Operation första-maj-tårtor inleds
Det startar nu med aktiviteten gräddvispning medelst mixerstav. Vem fan har inte en elvisp i sitt hushåll då? Alldeles uppenbart inte jag...
När du får oväntat besök
Alltså så konstigt är det väl ändå inte? Somliga jag berättat det för (läs: en viss kusin och kanske någon annan) höll på att skratta knuten av sig när jag berättade. Men vad fan. Jag hade uppskattat det. Jag menar de åkta ju nästan en timma ända hit. Det enda de gjorde här var ju att plocka upp ett avdankat GameCube och sedan skulle de en timme tillbaka.
Då är det väl ändå inte mer än vanligt folkhyfs att jag bjuder in dem på kaffe? Såklart att jag gjorde det. Och trevligt var det dessutom. Att det sedan råkade vara två snygga grabbar någonstans kring 25 som parkerade sig vid mitt matbord (som de dessutom undrade var man kunde köpa men det är ju egendesignat så tyvärr...) gjorde ju inte precis fikastunden sämre.
Breaking up is hard to do-o...
Att så definitivt göra slut med en vän man älskat, det är hårt. Att veta att det är sista gången du ser din vän gör ont. Men det var tvunget att ske.
En vän som alltid funnits där när jag behövt dess sällskap, långa och många är de nätter vi skärmat av oss från världen och umgåtts med bara varandra. Så mycket har vi varit med om tillsammans. Det har också hänt att vi varit osams, att min vän gjort saker jag helt enkelt tycker är för djävligt. Behandlat mig som man faktiskt inte gör med en äkta vän. Trots detta och trots dina brister älskar jag dig lika fullt ut ännu.
Livet utan dig, utan ditt fina sällskap, utan vår samhörighet kommer att bli tomt!
Farväl mitt älskade Gamecube! Det var fint att känna dig men nu är det dags att gå vidare. Jag vet att Simon får en trogen vän i dig.
Telefonkvällar är fina...
Jag återkom visst aldrig igår. Jag fastnade i telefon. Så länge som fem timmar pratade jag bort igår kväll. Ni är underbara allihopa och jag är så glad över att ha er finisar i mitt liv!
Ni är spot on och säger de mest träffande saker, sätter ord på det som sker. Fan, ibland undrar jag om ni känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Kan det vara så?
Efter denna fredagen är jag supertrött och planerar att bara ta det jävligt piano i min egna lya framför teven.
Globetrotter
Japp, då drar jag, som den riktiga globetrotter jag är, iväg. Hela lååånga vägen till Stockholm. Återkommer ikväll.
Första maj i Uppsala
Vänner och kamrater som befinner sig här i Uppsala den 1:a maj, slut upp i Röd Front- demonstrationerna!
Vi samlas klockan 13.00 vid stadsbibloteket och tågar sedan bort mot Stora torget dör Anders Carlsson är huvudtalare för dagen.
Efteråt samlas vi på Röda Stjärnan på Eskilsgatan för lunch, fika, samkväm och en eller annan klurig frågesport.
Alla är hjärtligt välkomna!
Hur lång tid skall det ta?
Ja alltså innan man börjar tycka om att träna? Jag har nämligen hört av folk i min omgivning att man blir så smått beroende av att träna och nu undrar jag lite över hur lång tid det egentligen skall ta? När slutar man se det som ett sätt att straffa sig själv för bristande diciplin i livet i övrigt?
Jag menar kom igen. Nu har jag ju ändå tränat flitigt jättelänge...två veckor minst. Det borde väl ändå duga?
En vän hade frågat sin far hur lång tid det tog innan han upplevde ett lyckorus av att springa. Svaret blev två-tre månader(!). Vem fasen orkar hålla ut så länge? Två-tre gånger är min melodi. Händer det inte snart så får det vara...Pfft!
Jag skulle kunna skriva en historia om en bil, en kö och en dragkrok...
Nu skiter jag i den typen av historia men om jag hade skrivit den hade den också innefattat en polisbil med båtsläp, en buckla och SLU i morse...
I stället väljer jag att förfasas över det faktum att man nu vill införa trängselskatter i fler städer. Stockholm har ju som bekant haft det ett par år redan, i Göteborg håller man på att rusta för det och nu vill man alltså införa det i fler städer.
