saffeochjag

Ähum...I helgen var det Finlandskryss och det var ju kul på alla sätt och vis. Sällskapet var så stort som tjugotre personer men jag undrar lite vilka de där fyra högljudda var som envisades med att ta över halva den prominenta bufférestaurangen. Och ja just det, det var förresten julbord vilket var en riktig hit det äckliga vinet till trots.

 

Okej okej, det skålades, det åts, det dracks och det sjöngs allt medan vi försökte lära känna alla respektive i sällskapet. Eller kanske vi inte la allt för stort effort vid det just under middagen men de två grabbarna som hade turen att få hamna vis vårt bord fick i alla fall lära sig ett och annat om både bajsrutiner och grispenisar. 

De måste fått en dålig räka eller något eftersom de båda två var tvugna att lämna bordet redan före kaffet...

 

Kvällen förlöpte ju alldeles som den borde ombord på en Finlandsfärja och jag gick i säng med både ont i näsan och minst två olika spritsorter klädsamt absorberade av min väldigt fina och väldigt trånga klänning.

 

När vi vaknade till den finskbrytande rösten i högtalarna hade klockan på något märkligt vis redan hunnit närma sig ett och vi fann att en av våra hyttkamrater var synnerligen försvunnen. Nu råkade jag veta att vi gick och la oss samtidigt (detta eftersom vi hade högst förtroliga samtal i gryningen) och då var hon minsann i hytten. Just i detta läget tycker jag dock inte att ni skall klandra oss för att vi först tog hand om det högst väsentliga dilemmat att få i oss kaffe, juice och choklad innan vi kunde ge oss ut på tur efter den saknade vännen. 

Vi fann henne efter ett kort sökarbete och parkerade oss bredvid henne i fönstret. Just då såg vi ett mycket sorgset träd också men det hör inte riktigt hit...

 

Det tog en liten stund innan vi orkade röra oss tillräckligt för att hitta till någon slags trevlig servering (som dessutom var den karaokebar vi letade efter kvällen före) och plockade upp en kortlek för att fördriva lite tid.

Till saken hör nu att det var tre mycket små barn som jagade omkring i serveringen:

 

Jag: Hahaha! De jagar efter lampcirklarna på golvet.

 

Förvunnen (men återfunnen) vän bitskt: Det var ju jävligt begåvat. 

 

 

Skåningen: (tantskriker jävligt högt samtidigt som han formligen kastar sig en och en halv meter till vänster.)

 

Försvunnen (men återfunnen) vän och jag: (Brister ut i unisont asgarv)

 

Skåningen: (med darr på rösten) Men han var ju så nära...

 

Okej okej, vi samlar oss lite och fortsätter våra försök till kortspel ända till nästa lilla ligist dyker upp bakom ryggen på mig. Hon har fått fatt i vår skräppåse med skrynkliga och högst guldiga godispapper i.

 

Skåningen: Men oj, ta den ifrån henne.

 

 

Försvunnen (men återfunnen) vän: Lilla du, den där är nog inte så bra för dig. Jag vill inte vara taskig men jag måste nog ta den ifrån dig.

 

Hon sträcker sig fram för att ta påsen men det lilla livet är snabb som en vessla och vrider undan överkroppen. Till slut får försvunna (men återfunna) vännen fatt i påsen men då har tofsungen grabbat till sig ett guldigt twixpapper som hon uppenbarligen är beredd att ta strid för vilket visar sig när vännen får fatt i det och en synnerligen märklig dragkamp tar fart framför ögonen på oss andra. Det är min vän, som måste anses vara en normalstor 20-plusare, som håller i pappret å ena sidan och en mycket liten och pippilottafriserad unge som ser mycket förnärmad ut i andra änden av pappret.

 

Vi andra tre satt nu beredda att gripa in i fajten på vännens sida och fatta tag i staniolen som en gång innehållit en alldeles ypperligt god liten chokladbit men ungen fick förstärkning på sin sida. Han var större än oss och eftersom de helt uppenbarligen var släkt kom vi till en tyst överenskommelse att låta pippilottan vinna dragkampen och låta hennes mycket äldre och större släkting se till att hon inte tryckte in pappret i munnen. 

Det gjorde hon minsann inte utan hon kastade det nonchalant i backen och jag kan ge mig tusan på att hon hånlog lite när pappan drog henne bort från vårt bord...

 

Här någonstans konstaterade vi att det högst troligt inte alls rör sig om barn utan små otäcka dvärgar som bor på och i hemlighet styr hela fartyget.

Jag struntar i vad ni säger om att det låter högst ologiskt, ni skulle ha sett hennes ögon...