Kenya nu och en månad framöver
Japp, då var det dags. Allt är packat, fixat och donat...eller vänta nu det var det visst inte men jag är ganska säker på att det kommer att vara det imorgon klockan halv nio när brudarna kommer för att hämta upp mig.
Det är alltså dags att ge sig av till Kenya så ni kommer inte höra av mig här förrän någon gång i slutet på mars igen.
Tills dess ha det så fint!
Fotboll
Häromdagen (jag tror bestämt det var i onsdags) så skulle vi ses ett gäng polare för att käka, ta någon öl eller två och quiza lite. Nu visade det ju sig vara fullbokat så då bestämdes det att vi skulle gå på O´learys och äta ribs, spana in snygga fotbollsgrabbar och engagera oss i matchen Arsenal-Milan istället.
Restaurangen var fullsmockad men vi hade ju bokat bord för tolv pers så det skulle väl gå. Jo då platser hade vi fått fast inte vid ett och samma bord.
Naturligtvis hade en av tjejerna (ni som känner henne vet ju att hon kan övertala vem som helst till vad som helst ungefär) vänligen bett om att få möblera om lite så att det blev ett långbord istället för två små. På den frågan fick hon svaret blankt nej. Nu råkade det ju sig inte bättre än att jag när jag kom in ungefär tio minuter efter utsatt tid också valde att påkalla servitrisens uppmärksamhet och lite vänligt fråga om vi kanske kunde få möblera om lite, bara yttepyttelite så att vi kunde sitta vid samma bord. Och tänka sig att tillsammans med våra bedjande ögon och löften om att återställa allt och inte vara till minsta besvär fick vi dem att svara ja även om det kunde höras en viss tvekan i rösten.
Så började då matchen vi alla hade väntat på och under första ölen (lättöl för min del eftersom jag faktiskt körde bil trot eller ej) och medan vi inväntade revbenen så var ju första steget att ta reda på vilket lag som var vilket.
"Men kan de gula vara Arsenal? På hans tröja står det ju Arsenal och den är röd..."
Som tur är har vi en fantastisk sportentusiast i gänget så hon fick rycka in och förklara det där om hemma- och bortamatcher (nej, era snuskhumrar jag menar inte var man går och har sex efter krogen utan på vilken arena man spelar) och att man då har olika färg på tröjorna.
Nästa fråga var ju om inte Zlatan spelar in Milan.
"Men visst gör han väl det?" "Eller?" "Var har han spelat förut? Barca?" "Men vänta, där är han ju! Den näsan känner man igen. Vilka var nu de rödsvarta?"
När vi nu kommit så långt så var vi ju tvugna att avgöra vilka vi skulle heja på. Heja kanske är fel uttryck? Hålla på, låter det bättre?
"De flesta här inne lär ju hålla på Zlatan så vi gör tvärtemot."
Problemen började ju nu komma när vi insåg att vi inte hade rätt öga för att följa med i matchen vilket resulterade i förvirrade uttryck när hela O´learys utstötte ett kollektivt gutturalt läte så fort det uppstod en situation som i en fotbollentusiasts värld kunde vara om än så lite spännande. Förgäves försökte man då hitta en tv-skärm som visade en repris av tidigare situation så att man kunde begripa vad det hojtades om. Ett virrigt snurrande på huvudet senare så insåg jag det jag redan visste nämligen att alla skärmar visar samma sak och att jag inte kommer få en bättre bild oavsett åt vilket håll jag än vänder huvudet. Ändå återupprepades detta varenda gång det hördes ett kollektivt öööhhh från resten av folket.
När det däremot zoomades in i närbild på någon liten tajt fotbollsrumpa eller en close up på någon av de snyggare spelarna kunde man höra lätt upprymda röster från i alla fall två vid vårat bord (kanske var eller så var jag inte en av dem).