Tänker man nu inte längre än näsan räcker så säger man saker som att det är ju bra om det blir färre bilar i innerstaden eller att man skall tänka på miljön och att det är så mycket bättre om folk börjar åka kollektivt. Jo men tjena! Tänk nu utanför ramarna och ett steg längre... Vem är det som drabbas? Ja inte är det de högavlänade människorna. De kommer naturligtvis kunna fortsätta ta bilen in till stan eftersom trängselskatten inte kommer märkas nämvärt i deras plånböcker utan det är de människor som känner att smärtgränsen är nådd och som inte längre kommer att ha råd.
Klassklyftorna forsätter öka!
Frontertest hit och frontertest dit
Fronter är fiffigt. Det är liksom som ett viruellt klassrum. Eller kanske inte precis men ändå lite. Där finns prov och inlämningsmappar. Man kan skapa diskussiontrådar kring viktiga frågor såsom festteman. Möjlighet plocka fram hand-outs är ju förträffligt. Och så finns där också då dessa fiffiga test. Test som man måste ha 100% rätt på...
Men shit! tänker ni nu då. Vilka snillen de är de där veterinärstudenterna som sätter test med hundra procent rätt. Japp! Skitsmart. Man kan nämligen göra testet precis hur många gånger som helst och det säger ju sig själv att de har bara ett visst antal rullande frågor.
Vet ni? Det tar inte jättelång tid att lära sig dessa frågor... Den exakta tiden det tog för mig att lära mig svaren på frågorna uppgår till ungefär tolv minuter. Lysande! ...och inlämnat.
En dag i Norrköping
Idag har vi varit i Norrköping. Maria, hennes mamma och jag for till Norrköping för att hälsa på hundarna. Det blev en lång dag och nu är jag trött men slutsatsen av dagen är ändå att jag tror att de har det fint där nere. Hon som tagit över hundarna har hjärtat på rätta stället. Men visst känns det att åka därifrån! Min lilla knasfia som jag känner så väl, som pussar så mysigt och som luktar så gott... Fel känns det men ändå rätt på något vis. Hon kan ju faktiskt inte bo här...och dessutom är hon ju så glad över att få bo med brorsan.
Jag får helt enkelt sluta vara så sentimental och tänka på att hon är glad och mår bra!
Så nu ser jag framåt istället och planerar att stiga upp vid sjusnåret och ge mig ut och springa en sväng före skolan. Håller tummarna för att det inte regnar!
Nej...
En helt vanlig lördag
Vaknade hemma hos Alex och tog mig hemåt vid tiosnåret. En snabb sväng in på Willys för att köpa jäst och sedan hem och baka lite kanebullar. Tror ni inte jag kommer på, när jag står med armarna nergrävda i degbunken och mjöl över hela mig så att jag mest liknar en översnöad snögubbe, att jag minsann inte har något bakplåtspapper? (Man kommer på en hel del efterhand när man flyttat till nytt ställe...) Okej, tänker jag. Pengar har jag inga men en sak till tröst...nämligen grannar! Borstar väck det värsta mjölet, rantar över till grannen som öppnar, tittar på mig och skrattar till lite sådär lagom lustigt. Hans fru skrattar dock inte utan tjoar så glatt att hon minsann har bakplåtspapper och kommer sedan ut med en hel rulle.
Strålande, jag tackar så mycket och lovar att komma igen när jag tagit det jag behöver. Bakar färdigt bullarna (japp, en och annan ände åker ner i magen innan de gräddas men det hör ju till. Man måste faktiskt pröva bullarna innan de jäser gång nummer två och se till att man får lite lagom med magknip till kvällen.)
Med rykande, väldoftande bullar åker jag bort till kåren för att peppa mina klasskamrater som just nu ägnar varenda ledig minut till statistikplugg. Tro mig! Pluggar man statistik en lördag behöver man fan kanelbullar!
På väg dit lockade jag till mig tre hundar. Attans vad jag är attraktiv alltså! (Det kan ju möjligen ha med bulldoften att göra men jag tror inte det minsann...)
När det låg bara en bulle kvar på fatet var det någon (nämner inga namna här :P) som spanat in den lite extra men eftersom inte alla tagit någon ännu var det ju inte helt okej att ta för sig bara sådär...
