...ja, alltså bilden som skall in i mitt kandidatarbete. Bilderna vi har får ju inte vara tagna någon annanstans ifrån och nu känner jag inte riktigt för en handritad bild. Lösningen jag kunde komma på var ju då att göra en bild i paint. Gudarna skall veta att paint definitivt inte är gjort för att lämna möjligheter till variation och kreativt skapande. Näpp, det är högst begränsat vad man kan åstadkomma i paint. Nu har jag lagt x antal timmar på att få till en bild som på något vis ändå skall vara en hjälp till att förstå texten om cerebellums uppbyggnad. Tyvärr är det ju då så att den är utan färgskiftningar (omöjligt att göra i paint) och texten blir lite oskarp tror jag men det får gå. Inte fan gör jag ett nytt försök nu när jag hållit på i två dagar med det här.

Okej okej, ni skall få se resultatet.

Det är väl bara att köra igång tänker ni nu. Jag vet allt att ni sa det för er själva. Vad finns det att vänta på? Jo, det skall jag gladeligen tala om för er. Det stavas laddad mobil. Omöjligen kan jag ge mig ut och springa utan musik och nog för att jag sjunger förträffligt vackert (joho, det gör jag visst!) men varje gång jag sjunger i offentligheten får jag skumma blickar efter mig. Nu råkar det vara så att jag inte gillar skumma blickar. Därför väntar jag på telefonen.

Ja, alltså inte att lägga på skolarbete då om någon trodde det. Mer energi att lägga på partiarbete vilket ju är mycket roligare.

Det var dock synnerligen förödande för träningsmotivationen att befinna sig i Göteborg och det ledde till att jag inte tränade alls under lördagen. Jag gick dessutom ut och tog en öl på kvällen. Ostrategiskt men nu är det nya tag på den fronten helt enkelt. Inget att deppa ihop sig över...

Nu går det nerför. Dag 16 av trettio, jag ser ljuset i tunneln. Snart får jag ha en vilodag och snart får jag vara lite lite onyttig igen. Som jag längtar!

Idag är det tid för mig att åka ner till Göteborg och det kommer fanimej inte vara det lättaste att klara av både diet och träning när jag är där nere men jag är fast besluten att genomföra det här. Okej okej, kanske kommer träningen bli lite mesigare när jag inte har någon bredvid som sporrar men den skall genomföras i alla fall.

Näpp, nu dags för att duscha efter morgonens pass och sedan ge mig av.

Nu har vi ju pysslat med det här programmet i dagarna femton och det känns som en halv evighet...minst! Själva tränandet går finfint och faktiskt även ätandet (om man bortser från idag då jag fortfarande är hungrig men inte har några kalorier kvar att käka upp) och första en och en halv veckan gick även vägandet som på räls.

Nu vette fan vad som hänt dock... 75 - 73,8 - 71,1 - 71,8 - 71,1 - 73(!) Sjuttio-jäkla-tre! Det kan ju omöjligt vara rimligt att jag gått upp två kilo på en dag?! Nä, man skall nog inte väga sig på klinikens hundvåg helt enkelt...

Kan inte svära riktigt på om det var min eller min bundsförvants idé men dryftades gjorde den i alla fall. Någonstans där fick jag så tanken att jag borde springa ut till Jällaskolan på morgonen idag. Jag menar kom igen, det är inte mer än 5,8 kilometer.

Och låt oss säga så här att tanken var ju god men att sova vidare en timme var ännu godare... I morrn kanske det blir en liten löptur då? Jag tänker på det i alla fall.

Ni vet den där dagen man inte orkat göra sig i ordning. Den där dagen man gått direkt från simhallen utan att vare sig blåsa håret (eller ens borstat det) och inte heller har man sminkat sig. Den där dagen man mest liknar ett ruskväder.

Ni vet just den där dagen. Vem möter man då? Jo det snyggaste reboundet man någonsin haft. Det är inte rättvist!

På något vis så löser sig saker och ting. Alltid. Det har sett lite kärvt och småtajt ut ett tag. En liten lite oro över hur jag skulle klara juni-juli gnagde minsann i mig.

Detta var ju obefogat det borde jag ha lärt mig vid det här laget. På något mystiskt sätt ordnar sig sådant. Kanske inte precis av sig själv men med en liten knuff i rätt riktning. Jo men jag fick ju jobba två dagar denna veckan, jag kommer att jobba under Elitloppsdagen, jag fick en del pengar för saker jag sålt och dessutom väntar jag nu på en mindre summa för mina ringar.

Kommer bli fint det här också (om än lite knapert...).