Vid den här tidpunkten hade jag kommit fram till att jag ändå ville vara del i den större gemenskapen som resten utav restaurangen utgjorde och bestämde mig för att komma med lite tillrop här och var. Något har jag ju ändå snappat upp hemma hos pappa så vid väl valda tillfällen slängde jag fram ett passande:
"Jobba nu gubbar!"
"Visa dig nu då! Stå inte passiv och titta på!"
"Rör på fötterna!"
"Uppåt nu, se vart du kan passa!"
"Han var ju fri för fan!"
"SNYGGT spelat!"
"Fan vad läckert!"
"Underbart spelat gubbar!"
Jag tyckte att jag gjorde mycket bra ifrån mig och verkade högst insatt, ja jag fick till och med två av de andra tjejerna att hojta lite med mig och jubla. Ja jo, sedan var det visserligen en som höll på att förgås för att hon visst tyckte att jag var lite pinsam eftersom mina utrop var låt oss säga inte gjorda med små bokstäver. Hon hävdade dessutom att anledningen till att folk lät mig hållas är på grund av min breda göteborgska som på något magiskt vis avväpnar folk och får dem att uppskatta (eller i alla fall tåla) sådant de aldrig hade gjort om det framlagts på något slags drygt huvudstadsmål.
På det stora hela taget var det en mycket trevlig kväll måste jag säga och jag fick med mig ett gäng förhållningsregler jag tydligen skall rätta mig efter i Kenya. Haha! Make me! säger jag bara då :-D
Vänner
Egentligen vill jag bara tillägna det här inlägget till alla fina vänner jag har, både nya som gamla som nu finns i mitt liv. Ibland har jag varit dålig på att vårda kontakterna med er men ni finns där likförbannat. Tack alla ni underbara människor!
Syskonbus i snön för ungefär ett år sedan
Är tvungen att testa en grej bara...
Lägger in en bild på SnyggSaffe och MysMelle! Saknar dagar som den här:
Det där med grannar
Alltså nej jag är ingen gammal bitter hagga. Jag tycker inte illa om mina grannar när de festar till då och då, inte ens om det sker på en vardag. Möjligen men bara möjligen kan jag känna mig lite avis som sitter i sunkiga mjukisbyxor och flottigt hår och kollar på nån gammal löjlig chick flick medan grannpojkarna roar sig kungligt med whiskey och öl.
Men alltså kom igen, man måste ju inte festa varje dag, lördag som tisdag och hålla på fram på småtimmarna. Igår gav sig dock kompisgänget av relativt tidigt vid elvasnåret. I min vilda fantasi trodde jag att jag kunde pusta ut och se fram emot att försöka sova ordentligt en hel natt. Så naivt av mig! Om man nu inte festar så kan man nämligen roa sig själv med att väsnas på ett sätt som endast kan komma från en av två aktiviteter, antingen möblerade fanskapet om klockan halv två på natten medelst hasning sittandes i sängen och på det viset försöka släpa hela ekipaget framåt alternativ låg han och hyvlade golvet med en jävla rubank. Jag tvivlar på det senare eftersom det i alla fall i min lägenhet är ett rätt så schysst klickgolv inlagt.
Inte heller kan det väl anses nödvändigt att sparka av sig (och då menar jag verkligen sparka fötterna in i trappstegen) snön i svalen när klockan är halv tolv på natten och dessutom göra det till en sport att uppnå så många decibel som möjligt vid varje fotnedsättande i sin vandring uppför de tre halvtrapporna...
Nedräkning
Om exakt en vecka sitter jag på planet som skall ta mig bort från ett gråmulet Uppsala och till betydligt varmare breddgrader nämligen Kenya. En månad där pluggandes bevarandebiologi.
Behöver jag säga att jag längtar?
Min att-göra-lista krymper dag för dag:
- Lämna in obligatorisk uppgift
- Lämna in hemtenta
- Skriv färdigt kandidaten (eller börja skriv iaf!)
- Kopiera pass + visakort
- Dukoral-äckel-bajs-vaccin
- Kolla om jag kan ha mina shorts
- Fixa skor
- Hämta ut malariatabletterna
- Köp Dimor + solskydd (spf 50!)