Någon: Har alla fått bulle?
Någon: (Med blicken på tjejen som inte tagit sin bulle) Skall du inte ha din bulle?
Bullösa tjejen: Nej, det är bra...
Någon: (En gnista av hopp har nu tänts i hennes ögon) Säkert? Du då? (Med ögonen på nästa tjej som bara ätit en halv bulle.)
Halvbullstjej: Nej tack, jag har kvar min lilla halva...
Någon: (Nu med ett leende spelandes på läpparna) Inte du heller?
Nästa person i ordningen: Nä, ta den du!
Någon: (Tydligt hoppfull nu men med viss oro i blicken eftersom frågan nu ställs till mig) Skall du inte ha den Marie?
(Visst hade det väl varit lite roligt om jag snappat åt mig den och käkat upp med tanke på att jag hade trettio bullar till hemma i mitt kök...)
Jag: Nej, jag har ätit tillräckligt redan.
Någon: (Lyckan är nu fullkomlig när hon norpar bullen och sväljer i två tuggor)
Här blir det en kort paus...
Någon: Fan Marie! Du göder ju mig bara för att du skall ha bättre förutsättningar nästa månad...
Hehe, självklart gör jag det. Man får ju inte vara dum :)
Well well, när jag nu gjort vad jag skulle på kåren begav jag mig hem till min vän E och trängde mig ner i hennes källarförråd som jag fått ha som mitt alldeles egna i över ett år nu. Jag vet inte vilken gång i raden det är jag var där men tre lådor plockades med idag och nu äntligen börjar man se lite skillnad. Helt plötsligt kan jag se den bakre väggen mellan flyttkartongerna...
Det är riktigt kul att plocka med sig låda efter låda och gå igenom. Lite som julafton varje gång. Prylar jag inte visste att jag hade dyker upp ur lådorna, en del fiffiga och en del inte så fiffiga. Kläder, skor, hundpryttlar varvat med skolböcker, viktiga-papper-pärmar och spargrisar.
Så nu har saker sorterats, diskats, slängts och lagts upp på Blocket. Håller nu tummarna för att jag får sålt mina grejer.
Jag gör mig dessutom vänenr nu i trappen eftersom jag tillsammans med bakplåtspappersrullen lämnar över en påse vansinnigt goda bullar. Man vet aldrig när man behöver ha folk på sin sida i en granntvist ;-)
En tupplur om dagen är bra för magen
Egentligen vill jag bara slå ett slag för en middagslur. Det är helt klart ett mycket underskattat fenomen som jag verkligen börjat värdera så här på senare år.
Illvilliga människor kanske skulle säga att det har med stigande ålder att göra men jag skulle snarare vilja härleda det till ett ökat förnuft. Kommer man hem från skolan käkar lite och sedan blir en aningen däven ja då det är det ju alldeles ofantligt skönt att vila huvudet på kudden en halvtimme för att sedan orka med resten av kvällen på ett effektivt sätt.
Fram för fler middagslurare!
Att vara student är att leva billigt
Kött. Ja, jag måste faktiskt äta kött inemellan. Inte varje dag, absolut inte men då och då. I flera veckor har jag i princip bara ätit kött när jag blivit bjuden men så var jag och handlade häromdagen och då låg den där. En svensk fläskytterfilé. Relativt billig. Jag bestämde att om jag gör den i relativt små bitar skulle den räcka till lunchlåda i två veckor, alltså tio dagar.
Hem till min lilla kokvrå och lagade till den tillsammans med en god grönsaksröra. Fan vad gott det var! Vad jag saknat det. Och vad härligt mätt jag blev. Det var så gott att jag var tvungen att bara ta ett par köttbitar till. De liksom ropade mitt namn. Jag insåg att det skulle aldrig räcka i tio dagar, jag behövde mer. Det blev ungefär hälften så många matlådor.
Jag kan bara säga att nej, jag blir inte lika mätt på vegetarisk kost oavsett hur många gånger vegetarianer talar om för mig att det blir man visst. Och jag behöver dessutom kött emellanåt för att vara glad. Så enkelt är det. Och jag skiter högaktningsfullt i att mitt argument att jag tycker det är gott håller dåligt i en miljödiskussion!
