saffeochjag

Jag har haft ett par härliga dagar i Göteborg med omnejd nu och som tur var är det över en vecka kvar innan det är dags för mig att fara uppåt igen.

Ett besök hos moster har hunnits med liksom hos min mor medan själva julhelgen spenderades hos min far med familj. Det badades badtunna i många timmar första kvällen och jag och Nya frun blev kvar betydligt längre än de andra och passade på att lösa en hel del världsproblem i det bubblande vattnet.

Julatfon blev vad den brukar vara med en del inslag som tydligen är tradition enligt Nya frun. Kan det verkligen kallas tradition om det bara skett ett år förut? Jaja, det kanske är en blivande tradition i alla fall.

Hos pappa blev jag kvar i tre nätter och hann med ett sju timmar långt Super Mario Bros-maraton med ungarna, skrämma hunden med att fråga om vi skulle bada (han blir skitskraj när han hör ordet och ibland kan jag bara inte låta bli. Har jag nämnt att jag tydligen skall jobba med djur i en framtid?) och lära mig massa matnyttigt från ett frågespel. Visste ni tex att det överlägset bästa sättet att bota hicka är att få orgasm?

Nåväl, annandag jul var rätt så regnig och tråkig så vad passade väl bättre än att åka hem till en vän, parkera röven i hans soffa och kolla på film en hel dag. Enda gången vi flyttade oss från soffan var när hungern gjorde sig påmind och vi gav oss iväg till en trevlig hamburgerkedja.

Jag hade också nöjet att få träffa hans mycket skygga sambo Roffe Ruff, en herre som tydligen är få förunnat att få träffa då han liksom inte är som vi andra dödliga.

Det är något visst med julmusik måste jag säga. Nästan alla de vanliga jullåtarna förknippar jag med något speciellt.

När jag tex hör Last Christmas tar det mig tillbaka till högstadietiden. Jag var tretton år och var på mitt första Rock-it-disco som ordnades varje år i skolans gympasal. För att komma in fick man köpa sig en biljett, inget konstigt med det, men biljetten var också en lott och förstapriset var en elgitarr.
Killarna i skolan var såklart ute efter den snygga röda elgitarren (märket har jag förträngt, kom igen, det var ändå sjutton år sedan) och sprang omkring och försökte tigga till sig de små blå lapparna som utgjorde biljetterna.

Erik, en kille i min klass, hade frågat om han inte kunde få min men jag hade tvekat lite. Jag ville ju ge den till någon speciell. Denna speciella sprang jag inte på innan dragningen gick av stapeln så jag bestämde mig för att gå och ge den till Erik men precis då börjar dragningen.

Fritidsledaren som höll i tävlingen drar ett vinstnummer...tystnad...hela lokalen väntar med spänning...ingen ger sig till känna...

Okej, nytt försök! Han drar ett nytt nummer.

"Här har vi en lott med tre likadana siffror." Jag blir tittar ner på min lott för sjuttiosjunde gången (precis som att de tre ettorna skulle ha förtrollats och förvanskats till nya siffror). 111. Men jag vågar inte jubla, det kan ju vara 222 eller 333 som har vunnit...

"Etthundraelva!" "Finns det någon med den lotten?"
"Jaaa!" min späda stämma försöker göra sig hörd över sorlet (ja, jag lovar den var späd och jag hade lite svårt att överrösta dem).

Tränger mig fram emot scenen där jag såklart får komma upp och framför 400 ungdomar ta emot mitt pris. Hålla den ska jag visst göra också (det kan ha varit första gången jag någonsin hållit i en gitarr...och näst intill sista också).

Måste jag tillägga att jag var mäkta poppis resten av kvällen ;)

När jag kommer hem på natten lägger jag den i hallen med fodralet öppet och i efterhand har jag fått höra att morsan knappt vågade knacka på min dörr på morgonen eftersom hon var helt säker på att jag dragit med mig någon musiker hem. Vad tror hon egentligen? Jag gick ju bara på mitt fjortonde år! Pfft!

Nu var det dags. Äntligen. På väg hemåt för den här gången. Mina vänner hemma skrattar lite när jag säger att jag skall "hem" eftersom jag inte längre har något hem what so ever kvar i Göteborg. Jag får slagga i gästrum, på soffor, i tältsängar ellre lånad lägenhet men det spelar ingen roll. För mig är Göteborg alltid hem!