- Hämta ryggan
- Fixa handbagage
- Laddare till kameran
- Kolla kameran
- Hämta datorn
- Växla dollar till visum
- Fixa posten
- Fixa bilen
- För över pengar
- Betala räkningar
- Maila om allergier + närmast anhörig (OBS! Kom ihåg att ändra på SLU annars lär fel person få ett samtal)
- Skriv ut biljett
- Ring miljonlotteriet och ändra adress
Som ni ser är det nästan klart. Bara det lilla dilemmat med kandidatarbetet kvar.
Ja, jag är nog faktiskt lycklig (trots snöslask, kandidatuppsats och kärleksbekymmer)
Dessa rader skrev jag på min lite mer anonyma blogg en dag i somras. Här någonstans började jag nog hitta mig själv igen.
"Att några rader kan göra en människa så glad,
så varm och full av vackra tankar
Inuti mig är jag pastell idag
ljus och kladdig pastell
Jag färgar av mig,
hela min värld skiftar i rosa, grönt, citrongult
.
Hittade två guldringar,
ringar som en gång hörde hemma på mitt finger
Var tvungen att pröva, se om de passade
Det gjorde de inte
De var fula tillsammans med mitt lila nagellack
Inte ens ringarna kunde måla över all pastell"
Point of no return
Så. Då var det gjort. Hemtentan korrläst och inskickad. Är det bra att korra sig själv? Äh, vad fasen ett godkänt skall jag väl ha skrapat ihop i alla fall. Dummare än så är jag inte. Det var dessutom en mycket bra övning inför kandidaten.
Om ni finner mina meningar korta har det en orsak. Jag har nämligen skrivit aplånga (läs: alldeles för långa) meningar på tentan för att slippa referera så många gånger. Kommatecken is my friend!
Det är någonting jag inte förstår
Både mitt förra boende och här där jag bor nu är relativt nya/nyrenoverade områden vilket ju såklart är väldigt trevligt. När man rustar upp och renoverar en hyresfastighet eller bygger en ny sådan så ingår det tydligen att man renoverar alternativt bygger en tvättstuga.
Här någonstans börjar jag ställa mig frågande till hela konceptet.
När jag var liten fanns det två eller tre maskiner i en tvättstuga. Lägg till det en centrifug, ett torkrum, en torktumlare och ibland ett torkskåp. Dessutom fanns såklart det obligatoriska mangelrummet.
När man nu kommer in i en tvättstuga (om man alls gör det eftersom det skall användas någon märklig polett
Både mitt förra boende och här där jag bor nu är relativt nya/nyrenoverade områden vilket ju såklart är väldigt trevligt. När man rustar upp och renoverar en hyresfastighet eller bygger en ny sådan så ingår det tydligen att man renoverar alternativt bygger en tvättstuga.
Här någonstans börjar jag ställa mig frågande till hela konceptet.
När jag var liten fanns det två eller tre maskiner i en tvättstuga. Lägg till det en centrifug för att tvinga ur det sista vattnet, ett torkrum med plats för i runda slängar tjugo lakan, en torktumlare vari man slängde strumpor och annat krafs och ibland ett torkskåp. Dessutom fanns såklart det obligatoriska mangelrummet.
Nu för tiden är första steget att lista ut hur man skall ta sig in i tvättstugan. En liten polett krävs tydligen för att nummer ett komma in i fastigheten och nummer två boka tid. Lyckas man sedan hinna ta sig in i rummet med sina blåa möbelvaruhuskassar släpandes efter sig under den korta stund man har på sig innan den automatiska låsningen slår till igen möts man av två vanliga maskiner och en industrimaskin.
Askalas! tänkte jag första gången. Oj, vad jag skulle kunna tvätta och vad fort det skulle gå.