Nu är det dock slut på det goda köttet och jag återgår till min billiga kost bestående av pasta, broccoli, blomkål, andra frysta grönsaker och till detta lite fiffig sås som kan göras på diverse billiga sätt...
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Foto: © UNICEF/Asselin
Jag har fallit till föga...
...och ätit godis denna torsdag. Men situationen var sådan att den krävde att jag åt en godis eller två. Och det vet ju vem som helst att tar man en tar man flera. Men det var nog inte mer än tio i alla fall. Och ganska små... Men ändå, lite lite sur är jag på mig själv.
Hopp för mina idéer
I vintras fyllde jag som bekant tjugotio (tack alla som firade det i någon form med mig!). Ett utav de födelsedagskort jag fick var det från min mor med texten "den idé som inte är orimlig från början finns det inget hopp för".
I detta specifika fallet menade hon nog min Kenyaresa för skall jag vara helt ärlig så såg det inte precis ljust ut för min del vad gällde att lyckas ta mig dit men faktum är att det nog på någotvis kan innefatta alla idéer och infall jag får.
Jag sökte till att segla med Ostindiefararen och kom igen hur stor var chansen liksom? Men visst sjutton kom jag med. Jag sökte jobb där och rent krasst så hade de rätt många som kunde tänka sig att jobba där men visst fick jag en plats. Jag sökte in till veterinärprogrammet med riktigt dåliga betyg (med deras mått mätt, annars ändå mediokra) och ett högskoleprovsresultat som aldrig tidigare räckt till att bli antagen (genom alla år) men för min del så räckte det till en plats.
Nu har jag så en idé om att, om jag tar uppehåll ett år, fara iväg för att plugga spanska en termin eller två alternativt volontärjobba ett halvår. Tar jag så inte uppehåll utan pluggar färdigt så är min plan att kunna arbeta ett halvår i Sverige och sedan ut och resa ett halvår, leva mitt liv på det viset. I alla fall det första åren. Det låter kanske lite galet men jag är fast besluten att det skall bli så...
Ni som chockas av det faktum att vi "måste jobba till sjuttiofem för att försörja en ökande medellivslängd"
Försök nummer två då
Skolans schema idag erbjöd det ack så intressanta ämnet näringslära och foderstatsräkning. Missförstå mig inte nu, jag tycker faktiskt att det är galet spännande och att det borde ingå mycket mer av sådant i vår utbildning men till saken hör att jag läst hästhållning under ett års tid och det innefattade gedigna kunskaper i näringslära för häst och foderstatsberäkning (där jag visserligen kom fram till att det uteslutet bästa är ju ett foderstatsprogram).
Så i stället för att fara ut till Ultuna har jag varit hemma och klarat av diverse saker jag var tvungen att göra idag (mestadels ringa telefonsamtal till polisen, telenor och min mamma men också skriva auskultationsrapport och läsa artiklar).
Eftersom vädret är fantastiskt och jag inte tränade igår så snörade jag på mig ett par gamla joggingskor, fann efter ett kort sökarbete hörlurarna till min telefon i ryggsäcken och gav mig ut på min tredje runda den här månaden (andra den här veckan). Jag har nu faktiskt hittat en vända som inte är alltför jäkla tråkig att ta sig runt bort mot norra Årsta och vidare en bit. Nu råkar det vara så att den vägen passerar platser jag helst inte vill visa mig på iförd träningskläder, med svettigt hår och rödmosigt ansikte men vad fan gör man. Får väl helt enkelt välja tidpunkt då jag ger mig ut.
Om jag nu får säga det själv så gick det väl rätt så bra även om uppgiften att motivera mig själv är svår för andra och helt omöjlig när jag försöker göra det på egen hand. Alltså jag vet ju att jag hade kunnat springa lite till rent fysiskt. Jag menar om det var livshotande. Om jag var tvungen att springa ifrån en leopard...Eller vänta nu var det den man skulle strypa? Vad skulle jag springa ifrån då? Jaja, om det nu var så att mitt liv hängde på att jag skulle springa femhundra meter till innan jag övergick till rask promenad så hade jag ju naturligtvis kunnat det. Om jag ville vill säga. Nu är mitt problem att jag liksom inte vill. När benen blir stumma så vill jag inte mer. Men jag tänker att nästa gång kanske jag vill. Jo då. Nästa gång vill jag lite mer.