Grannens hund är jättefin...och snäll...och söt. En rottweiler i sina bästa år är det.
Grannens hund är inte jättesöt när den, en mörk kväll, tyst som en panter springer i kapp mig för att kasta sig framför mina ben i sin iver att korsa min väg på sin språngmarsch mot gräsmattan.

Tänk er själva, ni ser inget konstigt, ni hör inget konstigt men vips, som från ingenstans hoppar den fram.

Att säga att jag ryckte till är en klar underdrift!

Nu börjar det likna nåt va?
(Sitter alltså här i stället efter genomgången för kandidaten. Den gav mig lite ågren över att jag måste dubbelplugga och dessutom måste jag tydligen börja träna också...)

I helgen hade det bjudits in till julbak hemma hos Hanna. Det var väl lite kombinerad inflyttningstillställning/bakning/spelkväll eftersom de nyss flyttat ut till en supermysig liten stuga strax utanför Uppsala.

Tretton pers samlades alltså vid femsnåret för att börja baka. Allt gick väl ända till jästen skulle smulas sönder (vilket alltså var ungefär steg ett i bakningen) då var det någon liten tjuv som skulle dit och norpa till sig halva jästförpackningen och låta den smälta på tungan. Jag fick minsann vakta den lilla svampsamlingen noga och jaga väck tänkbara jästtjyvar.

Vi delade sedan upp oss lite käckt så ett par gjorde pepparkakor, och bara så ni förstår så hade vi inga formar utan var tvungna att själva skapa fina kakor, medan andra gjorde fina lussekatter, några satt i soffan och ölade, någon kom med glada tillrop medan ytterligare några andra fick lektioner i den kvinnliga anatomin (detta visade sig tydligen behövas och en spegel rekommenderades dem för senare bruk...).

Resultatet ser ni nedan. Tyvärr hamnade inte de tjusiga lussekatterna på bild men de fanns där liksom romrussinfudgen och knäcken.

(Min mage var inte helt nöjd med valen som min mun gjorde under kvällen. Magknip verkar vara resultatet när en halv pepparkaksdeg i ogräddad form försvinner ner i magen.)

Så då har jag gjort det igen, alltså hittat en ny anledning till att skjuta upp mitt pluggande. Man kan nämligen pussla på National geografic. Gjorde misstaget att välja ett femhundrabitars. Fast!

Pussla här.

Tjoho! Jag har fått en lägenhet. En alldeles egen lägenhet. Förstår ni hur länge sedan det var jag bodde i något som bara var mitt? Där bara jag får bestämma hur det skall se ut... Eller jo, min plånbok är tydligen med och begränsar looken på boendet...och så är det ju bara några kvadrat stort vilket också kan anses vara lite begränsande...och att den sedan hyrs i andra hand så att jag visst måste ha hans godkännande för att göra ingrepp i den lilla lyan gör ju visst sitt till. Men jag kan ju i alla fall få bestämma vad jag ska ha för gardiner!
Inflytt i mitten på januari. Välkomna!

Det bär mig emot, jag känner mig skitfånig, verkligen. Jag är trettio år och fortfarande rädd för sprutor.
Eftersom jag nu köpt min flygbiljett till Kenya insåg jag, efter visst hintande från mina kursare, att jag borde gå och vaccinera mig. Detta har skjutits på av flera anledningar bland annat är jag ju lite slapp och tenderar att skjuta upp saker till morgondagen men ovan sagda anledning gör garanterat inte saken lättare.

Jag tillhör de personer som, när de går till tandläkaren, ber om att få laga hålen utan bedövning. "Jaha, är du säker på det?" "Det är ju ett väldigt stort hål..." "Jasså du tycker att lite smärta får man härda ut" "Jojo, då gör vi som du vill. Säg till om det gör ont" "Vad duktig du är!".
Så här har det låtit hela min uppväxt och jag kan lova att jag hade klippkort hos tandläkaren. Till slut brydde han sig bara om att fråga om bedövning de gånger jag skulle dra tänder och då var jag ju så illa tvungen. Att jag sedan, varje gång det stod hållagning på agendan, låg med ilande tänder och förbannat ont de gånger hålet var så djupt så att han kom när pulpan, ja det var det ingen som visste. Tusen gånger hellre den smärtan en den där förbannade nålen som skulle in i käften för att sedan borra sig djupt djupt in i mitt tandkött. Och att sedan tandläkaren inte fattade att det var för min totala sprutskräck utan helt enkelt tyckte jag var en jävligt duktig unge ja det var ju en annan femma.

