saffeochjag

Nu visade det ju att det inte var riktigt så lätt som jag trodde; hästfan ville inte stå still och knäckte bandaget och inte räckte det med en gång utan han var tvungen att knäcka det två gånger, bomullen föll ner innan jag hunnit fästa den och helt plötsligt insåg jag att mina två armar och händer var minst två för lite.

Hästen hade också helt tydligt problem med att hålla balansen med höga bandage på vardera bakbenet och var vid minst ett tillfälle på väg att tippa över.

 

Jaja, jag fick till ett hyfsat bandage från hov till knä, tog loss det samma och fick i uppdrag att göra om det låga bandaget.

Döm om min förvåning när jag hör Adehed brista ut "höger bak, du det ser riktigt bra ut" naturligvis inte utan en viss förvåning i rösten. När så den andra läraren traskar in i vår stallgång pekar Adehed på mitt ben och säger "titta, det är ju en guldstjärna på det där". 

 

Mycket mycket nöjd knackade jag på mitt ben (eller ja hästens då om vi skall vara petiga) och till min glädje vill jag hävda att det lät som en vattenmelon. 

 

Det skulle sedan på någon slags böjd skena på en framhov på hästen men här, mina vänner, talade han tydligt om med sitt kroppsspråk vad han tyckte om sådana idiotiska tilltag. Kusen tänkte då inte låta oss dra fast ännu mera skit runt hans så känsliga lemmar så det var bara att låna en annan häst och genomföra knasigheterna. Den nya hästen var en honhäst och hon ställde villigt(?) upp på att låta oss stoppa ner foten i en böjd ställning och sedan dra åt för kung och fosterland. Hon var till och med snäll nog att ta ett par tre steg men tyvärr inte mer än så eftersom det enorma bandage som satt på hennes ena bakben höll på att fälla madamen till marken. 

 

Dagen tanke: en positiv mutation borde vara två par armar till på hästveterinärer. (Kom sig av en evolutionsdiskussion på Alphakursen ;-) )