Antal avverkade kilometer: Drygt tre (lite oklart eftersom jag mätte på eniros karta men definitivt tre i alla fall)
Antal smärtande ben: Två (känns som minst fyra)
Antal förbisprumgna runstenar: Tre
Antal uppklistrade lappar om Röd Front (1:a maj): En
PS. Igår insåg jag att jag blir grinig av vegetarisk kost. Mycket bra lärdom.
Det här med Uppsalabor...
Som många av er vet har jag ju under tre års tid spytt galla över Uppsalabor. Nu tänker jag på intet vis ta tillbaka dessa faktum att folk här är aningen svala, att de inte så gärna småpratar på bussen och att de inte kan köra bil. Allt detta stämmer nämligen fortfarande in på de allra flesta här men ibland så, ja då förvånas jag.
Ta igår som exempel. Vid den här tiden på året hör det ju inte till ovanligheterna att grus sopas uppfrån våra gator och så görs det här just nu. Detta leder ovillkorligen till att de måste bli av med bilarna på gatorna och här i vårt kvarter löser man det genom att stänga av en gatstump per dag ungefär. Mycket bra måste jag säga därför att om samtliga skulle vara avstängda från parkering skulle jag få parkera någonstans i närheten av Vaksala torg och gå hem och det, mina vänner, skulle göra mig tokig.
Dock är det inte helt problemfritt att stänga av gatstumpar efter som i runda slängar trettio bilar måste knös in någon annanstans och det blir onekligen lite trångt. Jag som då kör en bil som räknas till miniklassen och är bara aningen större än en väl tilltagen go-kart har det ju i alla fall det lite smidigare än mina grannar i sina enorma kombibilar med extraljus och dragkrokar.
Nåväl, igår körde jag runt kvarteret och fann en mycket, och då menar jag verkligen mycket, liten lucka lagom för min blå fara. Jag kör upp bredvid den silverfärgade kombin som står framför miin ytte-pytte-lilla lucka, börjar backa, lägger över precis som körskolläraren lärde mig för sisådär tolv år sedan (är mycket tacksam för att han tragglade fickparkering med mig förresten eftersom jag idag hanterar det till fullo) och rullar sakta bakåt in i rutan.
Där någonstans stannar en stor röd kombi en bit ut i gatan och jag undrar ju naturligtvis varför. Nog för att jag är snygg och så men det brukar inte leda till att bilar stannar för att titta på mig. Titta är just vad personen i bilen bredvid gör. Tanken far igenom mitt huvud att de kanske känner människan med bilen bakom och vill kunna vittna om jag mot förmodan skulle backa för långt.
Så lyfter plötsligt kvinnan i passagerarfönstret handen och börjar vinka bak mig så att jag kommer så nära som möjligt och gör det hela alltså betydligt lättare för mig. När jag sedan tråcklat mig in vinkar vi till varandra och de far glatt vidare.
Min slutsats måste nu bli att Uppsalabor kan om de bara vill. Det där har jag inte ens upplevt i Göteborg :)
Ibland (ofta?) gör jag saker som förvånar mig själv
Som ett exempel kan tas de här två vaden jag nu ingått. Det ena med en av mina vänner här i Uppsala och det andra med min mor.
Vad nummer ett går ut på att följa ett stenhårt tränings-och kostschema under trettio dagar. Bara där undrar jag ju vad fan jag tänkte med. Jag har aldrig någonsin kunnat vara så fokuserd på en uppgift. Men visst, detta skall genomföras med start första maj. Redan där får jag ett enormt problem eftersom jag skall stå för tårtorna på Röd Front-lunchen och detta gör ju att jag vet att tårtorna kommer vara asgoda... Hm, hur får jag Alex att låta mig äta en bit? Detta kräver lite tankeverksamhet...
Det andra av dessa två vad går ut på att jag skall lyckas springa en mil utan gångpauser. Bevis skall framläggas i september.
Idag gjorde jag så mitt andra försök att ge mig ut och löpa. Eller vad fasen, löpa är ju kanske inte synonymt med aktiviteten jag utförde men det var i alla fall någon form av rörelse framåt och för det mesta i ett tempo lite fortare än min normala gånghastighet. Nu är ju det i sig inte heller så beskivande eftersom min normala gånghastighet knappast är något pulshöjande men men.