Nu var jag ju så illa tvungen att pallra mig till vaccinationskliniken och redan när hon började räkna upp alla saker hon minsann tyckte att jag skulle ha kände jag kallsvetten tränga ut ur handflatorna. Det var Gula feber, typhoid feber, malaria, kolera, hepatit A, hepatit B och gud vet allt.

Nåväl, inte mycket att be för säger jag och tittar på de där fruktansvärda nålarna som ska in i armen på mig. Sätt igång. Sköterskan ser på mig och säger lite trevande att "du måste ta av dig jackan". Fan också, hade känts bättre om de liksom bara kunde sticka rakt igenom min tjocka dunjacka. Men nehej, så jobbade de visst inte.

Av med jackan dåra och fram med överarmen och så stick stick... "Färdigt! Det var väl inte så farligt?" "Vaddå inte så farligt?" Det gjorde hur ont som helst skall jag tala om för er... Och snart måste jag tillbaka och ta nästa spruta.
När allt var avklarat var jag så lättad att ha överlevt att jag i min iver att komma därifrån sprang ut med de käcka små smurftofflorna kvar över skorna. Kom på mig själv att jag tyckte det prasslade mer än vanligt när jag småsprang mot bilen.

På vägen därifrån ringde jag min mor för att få lite  tröst nu när jag klarat mig igenom denna pärs men jag är nog en bortbyting så lite medkänsla som hon visade för mig. Hon slutade knappt att garva för att hämta luft och fortsatte så i ungefär fem minuter innan hon hämtat sig något sånär och klämde fram ett stackars dig... Hmmpf! Vad är det för mamma man har?

Min tydligt sargade kropp

Okej okej, nu hävdas det alltså att bilderna på knugen och alla lättklädda damer som befunnit sig i Markovics ägo är manipulerade. Själv dementerar inte Markovic att han redigerat bilderna utan säger att han ändrat bakgrunden för att man inte skall kunna identifiera var den är tagen.

Det må vara hänt att bilden är manipulerad. Det må vara hänt att Calle kanske är ditklistrad. Det som dock är högst anmärkningsvärt är ju ändå att kungens polare faktiskt inte tvivlade på att det fanns dylika bilder eftersom de försökte tysta vår käre porrklubbsägare.

Hm, anar kungar i mossen...

När jag öppnade min mail idag låg detta nedan i min inkorg. Skrattade så jag grinade. Älskar Göteborg! Tvivla aldrig på det!

Tyvärr,  måste jag säga, fick jag återigen mina fördomar bekräftade vad gäller Veronica Wagner när jag kollade på Kvällsöppet igår. Jag har alltid haft svårt för henne och egentligen från början var det väl väldigt ogrundat men ju mer jag hör henne prata desto mer vill jag bara få henne att vara tyst.
Finns det mer beskäftig människa än vad hon är? Eller det gör det ju såklart men iaf... Hon avbryter och pratar i munnen på folk och då inte i en debattsituation utan tar helt enkelt bara över folks resonemang och börjar tala om sig själv. 

Hon må vara hur duktig gymnast som helst men kan hon då inte hålla sig till det och låta andra idrottare ta plats i offentligheten. (Jämför gärna med Emma Igelström som också var en barnstjärna och deltog i samma avsnitt av Kvällsöppet.)

Hämtade ut min tenta igår. Detta var upprörande eftersom man rättat helt uppåt väggarna.

Pratade med tentautlämnartanten och hon konstaterade att många kuggat (50%) varpå jag replikerade att det kanske kan vara en indikation till kursledningen. Svaret jag fick var "eller till studenterna". Detta var upprörande då jag inte gillar dryghet.