Jojo, själva tvättandet går ju undan speciellt eftersom dagens maskiner är lite mer effektiva än de gula stenåldershistorierna som vid centrifugering såg läskigt nära ut att flyga i luften och sprängas.
Men hur fan tror de att mans kall kunna torka allt?! Det finns ju bara ETT torkskåp och en tumlare. Vem fasen får in tre maskiner tvätt i ETT torkskåp? Hur tänkte de där? Vad skall jag göra med lakanen hade de tänkt sig?
De kläder jag tvättade klockan sju var fortfarande inte torra vid tio när min tvättid var slut utan hänger nu snyggt utplacerade i hela min lilla lägenhet. Strumporna har fått en plats på tvärslåarna på bordsbenen, trosorna hänger i min takkrona och varenda garderobsdörr är draperad i diverse kläder, handdukar och lakan.
Som den konspirationsteoretiker jag är så är jag säker på att alla hyresvärdar nu är i maskopi med klädföretagen. Jag menar måste jag tumla varenda plagg så slits de ju skitfort och blir fula, tråkiga och oformliga och jag måste då åka till ett trevligt litet köpcenter och köpa nytt vackert och välformat.
Men tji får de! Jag skall minsann gå i mina torktumleförstörda kläder tills de faller av kroppen.
Inte riktigt jag
Idag är jag ledig. Eller ja, ledig och ledig men jag är inte skolan. Planen var att skriva på mitt kandidatarbete. Det har jag inte gjort.
Det jag har gjort är att gå upp klockan sju (trots att det är en ledig dag), tvätta upp mitt enorma tvättberg, hänga detsamma (fast nu uppdelat i mindre och renare beståndsdelar) i hela min lägenhet, googlat bilder på masajer, druckit kaffe, ätit lunch, vilat lite, druckit mer kaffe, googlat nackdelar med ekologiskt lantbruk med hänseende till biologisk mångfald, lyssnat på Christer i P3, irriterat mig på min dåliga internetuppkoppling när jag lyssnat på tidigare sagda program och sedan avslutat det hela med att dricka lite mer kaffe och äta en eller annan godis.
Nu jäklar skall jag dock skriva färdigt min hemtenta och skicka in den så jag får ytterligare en bock på min att-göra-lista.
Någon som tänker som jag
Jag har rätt så många människor runt omkring mig i mitt dagliga liv. En del av dem kommer jag bra överens med, en del har jag lite svårt för och en del tycker jag jättemycket om (okej okej, det finns kanske också en eller annan jag inte står ut med men de är väldigt få).
Flera av dem kan jag prata bort timmar i telefonen med (detta till min mors stora förtret då jag var en tonårsslyngel och fortfarande bodde hemma) men det är riktigt få som jag någonsin känt att jag verkligen förstår eller som verkligen förstår mig.
Ni vet den där peronen som kan avsluta ens meningar men utan att vara störande, den där personen som man varje gång man talas vid finner intressant och som alltid, och då menar jag verkligen alltid, får en själv att känna sig riktigt intressant oavsett vad man pratar om och den där personen som fattar ens dåliga skämt.
Ibland träffar man en sådan person och det är häftigt och fascinerande men också lite läskigt. Att höra sina egna tankar komma ur någon annans mun medan man själv har dem på tungspetsen...
Jag har en sådan vän just nu och det är jag glad för. Från början trodde jag att det var tillfälligheter men antingen är h*n en jävel på telepati eller så väljer helt enkelt våra hjärnor samma tankebanor.
Great minds think alike!
Ett kort inlägg om en ursäkt...
Måste bara be lite om ursäkt för (läs: bortförklara) att textlay-outen varierar från inlägg till inlägg. Detta beror helt enkelt på att de flesta skrivs från mobilen nu när jag är på resande fot och då kan man tydligen inte göra som man vill med den saken. Även något litet stavfel har smugit sig in såg jag. Ber om ursäkt för detta också och skall bättra mig.
Alltså det här med ens dåliga sidor...