Nu är det ju så att just springa är ju rubbat tråkigt. Alltså så illa så att studera torkande färg framstår som rena lördagsnöjet i jämförelse. För att nu få det hela att bli en lite festligare aktivitet bestämde jag mig för att åka ut till Wiks slott eftersom miljön där är oerhört vacker. Jag hade fel! Så kopiöst fel som en människa kan ha. Springa blev inte det minsta roligare på det viset.
Dock hade ju jag och min mor den goda smaken att slå vad om en middag på stan. Jag bjuder så gärna henne på en trerätters :)
Tillryggalagd sträcka: 3,2 km
Antal gånpauser: Oräkneliga
Antal sprugna minuter i följd: Minuter? Här talar vi om sekunder.
Lärdom av idag: Att jogga blir inte roligare hur man än bär sig åt...men det skall fan gå.
Hur träffades ni?
Igår lärde jag känna grannar här i området. Anledningen var att vi spenderade alldeles för lång tid tillsammans på en busshållplats. Anledningen till detta i sin tur var att halva stan var avspärrad och anledningen till det var en knivman i stadshuset. Nu vill jag på inget sätt raljera över honom. Stämmer de rykten som florerade så var det hela tragiskt med en man som har ett utvisningsbeslut hängande över sig och hotade nu med att ta sitt liv.
Hur som haver så gick i alla fall inte busstrafiken som den skulle och där stod vi i regnet och väntade. Bara ett par minuter in i väntandet började vi så smått samtala med varandra, gissade vad som hade hänt, kollade in våra smartphones och försökte ta reda på när nästa buss gick. Ungefär tjugo minuter senare såg vi att sjuans buss åkte förbi vid hållplatsen ett par hundra meter längre bort och eftersom den normalt sett går var tionde minut och inte var triangelmärkt på ULs hemsida traskade vi bortåt.
Okej, det hann gå ungefär tio minutere till så ser vi fyran gå vid den hållplats där vi inledde vårt väntande. Skräp! Och inte fan kom det någon sjua heller. Taxi beställdes men eftersom vi var fem stycken så stannade jag och en av de andra tjejerna kvar för att vänta på nästa bil. Det dröjer ett par minuter så ser vi den grå taxibilen svänga in mot oss. Vad tror ni händer då? Jo sjuan kommer runt den andra kröken... Skit i taxin tänker vi och hoppar på bussen som vi ändå redan köpt biljett för.
Vi frågade om det gick att åka till stadshuset. (Väntan hade nu uppgått till ungerfär fyrtiofem minuter.) Näpp, man får hoppa av vid Vaksala torg och gå ner. Finemang tänker jag då som ser att den lilla promenaden kanske kan få igång cirkulationen i mig igen och värma mig en liten aning.
Stannar den vid Vaksala tror ni? Näpp, det gör den inte. Det gör den alltså inte. Jävla skräp. Det vill sig alltså inte bättre än att jag får åka med in till Stora torget och sedan gå tillbaka runt avspärrningarna. En promenad som är minst lika lång som det den hemifrån mig själv och ner till Katalin.
Men en trevlig stund på busshållplatsen hade jag i alla fall och jag lärde mig att mina grannar är rätt roliga typer :)
Klinisk anatomi
Ja, så heter så kursen vi läser just nu och i den ingår röntgen. Hela dagen idag har iprincip ägnats åt detsamma och det har varit en kul upplevelse.
Förmiddagen inleddes med att vi blev tilldelade ett fall som det skulle diskuteras kring och jag tror att de enda egentliga slutsatserna vi kom fram till var att vi verkligen, och då menar jag VERKLIGEN, måste repetera att anatomi och det rätt så omgående. Eftersom anatomin vi läste i årskurs ett faktiskt ingick i en av de kurser jag lade lite möda på och smackade tentan med vrålgod marginal så hade jag ju hoppats att en del skulle gå att hämta upp igen om jag bara tänkte tillräckligt länge och ansträngde mig tillräckligt hårt. Jag kan säga att det gick inte. Inte alls faktiskt! Min slutsats här måste nu bli att det spelar ingen roll hur mycket jag pluggar utan kan tryggt fortsätta traska på i min miniminivå.