Ibland får man paket. Bara sådär och utan att veta varför. Som häromdagen när jag var bjuden på film- och spelkväll i Eriksberg (filmtemat var såklart Lejonkungen och i varje ny scen utropade vi någonting som hade med vår Kenyaresa att göra...kanske sådär roligt för de två som inte hade varit med i Kenya...). Då fick jag en superfin kylskåpsmagnet utav en av sköningarna.

(Vem som vann TP-omgången diskuterades också en stund. Ni vet normalt sett är det ju den som fyller sin tårta med snyggt färgade bitar men denna gången la vi ju av i förtid. Då hävdades det att laget med en tårtbit mer än de andra skulle ha vunnit?! Alltså, hur tänkte ni där? Ja men visst, ni hade svarat rätt på en fråga mer. Det kan jag ge er. Men alltså det hade ju justerats om vi bara hade fortsatt en liten stund... Hmpf!)

Eller som i måndags när jag skulle hämta posten. Det brukar sällan vara brev till mig överhuvudtaget men denna gången låg där ett tjockt brunt kuvär. Snacka om att man blir nyfiken. Underkläder? Handdukar? Klänning? Hmm... Handstilen på kuväret var misstänkt lik min mors och det kan ju bara betyda att där är något roligt instoppat i brevet.

Man kan ju inte heller öppna rakt av bara hur som helst. Klämma, känna, sniffa, öppna ett litet hörn, spana, gissa, stoppa in en finger och pilla. Och det jag fann ser ni nedan. Och vad det skall bli är en supersnygg balklänning. Tyget är inköpt i Nordkorea för ungefär tjugo år sedan och har sedan inte blivit till något mer användbart än bara ett tyg. Inte gör det mig något eftersom jag kommer att behöva en snygg klänning. :)

Ljus flickröst: Skriker ett gällt utdraget Ahhhhh! Hjäääälp mig!

Annan lika ljus flickröst: Ååhh! (sägs med eftertryck och tydlig avsmak i rösten) Julia! Han försöker pussa dig! (ni vet med stark betoning på första stavelsen i pussa för att verkligen ge uttryck för vad hon tycker om det)

När jag kommer runt hörnet ser jag flickan jag tydligt kan härleda till Julia springa i full fart runt kring gungställningen, efter henne kommer en liten kille med ljusa lockar i en krans runt håret. Uppflugen på en gunga sitter då tjej nummer två och ansiktsuttrycket ser ut ungefär som på en kvinna som med stor möda lyckats kånka ut fyra fulla pappkassar från Coop samtidigt som hon släpar en unge i vardera handen genom gången och nu lyckats med konststycket att ta sig förbi telenorförsäljarna osedd och orörd. Det är mycket tydligt att flickan  är både lättad över att ha kommit undan men också förfärad över det faktum att Julia troligen kommer att bli nergeggad med killbaciller...

Hm. Själv funderar jag mest på hur det kommer sig att killar slutar med sådana där saker när de kommer upp i åldrarna?

Det finns en någon särskild som verkligen förgyller mina dagar. Är jag på bra humör får han mig att skratta hejdlöst, är jag på lite sämre humör livar han upp mig och får mig att i alla fall le och skratta till en aning.

Allt som oftast får han mig faktiskt att skratta till tårarna formligen sprutar.

Idag får ni veta vem han är. Han heter Fredrik...och bloggar här.

Detta gör faktiskt att det kan vara både spännande och roligt att plocka på sig de stora blå påsarna från det kända sätt-ihop-dina-egna-möbler-så-håller-de-ett-halvår-företaget och traska de trehundra metrarna över gården.

I morse kom jag gående och skulle ner på min andra vända var på jag ser den vackra tigrerade katten (som för övrigt är på pricken lik min gammelman som avlivades förra året fast den här på gården är mycket yngre) smyga mitt på gångbanan. Kroppen är hukad djupt ner och den rycker fram som om den hade hakat upp sig. Jag kollar lite längre fram på gården och ser att den smyger på en duva.

Nu råkar ju jag fascineras väldigt mycket utav sådana saker så jag måste ju bara se vad som händer. Kommer katten få duvan? Eller lurar den honom på konfekten? Hade katten någonsin en chans från första början? Eller är det därför duvan så lugnt fortsätter picka i marken och strutta omkring, den vet att kattens attack är dömd att misslyckas? Är detta något de leker varje morgon? Eller är det på liv och död?

Eftersom jag skall åt samma håll som de två djuren följer ju jag liksom efter. Ibland gör katten en rusning varpå duvan flaxar iväg en bit.

Så om någon av byggarbetarna nu sneglade åt vårt håll skulle de se oss gå där. På led. Ryckigt framåt. Först duvan, obekymrat vaggande, sedan gammelmans-look-a-liken, långsamt och med kroppen tätt nära marken, och sist i ledet jag så omärkbart jag bara kan för att inte råka överraska katten.