Precis som alla andra så har jag ju låt oss kalla det mindre smickrande sidor och igår fick jag veta att någon jag känner skrivit en text om de samma. Kul tänkte jag, jag menar att någon överhuvudtaget skriver om en är ju lite ball. Visst kanske jag hellre sett att det handlade om mina positiva egenskaper men jag får väl komponera ihop nåt själv på det ämnet. Jaja, i vilket fall så tyckte jag det var spännande eftersom det under några dagar kommit upp en del prat om hur man framstår i nya miljöer och gruppkonstellationer så jag tiggde och bad såklart om att få höra.
Nu kanske ni tror att jag skall skriva att jag ångrade det direknt vid första textraden men icke. Det var en text mitt i prick, det var ju jag rätt och slätt. Men jag vet inte om det var så negativt? Jag menar att flörta med alla, kan det verkligen vara dåligt? Att svamla om allt och inget, det är väl ändå det som gör att man utvecklar tankarna?
Men fint var det att få lite inblick i vad man kanske tänker om mig så tack! ;-)
Skara-Lidköping-Skara-Lidköping-Göteborg-Skara-Lidköping-Göteborg osv...
Det är mycket åkande nu. Kursen i bevarandebiologi har börjat och jag spenderar alltså alla dagar på SLU i Skara och kvällar och nätter i Lidköping hemma hos en kursares mor. Naturligtvis har jag varit tvungen att åka ner till Göteborg två vändor också när jag ändå är så här nära så bilen har fått jobba ordentligt.
Från början sökte jag ju kursen enbart för att få åka till Kenya men ju mer föreläsningar jag går på desto mer intressant blir ämnet och desto fler frågeställningar får jag i huvudet. Det är verkligen långt ifrån svart eller vitt hur man skall hantera och bevara hotade arter och habitat och i vilken utsträckning man vill göra det. Hur mycket är man beredd på att det får kosta? Får det vara på bekostnad av andra arter? hur skall det genomföras? Hur får man allmänhetens stöd?
Jag har svårt att tänka mig att jag kommer att vara så mycket klokare när kursen är klar men jag kommer ju garanterat att ha större insikter om hur svårt det här verkligen är.
Från början sökte jag ju kursen enbart för att få åka till Kenya men ju mer föreläsningar jag går på desto mer intressant blir ämnet och desto fler frågeställningar får jag i huvudet. Det är verkligen långt ifrån svart eller vitt hur man skall hantera och bevara hotade arter och habitat och i vilken utsträckning man vill göra det. Hur mycket är man beredd på att det får kosta? Får det vara på bekostnad av andra arter? hur skall det genomföras? Hur får man allmänhetens stöd?
Jag har svårt att tänka mig att jag kommer att vara så mycket klokare när kursen är klar men jag kommer ju garanterat att ha större insikter om hur svårt det här verkligen är.
Jo men Uppsalahem är helt okej
Alltså än så länge är mina intryck av Uppsalahem rätt så bra. Visserligen tar man betalt per timme i tvättstugan och visserligen funderar man över om det är möjligt att börja ta betalt för vattnet (naturligtvis tycker jag detta är horribelt och så är också ockerhyrorna men det är ju inte bara Uppsalahem som kör på det viset).
Men man skickar också hit två hantverkare varje dag under fem dagar för att göra mätningar på mina element och den nya ventilationen.
Att hantverkarna sedan konstaterar precis som jag att golvet är lite för kallt för att vara behagligt och dessutom att elementen inte gick att vrida upp tillräckligt gör att jag direkt insåg att det var två mycket sympatiska grabbar. När man dessutom mätte ventilationen och den iskalla stormen den åstadkommer och kommenterade att det var alldeles för kallt och gjorde en notering av det samma gjorde att de steg ännu ett snäpp i mina ögon.
Att i alla fall en av dem var alldeles utomordentligt trevlig och riktigt snygg gjorde ju inte saken sämre ;-)
Kanske är det inte Uppsalahem jag gillar utan snarare dessa mäta-värmen-killar.