Efter att ha sovit bort en del av lunchrasten hemma hos Alex var det dags att börja lära oss röntgenapparaturen och vad inställningarna egentligen betyder. Vad händer i maskinen när man ändrar mAs? Varför ökar kontrasten när man sänker kV? Är det månne för att photonerna blir trötta, simmar fram genom luften och fastnar lättare på benet? Ja, den typen av frågor har stötts och blötts i många timmar och tro på fasen om det ändå inte är så att jag begrep vad vi höll på med. Känner mig stolt...
Bara som en parantes måste jag tala om att vi nu har fått en ny basgrupp (typ samarbetsgrupp) och när vi träffades i morse fick jag höra "Marie, hur kan du veta det? Du brukar inte ha koll på sådana saker..." när jag talade om vad som stod på dagens schema.
Min självklara följdfråga var vad han grundade det på. Svaret lyder som följer: "Jag har varit i samma basgrupp som dig förut".
Nu undrar jag vad fan min illvilliga klasskamrat försöker insinuera? Jag är ju stenkollen personifierad... :P
Här nedan ser ni den knepiga utomjordingen med bara ett ben i kroppen och endast en muskel.
Brännande bagge
Det har ju inte blivit så mycket reflektioner kring Kenyaresan här men jag tänkte i alla fall skriva ett litet inlägg om ett litet kryp, nämligen en blister beetle.
Innan jag for ner hade jag aldrig någonsin hört talas om denna läbbiga filur men bara en och en halv vecka in i vistelsen där blev jag minsann varse vad den kan ställa till med. Klockan var inte mer än nio och vi befann oss i Masaai Mara där vi hade tältat mitt ute i nationalparken med hyenor strykande runt campen. Vi hade varit uppe i flera timmar och varit iväg på safari och satt nu på Serena lodge, vilket är en riktig lyxlodge, och käkade frukostbuffé och drack chamange. På halsen min hade det börjat klia lite men jag hade inte tänkt så mycket på det förrän på lodgens toalett när jag tittade mig i spegeln. Någonting som liknade ett stort nässelutslag hade framträtt där.
Jaja, jag är ju inte särdeles nojjig av naturen och lät det vara till nästa dag. När jag då kikade i en spegel fick jag en smärre chock. Det som tidigare liknat ett nässelutslag hade nu övergått till ett äckligt område fyllt av variga små finnliknande plitor. Nu var jag ju tvungen att börja fråga runt och det visade sig att vi var tre stycken som fått liknande utslag och jag fick nu reda på vad för obehagligt kryp som orsakat mig detta. Jepp, en blister beetle!
Det tog ett par dagar för varbobborna att ge med sig och lämna ett skorvigt område på min hals. Japp, precis där det är sådär mysigt när någon kysser ni vet. Jävla skit skulle jag vilja säga. Nu sitter jag här i Sverige nästan två månader senare med vad som mest kan liknas vid ett sugmärke men som i mitt fall verkar mer eller mindre permanent. :P
Jag väljer att se det som ett minne av Masaai Mara precis som mitt ärr på överläppen ör minnet efter en galen och blöt vinternatt i Trollhättan men det är en annan historia.
Kycklingar i bananmarsipan
Tydligen skulle det bakas. På påsk alltså, hemma hos pappa. Efter sågandet, eldandet och räfsandet blev vi inskickade att baka. En vision hade blivit presenterad för oss utav Nya frun. Nu var det ju hennes vision och eftersom hon endast slaviskt följer olika recept bestämde vi oss för att ändra lite i Nya fruns vision. Kontentan var ändå att hon ville ha fågelbon på muffinsen för det hade hon hittat i någon fiffig receptbok. Dessutom skulle det göras marsipanfågelgodisar vid sidan om.
Låt mig uttrycka mig såhär: det blev inga bon eftersom chokladen var omöjlig att förvandla från ett stort block till små strån, det spelade ingen roll hur vi än bar oss åt eller vilken sida på rivjärnet vi använde (nej, alltså inte Nya frun utan det i metall). Det som vi misstänkte skulle varit kycklingar om Nya frun fått bestämma blev mer en gul version av Pingu som blev nertryckt i en kladdig ljusgrön frosting. Men men, de var goda så det förslog.
