Idag kunde ha varit den sjätte i raden...
22:e november. Vår bröllopsdag. Jag skulle ljuga för mig själv om jag sa att dagen går obemärkt förbi. Den dagen för sex år sedan var faktiskt en av de finaste dagarna i mitt liv...trots allt, och jag kommer alltid bära med mig minnet av den.
Idag vet jag att det var det bästa som kunde hända oss. Vi var två människor som för länge sedan helt förlorat all respekt gentemot varandra och medvetet sårade och gjorde illa. Hade vi fortsatt undrar jag vart vi hade varit nu. Sista tiden var oerhört destruktiv för oss båda och vi förvandlades från de personer vi var när vi en gång träffades till två främlingar som på inget sätt kunde finna en gemensam väg i livet.
Alldeles för många vassa ord som sårat allt för djupt för att det någonsin skulle gå att läka skadorna de orsakat, alldeles för mycket lögner för att vi någonsin skulle kunna tro på ärligheten igen, alldeles för lite varma känslor kvar för att kunna söka tröst hos varandra.
Men ändå likförbannat så ser jag på de tio åren som helt fantastiska och de har danat mig till den människa jag är idag. Relationen och kanske framförallt separationen lärde mig så oerhört mycket om mig själv som jag aldrig förr reflekterat över, det låter kanske som en klyscha men det är precis så det är.
Nu när vi inte längre lever tillsammans har jag kunnat hitta tillbaka till den människa jag en gång var, den sprudlande levnadsglada tjejen som hela tiden funnits där någonstans i det fördolda. Förhoppningsvis har även han åter funnit sig själv och precis som jag gått vidare och lämnat bitterheten bakom sig. Kanske har vi båda kunnat plocka fram de människor vi varit så duktiga på att kväsa de sista åren, de människor vi båda förtjänar att vara.
Alltid kommer han äga en liten liten del av mitt hjärta.
Idag vet jag att det var det bästa som kunde hända oss. Vi var två människor som för länge sedan helt förlorat all respekt gentemot varandra och medvetet sårade och gjorde illa. Hade vi fortsatt undrar jag vart vi hade varit nu. Sista tiden var oerhört destruktiv för oss båda och vi förvandlades från de personer vi var när vi en gång träffades till två främlingar som på inget sätt kunde finna en gemensam väg i livet.
Alldeles för många vassa ord som sårat allt för djupt för att det någonsin skulle gå att läka skadorna de orsakat, alldeles för mycket lögner för att vi någonsin skulle kunna tro på ärligheten igen, alldeles för lite varma känslor kvar för att kunna söka tröst hos varandra.
Men ändå likförbannat så ser jag på de tio åren som helt fantastiska och de har danat mig till den människa jag är idag. Relationen och kanske framförallt separationen lärde mig så oerhört mycket om mig själv som jag aldrig förr reflekterat över, det låter kanske som en klyscha men det är precis så det är.
Nu när vi inte längre lever tillsammans har jag kunnat hitta tillbaka till den människa jag en gång var, den sprudlande levnadsglada tjejen som hela tiden funnits där någonstans i det fördolda. Förhoppningsvis har även han åter funnit sig själv och precis som jag gått vidare och lämnat bitterheten bakom sig. Kanske har vi båda kunnat plocka fram de människor vi varit så duktiga på att kväsa de sista åren, de människor vi båda förtjänar att vara.
Alltid kommer han äga en liten liten del av mitt hjärta.
Kommentarer
Trackback
