saffeochjag

Det har gått ett tag sedan jag skrev sist och till detta finns många förklaringar. Dels har vi haft en mastodonttenta i fysiologi som krävt mycket uppmärksamhet och dels så har jag knappt ens tagit en promenad med min hund på flera veckor. Att vi inte varit ute har till stor del att göra med mitt pluggande även det och alla promenader har i stort sett skötts av min mamma i stället.

Nu äntligen har Saphira äntligen slutat löpa och börjat vara hos dagmatte Nina igen. Hon stormtrivs och vill helst stanna kvar när det är dags för oss att gå hem. Det känns bra att veta att hon trivs. Och att de trivs med Saphira också så  klart. Nu snart kommer vi alltså gå tillbaka till en normal vardag och vad trist det kommer bli. Inte kommer jag ha någon att prata med längre på kvällarna eller någon som lagar middag varje dag eftersom mamma åker hem igen. Så bortskämd jag blivit!

Däremot ser jag väldigt fram emot onsdag då påsklovet (en av de fiffiga sakerna med att gå i skolan igen) börjar. Då far vi ner till Göteborg och stannar i en och en halv vecka. Vi har många vi ska hinna träffa och det bli en del planerande men ack vad jag skall njuta av att vara ledig.

I dag satt jag och talade med Nina om hur Saffe var som yngre och det slog mig att en del hyss hon höll faktiskt är som bortblåsta. Som exempel kan jag ta det att hon kunde få för sig att man inte skulle få fatt i henne och hon bara sprang runt runt runt. Det drev mig till vansinne och resulterade i ett fliitgt användande av långlina.
Idag skulle jag aldrig komma på tanken att inte våga ha henne helt lös när vi är ute eftersom hgon kommer utan att blinka nuför tiden.  Vad duktig hon blivit utan att jag egentligen tänkt på det:)

Tyvärr har hon lagt sig till med den lilla detaljen att göra utfall på andra hundar vi möter på promenaderna. Detta skall vi dock ta itu med under påsklovet och jag hoppas att jag en gång kan tänka tillbaka på det på samma sätt som med inkallningen... *håller min tummar och hoppas*

Dagen idag har bjudit på både upp- och nedgångar vad beträffar min lilla hund.

Det började på morgonpromenaden då vi träffade en kille klädd i grälla arbetskläder och märkliga manicker i händerna. Normalt sätt skulle Saphira vara ytterst misstänksam men i dag kikade hon bara lite extra innan hon snällt följde med matte.
Lyckan varade förstås inte länge och efter bara ett par minuter ser jag grannhunden lös idag igen. Efter att hon blivit kopplad bestämmer jag mig för att bara passera rakt förbi och inte göra någon affär av hunden. Eftersom jag då inte tittar på Saphira så missar jag att hon laddar för att kasta sig framåt vilket hon gör med stor kraft och jag tappar henne. Detta är första gången jag någonsin tappat henne och jag har lärt mig en läxa nu! Det kommer aldrig att upprepas.

Nu sitter jag här med ett blått och obrukbart finger.

Jag är ju dock en relativt envis människa när jag sätter den sidan till så jag tog mitt bästa godis och for in till stan under kvällen för att leta upp hundar att möta. Vi var ute en trekvart och lyckades hitta fem hundar under denna stund. Övningen för vår del blev nu att sitta på ett sådant avstånd medan de passerade att Saphira fortfarande kunde hålla kontakt med mig och ta emot lite gottor. Hon skötte sig exemplariskt och hon är nu inte lika billig att köpa som i morse :)

Vi hade också preparatförhör i skolan idag. Trot eller ej men tjejen som avskyr histologi lyckades sätta tjugo av tjugo preparat! Kan bara tacka mina studiekamrater för att de lärt mig allt jag kan.

Så var man då tillbaka i Sverige och tillbaka till snön efter en härlig helg bland utslagna krokusar i Skottland. Nåja, våren tänker väl komma hit också så småningom.

Eftersom jag inte haft möjlighet att promenera med min vovve på länge så gick vi ut på en härligt solig prommis i morse. Hon var jätteduktig och går superfint i koppel nu vilket nog till viss del är mammas förtjänst så som hon tränar varje gång de är ute;)
Humöret var på topp hos oss båda och vi busade och lekte ända till en svart hundrackare kom farandes mot oss utan husse eller matte inom synhåll. Nu råkar jag veta vilken hund det är och den är väldigt osäker och undergiven så det var väl inte så mycket att hetsa upp sig över tyckte jag.
Tyvärr verkade inte min hund vara av samma uppfattning utan försökte kasta sig mot den framrusande hunden. Jag lyckades hålla henne bakom mig så att jag kunde fortsätta placera mig mellan hundarna ända till hussen kom springande och ropade in sin hund. Nu var vi ju dock tvugna att passera varandra på en smal väg och jag ser på hela Saphira att hon spänner sig och riktar in blicken på sin kombatant, öronen spetsas, rynkan mellan ögonen är framträdande och hon är helt enkelt redo att flyga på hunden. Inte hjälper det att försöka bryta henne utan jag passerar bara och ser till att hålla henne kort så att hon måste följa med. Både han och jag väljer nu att sätta hundarna ner på ett ganska rejält avstånd och påkalla deras uppmärksamhet vilket kanske inte var det mest lyckade eftersom det enda jag fick var en gnyende, halvylande, halvskällande hund som bara ville fram och hälsa. Ilskan verkar vara som bortblåst men nu var hon i stället väldigt upprymd.

Jag blir så besviken när promenaderna slutar så här och vet inte alls hur jag skall bete mig. Snart är det dock dags att åka och träffa Frida som förhoppningsvis kan hjälpa mig att komma till rätta med det här.

Idag lider jag av en aning resfeber eftersom jag åker till Edinburgh i morgon på hästtävling.

Vi är sju tjejer ifrån vår årskurs som skall iväg och tävla mot andra veterinärskolor i både hoppning och dressyr. Eftersom jag inte rider så regelbundet längre och det nu är tre månader sedan jag red ungefär så känner jag en viss stress. Det hela gör inte saken bättre när man får reda på att framridningen är tio minuter, varken mer eller mindre. Enda trösten verkar då vara att dressyrprogrammet ser ut som det är ihopsatt för och av nybörjare så jag får sätta min tillit till att jag får en välriden, välutbildad häst som går av sig själv.

Nåväl, önska mig lycka till nu så går jag och packar!

Eftersom hunden min löper för tillfället och inte kan vara hos dagmatte är min mor på besök ett litet tag och tar hand om Saffe. Detta passar mig väldigt bra för tillfället då det är på tiden att jag börjar tentaplugga på allvar snart (läs: vilken dag som helst).

I dag fick vi hur som haver tid för en promenad tillsammans under eftermiddagen i det alldeles underbara vädret och det är bara att konstatera att hunden är tokig och ger mig i alla fall ett par ordentliga garv under promenaden. Nu senast när hon leker snöspruta och är fast besluten om att gräva sig så långt ner i VARJE snöhög hon ser. Det är ganska många vill jag lova...

Nåväl, nu ger jag mig in i litteraturens värld och pluggar lite... njure får det nog bli... eller vad tusan jag kör histologi.