Kaffe, blåbärspaj, vänskap
Hela påskhelgen har jag varit nere i Göteborg (nej, det är väl ingen som direkt blir förvånad över detta avslöjande) och väl där har jag haft en hel del familjehäng men också träffat flera av mina vänner. Söndagen bjöd på riktigt härligt vårväder och jag och en kär vän sedan många år tillbaka tog en sväng ner till Botaniska för en promenad genom vitsippedalen och efterföljande kaffe i solen. Det var första gången sedan jag koma hem från Kenya som jag kunde njuta av att sitta ute i en tunn kortärmad tröja och fika.
Visst är det märkligt att vissa människor träffar man kanske bara någon gång om året eller kanske ändå mer sällan men när man väl ses känns det som att det lika gärna kunde vara igår? På samma gång som det är märkligt så är det också underbart härligt att falla in i samma tugg, visserligen måste det till en del uppdateringar vilket visar på att det är ett tag sedan man sist sågs men när de är avklarade är man tillbaka i det lättsamma umgänge man alltid haft. Precis den relationen har vännen jag träffade i söndags och jag och jag blir så glad och varm i själen varje gång vi ses trots att det dröjer mellan gångerna!
Måndagen bjöds det på en enastående brunch ute på djävulsön (ni vet Hisingen som de stackars turisterna som vileleds dit aldrig någonsin hittar ifrån) och mycket trevligt sällskap av fina vänner som jag träffar betydligt oftare än en gång om året men ändå alltför sällan eftersom jag bor så förbenat långt bort.
En fika i Majorna klämde jag också in innan det var dags att hämta upp mitt resesällskap och ge oss av hemåt igen.
Lösenordsskydda?
Jag vill lösenordsskydda vissa inlägg men det verkar inte gå. Det verkar som om att alla inlägg i så fall skyddas. Kanske får det bli så. Funderar ett tag på det. Just nu cencurerar jag nämligen mig själv eftersom det finns saker som inte alla har med att göra. Det finns också någon som läser min blogg som stör mig. Nu syftar jag inte på alla er andra utan på denna någon särskild. Om det nu inte går att lösenordsskydda enskilda inlägg kanske jag skall flytta min blogg. Hm. Funderar lite till.
Hemtrevligt
Mor min har ju varit på besök nu ett par dagar. I lördags eftermiddag hämtade jag upp henne på Arlanda (det är nog önsketänkande som gör att jag alltid vill skriva Landvetter) och resan dit var lite skakig måste jag säga. Det kan ha eller så har det inte med att göra att två av mina vänner och jag satt här och grundade med lite vin och hotshots på fredag innan vi begav oss ner på stan. Väl inne på Etage fick vi dessutom sällskap av två andra vänner vid namn Gin och Tonic. En trevlig kväll på det hela taget.
Nåväl, i morse stod frukosten dukad när jag vaknade och nypressad apelsinjuice fanns där också (trevligt med mamma på besök) och till kaffet pratade vi om hemtrevlighet. Vad är det egentligen som gör ett hem just hemtrevligt?
Stilrenhet i alla ära men det är verkligen inte vad som behövs för att få till den där välkomnande känslan. Så vad är det då? Kanske färgsammansättningen...? Min syster är ett grymt bra exempel. Möblerna hemma hos henne är gamla, slitna och avdankade. Låt oss säga att de sett sina bästa dagar ungefär någon gång för tio-femton år sedan men där är så oerhört mysigt! Känslan när man kommer in genom dörren är gemytlig, ombonad och varm. Man känner sig verkligen bekväm vid hennes köksbord.
Är det en känsla för att komponera saker? Kanske spelar det då ingen roll att möblerna knappt håller ihop. Det enda jag vet är att vissa människor verkligen har den där förmågan att få sitt hem att kännas varmt och välkomnande.
Säga vad man vill
Mikael Persbrandt. Ryktesvägen kan man ju få höra att han inte är den allra trevligaste av trevliga och det må vara hänt men snygg är han. Och med en sex appeal som gör mig knäsvag. Inte skulle jag bli ledsen av att få se mer utav Mikael Persbrandt.