Men idag så var då fan måttet rågat! Vår kursrepresentant hade sammanställt alla våra åsikter kring tentamen och kursen och mailat till kursledningen. Svaret vi fick hade en enda innebörd: Studenterna har pluggat för lite och vi lärare har inte gjort något fel/annorlunda jämfört med tidigare år! Punkt. Basta liksom. Detta var jävligt upprörande med tanke på att veterinärprogrammet tillhör ett av de tuffare som finns, elever här är kända för att vara extremt motiverade och tåliga vad gäller att behandlas respektlöst (läs: köras över totalt) av den "överhet" som lärare utgör. Man pluggar sig blå, ställer inga som helst krav utan bara nickar och säger ja och amen.
Att 50 procent av studenterna kuggar en tenta är extremt ovanligt och att dessutom flertalet av dem som klarat vissa delar gjort det med mycket liten marginal är ju bara ytterligare ett tecken på att man misslyckats med att peka ut för oss vad som är relevant att lära sig.

Men i stället för att ta till sig kritiken och svara att man kanske borde titta över tentan inför nästa år, titta över årets rättning eller kanske fundera på upplägget av föreläsningar får vi alltså svaret att vi läst för dåligt. Sådär bara. Inte ett enda ord om att de kanske skulle slänga ett öga på det. Näpp. Såga vid fotknölarna.

De svaren som vissa föreläsare gett var rent löjliga: "Paraquat togs upp utförligt på årets föreläsning såsom det har blivit gjort under många år och det är ett exempel på en viktig princip för toxiska skador i lungan"
Om så är fallet så är det ju högst anmärkningsvärt att knappt en käft av oss hört talas om Paraquat eller begripit att det var det hon talade om.

Måste vara underbart att vara föreläsare på SLU och slippa ta ansvar för någonting. Skyll på de lata studenterna bara så löser sig allt.
Fan, det kanske är det som kännetecknar 20,0-studenter - en extrem lathet inför en av de viktigaste tentorna i vår utbildning?!

Nåväl, jag blev lite upprörd:

På den lilla djurkliniken där jag jobbar har det börjat en ny veterinär för inte så länge sedan. En supertrevlig tjej och duktig på sitt jobb men eftersom hon är så ny är hon inte insatt i datasystem eller debitering alls. Och vet ni vad? Det är ju knappt jag heller.
Vad fasen, jag har jobbat tre timmar i veckan med att städa och helt plötsligt skall jag debitera, köra prover och plocka fram mediciner mm.
Igår hade vi några minuter över och då pratade vi lite om vad vi gjort innan och sådär varpå det visade sig att hon hela tiden trott att jag är utbildad djursjuksköterska (hur hon nu kan ha trott det, jag måste ju i så fall vara den mest taffliga på jorden :P ) och att det är därför hon hela tiden förutsatt att jag kan mycket mer än jag i själva verket gör...
När det var dags att stänga för kvällen visade det sig till råga på allt att ingen av oss hade varken nyckel eller koder.
Jaja, vi hade trevligt i all fall! (Och nej, vi lämnade såklart inte kliniken olåst utan fick ju ringa in den stackars ordinarie djursjuksköterskan som har någon slags telefonjour varje kväll.)

Tänkte skriva ett inlägg om facket och satt och kollade efter bilder från Bamse faktiskt för att illustrera det. (Bamse är för övrigt en mycket pedagogisk och fin tidning även om jag kanske uppskattar det mer idag än vad jag gjorde som barn då Kalle var favoriten.)

I mitt letande dök det upp en bild från serien "Kalle Svartskalle" (Bamse nr 7–8/1980) och jag kommer mycket väl ihåg just den serien. Det handlar om en liten igelkott som har svarta taggar på huvudet i stället för, som alla de andra, ljusbruna och hur han blir retad och utstött av de andra igelkottarna. Naturligtvis slutar den lyckligt som det alltid gör i Bamse och Kalle får många många nya vänner. Tyvärr slutar det inte slltid så lyckligt i verkliga livet (kanske borde Bamse också informera om det förresten...) utan många hamnar i ett utanförskap som är omöjligt att ta sig från.


Det som skrämmer mig är att om man sedan googlar vidare på just "Bamse + Kalle Svartskalle" så kommer man hamna på sidor som är så mörka så man tror inte det är på riktigt. Finns det svenskar som är så oupplysta att de tror att alla våra samhälleliga problem skulle lösas om man skickade hem alla "invandrare"? Människor som är så inskränkta att de tror att de asylsökande vi låter stanna i Sverige är roten till att infödda svenskar inte får jobb?