Än värre är förstås om de nu skulle missa de två små djuren som jag faktiskt gjorde allt för att inte skrämma. Då skulle de bara se mig gående ytterst långsamt, stanna upp, vänta, så ta ett ytterligare steg, stanna mitt i steget, för att sedan smyga lite fortare fram någon meter och så upprepa detta i ungefär trettio meter medan jag spanar rakt framför mig på gångbanan...

Att skriva kandidatarbete är ju kul på sitt vis (försöker lura mig själv här nu så sabba inte det). Det har tagit lite längre tid än beräknat och främsta anledningen till det är att jag helt enekelt skjutit det på framtiden. Nu är det så att jag vill ha så absolut lite som möjligt kvar av skolan under sommaren och tycker att det räcker alldeles utomordentligt med en stor livsmedelstenta i augusti. Slutsatsen här är ju då att jag måste göra färdigt kandidaten...

Sagt och gjort. I morse studsade jag upp ur sängen glad i hågen. Ell...vafan...jag hasade ner på golvet i någon slags dimma måttligt sugen på att börja med det jag skulle. Tänker att det kan ju vänta medan jag äter frulle...i sängen...framför teven... Okej okej, det tog kanske en timme extra innan jag började med något vettigt. Jag fastnade liksom framför den charmante lilla mexicanaren med det gnistrande vita tänderna, ni vet han som kan rehabilitera all världens monsterhundar och lära all världens dumma amerikanare att hundar är djur och de behöver motion.

När jag väl lyckades ta mig från teven tänkte jag att det var dags för de där telefonsamtalen jag skjutit upp så länge nu (väljer att fortsätta skjuta upp tandläkarsamtalet någon dag till men men).

Ringer upp banken.

"Du har plats trettiosex i kön. Vi gör allt för att ta emot ditt samtal så snart vi kan. Tack för att Du väntar!"

En lång kvart senare och efter att ha lyssnat på ovanstående fras ungefär tjugofem gånger kommer jag äntligen fram.

Nu är det så här att normalt sett är jag en kvinna med sjukt lite tålamod men nu har jag ju hållit ut gansksa länge utan att bli direkt upprörd och framlägger mitt ärende. Bankkvinnan upplyser mig då så vänligt att jag måste ta reda på ett organisationsnummer och återkomma.

Ni förstår ju själva att det inte lockar så mycket men jag har inte många alternativ utan tackar så vänligt och säger att jag ringer tillbaka.

Det tar mig fyra samtal till att få fram organisationsnumret som hon efterlyste men nu känner jag mig ändå lite upprymd över att jag har det nerklottrat på en liten lapp framför mig. Det enda som nu krävs av mig är alltså ett samtal till banken igen.

Jag andas lugnt och förbereder mig mentalt. Slår numret och: "Du har plats fyrtiofem i kön. Vi gör allt för att ta emot ditt samtal så snart vi kan. Tack för att Du väntar!"

Men ser ni, jag var beredd på det här och tar det med ro! Kollar lite på teve under tiden, planerar resten av min dag, dricker lite kaffe och andas. Börjar nästan gilla den enformiga frasen vid det här laget.

Så äntligen kopplas jag då fram till herr banktjänsteman och personlige rådgivare. Allt för att nu få svaret att nehej, inte hjälper det med organisationsnumret. Alls faktiskt, utan det är helt oanvändbart. Han råder mig att ta reda på vilken bank de skall betala ut via och sedan kontakta den banken. Detta innebär ju då, begriper jag (jag är inte dum ser ni), att jag måste lägga på och ringa tillbaka till företaget vars organisationsnummer jag har framför mig på en liten blå lapp.

Den lilla gnutta av tålamod jag nu har begåvats med från början är vid det här laget helt jävla obefintlig och jag får bita mig hårt i tungan för att inte spy galla över hans inkompetenta kollega som fan sa ATT DET ENDA JAG MINSANN BEHÖVDE VAR NUMRET!!!

Men all right, jag tackar för hjälpen och lägger på. Ringer tillbaks till företaget och vid det här laget vet de ju vem jag är i alla fall. Jag får reda på att de använder en annan bank än min, lägger på och ringer upp nästa bank.

Här blir det ju lite roligt eftersom de har en annan slinga som rapas upp i örat under tiden jag sitter och pillar mig i naveln och väntar på att min plats-i-kön-siffra skall ticka neråt. Ombyte förnöjer.

Pratar nu med en tredje personlig rådgivare fast på en helt annan bank och tänker i min enfald att han skall lösa alla mina problem, stora som små. Fan vet om han inte till och med kan skaffa fram ett ragg åt mig när han ändå håller på...

