj! Har din son möjligen ringt dej idag?"
(Svar som kommer inom 23 sekunder ungefär.)
"Nej. Vadå?"
"Nja, jag trodde ju han skulle sova hos min kompis inatt men jag ringde precis henne och han var inte där..."
(Fyra sekunder senare.)
Hysterisk ringsignal avslöjar att Systeryster ringer.
(Tre par ögon stirrar på varandra och ingen vill svara...)
"Men svara då."
"Nä, men jag vill inte! Svara du!"
(Lite garvande senare inser vi ju att någon måste svara.)
Jag: Halloj!
Systeryster: (förvånansvärt lugn på rösten) Vad menar du? Har du inte hört något från Robin?
Jag: Nej, alltså han har ju inte sin telefon igång. Och min polare säger att han inte är där...
Systeryster: (märkbart undrande men fortfarande med ett lugn hon skall beundras för) När pratade du med honom sensast då?
Jag: Ja, inatt alltså. När de skulle gå till bussen.
(Kort paus. Tryckt tystnad.)
Jag: Han följde ju med henne ut...men han hade tydligen sagt att han skulle gå tillbaka till oss...
Systeryster: (nu med något mindre lugn stämma) Visste han var ni var då? Hittade han dit? Var var ni?
Jag: (har lite svårt att hålla mig för skratt här eftersom de två andra tjommarna vrider sig i tyst asgarv runt bordet) Eh...alltså vi var ju på Stora torget. Alldeles nära...Men han var ju rätt full så det kan ju vart så att han inte hittade tillbaka... Fast han är ju ändå nitton bast, han borde ju klara sig...
Systeryster: (här med en aning mer orolig röst...) Men...jaha...hur..?
(Kompakt tystnad.)
(Hysteriskt skratt utbryter...)
Systerson: Hej!
Systeryster: (man kan nu känna hur förbryllad hon är genom telefonen) Öhh...
Systerson: Vi bara drev med dig nyss alltså. Vi sitter här och spelar kort.
Systeryster: Haha! Var det ännu ett Baude-skämt eller?! (Syftandes till mitt, Alex och farsans lilla skämt för ett par veckor sen.)
Systeryster: Jag tänkte att vad fan, e hon inte riktigt klok eller? Sitter hon där och garvar? Vad fan...
Ja, så kan man roa sig en bakissöndag i Skruttsala.