Saker som står att läsa är bla:
" Jag skulle gärna läsa en ny Bamse-serie där han tar dessa små asylturister i öronen och sätter dem på ett plan hem igen."
"Vår värld ser ut som den gör mycket på grund av att ytterligheter och abnorma beteenden hyllas och tillåts frodas."

Många är de kommentarer om att invandrare tar jobb ifrån svenskar, att invandrare uppbär socialbidrag vilket tar skattepengar från svenskar och i de tonerna fortsätter det.

Vad många inte verkar inse är just det faktum att det samhälle vi lever i både gynnas av en viss arbetslöshet och är orsaken till den samma. Det är inte invandringens fel att arbetslösheten nu uppgår till 6,9% (oktober 2011) utan det är naturligtvis ett resultat av en ökad effektivisering på arbetsmarknaden och också ett instrument för våra arbetsgivare att kunna ta sig friheten försämra villkoren för arbetarna som grupp. När det fanns gott om arbete vågade man i större utsträckning ställa krav, idag är det många som inte vågar stå upp för sina rättigheter av rädsla för att bli av med jobbet. Utanför dörren står ju ändå någon annan och väntar med mössan i hand på att få jobb. (Gå med i facket. Utan fackförbund ingen möjlighet för gemensam aktion mot arbetsgivarna.)

Det finns också mycket forskning som påvisar att invandringen har marginell eller ingen påverkan på sysselsättningsnivån.
(Källa: http://www.migrationsinfo.se/arbetsmarknad/paverkan-pa-sysselsattning/, de har en radda referenser för den intresserade.)
Naturligtvis är det ju också så att invandrare som kommer hit blir konsumenter och skattebetalare på samma sätt som alla vi andra och kan därför ha en positiv effekt på sysselsättning mm.

Tyvärr lär nog främlingsfientligheten finnas kvar så länge som de minst bemedlade i vårt samhälle får det sämre och sämre...och visst är det ju strålande för kapitalismen att blickarna vänds åt ett annat håll för att leta syndabockar än dit de verkligen borde riktas.

Glädjen i det hela är ändå att läsa en del påföljande inlägg i de bloggar jag av misstag råkat hamna på. Det visar att många människor reagerar med avsky mot dessa dumma oinsatta inlägg och att många med mig inte accepterar den attityden.
För övrigt är vi ju ändå över 96% som inte röstade på SD.

Att somna är inte det jag har lättast för på kvällarna utan snarare är det så att jag ligger vaken och vrider och vänder mig timme ut och timme in.

Efter att ha räknat får som hoppar över grindar (så småningom börjar de anta formen av små monster som gör kullerbyttor i stället), försökt bläddra igenom lite gamla tentor (brukar vara väldigt sövande) och helt enkelt övergått till att försöka sparka mig trött, ger jag ofta tappt och faller till föga och väljer att sätta på dumburken. Det är då jag tackar alldeles särskilt för att Knight Rider finns där för att hålla en kvinna sällskap i mörkret.

Nähäpp! Tänk att det känns inget annorlunda alls idag, min första dag som trettioåring. Känner mig inte mer krisande än jag gjort tidigare, inte heller känner jag ålderskrämporna komma krypande utan snarare har sista året fått mig att känna mig yngre och mer levande.
Trettio är nya tjugo :D

När en obeväpnad sextonåring skjuts genom båda benen då han är på flykt undan polisen, vad är det då för värld vi lever i?
Inte en vuxen man utan en sextonåring, ett barn!
Nu vet jag att han misstänkts för brott men rättfärdigar det skott i benet då han försöker undkomma snuten?

När skall människor förstå att sextonåringar på glid är ett resultat av vårt samhällsklimat? Ett klimat där utanförskapet blir större och större och människor upplever en uppgivenhet som bara blir värre.

Under kanske fem år har jag kört kombi och visst, stor bil i all ära. Man får plats med en jättehund plus fem människor alternativt en herrans massa flyttlådor eller annat skräp man nu kan tänkas vilja flytta mellan två platser.
Visst sitter man skönt också när man kör det skall jag inte säga annat...
Men fattig student som jag är så föredrar jag minibilens (japp, Yaris räknas till minibil) bensinförbrukning framför komforten i forrrden. Inte heller hade den stora bilen haft en chans i helvetet att klämma sig in här ;)

För någon vecka sedan var jag på ett möte som behandlade frågor om kapitalismen och gungningarna kring den samma. Krisen vi nu sitter i är den värsta någonsin, tom värre än den på 30-talet och kapitalismen gör nu allt för att kunna hålla ut lite till och lite längre. Det finns inga långsiktiga lösningar eftersom systemet helt enkelt inte lämnar utrymme för det. Däremot kom inte krisen som någon överraskning, inte heller är det som hände i tex Grekland ett nationellt problem orsakat av grekers tvivelaktiga karaktär och moral som man ville göra gällande som sanning.