Men ser ni, han kan inte hjälpa mig med vare sig löneutbetalning eller ragg. Damn it! Dock är han mycket trevlig och upplyser mig om att jag skall ringa tillbaka till företaget (tjohoo!!) och lämna dem mitt kontonummer (som om det skulle vara så där jävla lätt liksom) och sedan löser de det.

Återigen gör jag misstaget att lita på en bankman. Tredje gången gillt tänker man ju...Eller hur?! När jag igen snackar med trevliga Pia på löneavdelning (denna gången hälsar hon hjärtligt på mig och säger att ja det var ju inte så länge sedan sist) upplyser hon vänligt om att nej, så jobbar de inte där. Inte kan hon ta emot mitt kontonummer. Går inte. Bara så.

Häpp, men en PDF-blanket kan hon skicka. Den används tydligen till folk som skall ha utbetalt pengar till utlandet. Och förhoppningsvis funkar det även till Swedbank.

Vad i hela fridens namn är det som är så obegripligt svårt!?! Jag har jobbat i tio års tid och aldrig någonsin har jag haft bekymmer med att få ut min lön. Ett konto, en summa. Jag begriper ingenting...

Nu har det blivit dags för dissektioner igen. Vi befinner oss alltså på ASIS (vårt dissektionshus) igen varje vecka och helst flera gånger per vecka.

I mitt fall är det ju som vanligt kanske precis lite för sällan men bara lite. Idag tog jag mig dock dit och det började ju alldeles lysande.

Jag: Hörru, var finns vita rockar? (Frågar min lärare som står ovanför trappen när vi kommer upp.)

Lärare: (Med en blick som säger inte så lite tittar hon på mig och min kursare K som ockå utmärker sig som rocklös eftersom hon kommer upp för trappan i jeansjacka.) Har ni inte varit här någonting under hela kursen? (Konstpaus...) De hänger i rum tolv...

Jag: Tackar! Fast vi har faktiskt varit här...några gånger men lånat rockar.

Vi kilar bortåt likt två förvirrade höns i en hönsgård som tappat både vett och sans och försöker luska ut vart fan rum tolv ligger. Rimligen borde det ju komma precis före tretton kan man tycka. Men icke! I stället ligger det in längs en mörk avstickare vilket vi klurar ut efter idogt sökande fram och tillbaka i samma gång en lång stund.

Under tiden vi söker med ljus och lykta efter rum tolv får vi höra två av våra andra klasskamrater:

Klasskamrat 1: Men vadå? Var är resten av din grupp då? De måste väl också ha kommit?

Klasskamrat 2 (och tillika gruppmedlem): Ja, de har tydligen kommit. (Sneglar på mig och kursare K...) Och när de väl dyker upp ser de ut såhär...! (Tittar på mig och kursare K som äntligen kommer farande från andra hållet då vi insett att nummer tolv ligger precis över gången från åtta. Hur logiskt som helst...)

Nu var det ju då så att vi faktiskt fick på oss både rockar och handskar och började lyfta i något slags hästben där. De flesta ville tydligen ha ett bakben och hade greppat ett sådant, slängt upp på bordet (nåväl, slängt är väl att ta i eftersom de väger fläsk och lite därtill, baxat är kanske en mer korrekt benämning...) och plockat fram dissektionshandledningen för bakben.

Jag tittar en liten stund på benet, lyssnar på vad vi skall göra och inser i precis detta nu att det finns ett bogblad och ett framknä på det som ligger framför mig. Vad som däremot inte finns är en has eller ett bakknä. Den enda slutsatsen jag kan dra av detta är att det vi har framför oss rimligen borde vara ett framben och inte ett bakben. Är det inte underbart? Det är ju tur att vi mestadels skall behandla levande djur så att huvudet på något vis kan ge oss en indikation på vad som är fram och bak på hästen...

Onsdag igår. Onsdag betyder quiz på Pipes. Quiz på Pipes betyder oftast långsökta frågor som ingen av oss kan svaren på. Igår betydde det dock rätt så roliga frågor och vi lyckades faktiskt skrapa ihop en hel del poäng. Flera av dem redan innan låtarna spelades. Sådant gillar jag.

Nu är det ju då så att några av oss påbörjat någon slags kost- och träningsprogram. Jag råkar vara en av dem och det kändes verkligen jättebra att beställa in en fisksoppa och ett stort glas vatten. Verkligen. Jättebra.

Speciellt när de andras hamburgare kom in med ett rejält lass pommes vid sidan och smält ost ovenpå köttet.

Snarare kändes det som vi var tre straffångar som satt uppradade på ena sidan bordet och storögt glodde på de frias mat på andra sidan bordet.

Alltså det var ju inte så att soppan inte var god. Det var den ju. Jättegod faktiskt...men kom igen, en öl och en god burgare...