Som de flesta vet, eller i alla fall de som står mig hyfsat nära, så lägger jag inte ner någon större möda på min skolgång vilket ger lite varierade resultat. Jag vill inte på något sätt sticka under stol med att jag är något så kopiöst lat när det gäller saker som inte inspirerar mig eller för den delen generellt rätt så slapp på alla ställen utom när jag jobbar...eller vänta, nu ljög jag igen. Jag är faktiskt lat på jobbet också och gör allt jag kan för att saker skall bli så effektiva som möjlligt men på samma gång tycker jag det är döden att gå på jobbet utan något att göra och måste alltså hitta på små projekt.

Hmm, det var ju inte min lathet jag skulle skriva om nu utan ett samtal jag hade med syskonens mamma tillika min fars "nya" fru (bara sedan 17 år tillbaka då...). Men med bakgrundsinfon om min lathet kanske ni blir lika förvånade som jag över hennes frågor.

Nya frun: Hur länge stannar du ikväll?
Jag: Inte vet jag...Det beror väl på vad ni bjuder på. Varför undrar du det?
Nya frun: Kan du inte prata lite med Lillasyrran om skolan?
Jag: (Flinande) Går det inge bra för henne? (Kollar menande på Lillebrorsan som alltid varit familjens svarta får)
Nya frun: Nä, hon behöver kanske någon som kan hjälpa henne med studietekniker...
Jag: (Höjer lätt på ögonbrynen) Och det tycker du att jag skall göra???
Nya frun: (Flänger och svänger lite upprört med armarna) Jo jo, jag vet men det finns ju ingen annan...
Lillebrorsan: Men Marie går ju inte ens i skolan!
Nya frun: Men Lillasyrran skjuter upp precis allting på framtiden.
Jag: (Tittar på brorsan varpå vi båda två brister ut i gapskratt) Och du tycker fortfarande att jag är rätt person?!
Nya frun: Jaja, men någonting kan du väl säga till henne.

Okej okej, tänker jag, och när syrran kommer ner i köket börjar vi snacka lite. Naturligtvis, som den ansvarsfulla syster jag är, så talar jag om för henne att man bör plugga lite varje dag så blir det så mycket lättare inför proven. Eftersom hon nu känner mig tittar hon bara på mig med en blick som helt tydligt frågar om jag är sjuk i huvudet på något vis. Tydligen var jag inte så övertygande...

Men till det mest intressanta hör ändå samtalet med pappa och Nya frun lite senare på kvällen där Nya frun berättar för mig om hur det går i skolan för Lillebrorsan. (Betänk nu att det var Syrran som går samhäll/samhäll med schyssta betyg de ville jag skulle ha ett samtal med!)
Jo, ni förstår att brorsan har inte betyg nog att komma in på något vanligt program utan det lutar åt IV alltså individuellt val, vilket är en fyraårig linje helt enkelt för dem med för många IG på betygslappen.
Detta tyckte min bror var strålande för där plockar de loss dörrarna från toaletterna och åker kälke(?) ner för trappor och annat brant ända till dörrarna går sönder...

Nu kan man ju flabba lite åt detta vilket jag såklart gjorde eftersom det inte är mina barn utan tack och lov är jag bara deras syrra men det finns faktiskt en lite mer allvarlig tanke bakom detta och det är vad man sänder ut för signal till barnen. Är det enbart för att syrran är tjej  som kraven är så mycket högre på henne eller är det för att hon är äldsta barnet? Brorsan har fått allt hon fått men utan att behöva prestera samma saker.
Redan här läggs grunden till att en kille kommer undan med att utföra sina uppgifter bara hälften så bra som en tjej och resten kan man alltid skämta bort. Nej, det är faktiskt nödvändigt att börja inse vilka skillnader vi gör mellan tjejer och killar!