Hemma igen.
Så var man då tillbaka i Sverige och tillbaka till snön efter en härlig helg bland utslagna krokusar i Skottland. Nåja, våren tänker väl komma hit också så småningom.
Eftersom jag inte haft möjlighet att promenera med min vovve på länge så gick vi ut på en härligt solig prommis i morse. Hon var jätteduktig och går superfint i koppel nu vilket nog till viss del är mammas förtjänst så som hon tränar varje gång de är ute;)
Humöret var på topp hos oss båda och vi busade och lekte ända till en svart hundrackare kom farandes mot oss utan husse eller matte inom synhåll. Nu råkar jag veta vilken hund det är och den är väldigt osäker och undergiven så det var väl inte så mycket att hetsa upp sig över tyckte jag.
Tyvärr verkade inte min hund vara av samma uppfattning utan försökte kasta sig mot den framrusande hunden. Jag lyckades hålla henne bakom mig så att jag kunde fortsätta placera mig mellan hundarna ända till hussen kom springande och ropade in sin hund. Nu var vi ju dock tvugna att passera varandra på en smal väg och jag ser på hela Saphira att hon spänner sig och riktar in blicken på sin kombatant, öronen spetsas, rynkan mellan ögonen är framträdande och hon är helt enkelt redo att flyga på hunden. Inte hjälper det att försöka bryta henne utan jag passerar bara och ser till att hålla henne kort så att hon måste följa med. Både han och jag väljer nu att sätta hundarna ner på ett ganska rejält avstånd och påkalla deras uppmärksamhet vilket kanske inte var det mest lyckade eftersom det enda jag fick var en gnyende, halvylande, halvskällande hund som bara ville fram och hälsa. Ilskan verkar vara som bortblåst men nu var hon i stället väldigt upprymd.
Jag blir så besviken när promenaderna slutar så här och vet inte alls hur jag skall bete mig. Snart är det dock dags att åka och träffa Frida som förhoppningsvis kan hjälpa mig att komma till rätta med det här.
Eftersom jag inte haft möjlighet att promenera med min vovve på länge så gick vi ut på en härligt solig prommis i morse. Hon var jätteduktig och går superfint i koppel nu vilket nog till viss del är mammas förtjänst så som hon tränar varje gång de är ute;)
Humöret var på topp hos oss båda och vi busade och lekte ända till en svart hundrackare kom farandes mot oss utan husse eller matte inom synhåll. Nu råkar jag veta vilken hund det är och den är väldigt osäker och undergiven så det var väl inte så mycket att hetsa upp sig över tyckte jag.
Tyvärr verkade inte min hund vara av samma uppfattning utan försökte kasta sig mot den framrusande hunden. Jag lyckades hålla henne bakom mig så att jag kunde fortsätta placera mig mellan hundarna ända till hussen kom springande och ropade in sin hund. Nu var vi ju dock tvugna att passera varandra på en smal väg och jag ser på hela Saphira att hon spänner sig och riktar in blicken på sin kombatant, öronen spetsas, rynkan mellan ögonen är framträdande och hon är helt enkelt redo att flyga på hunden. Inte hjälper det att försöka bryta henne utan jag passerar bara och ser till att hålla henne kort så att hon måste följa med. Både han och jag väljer nu att sätta hundarna ner på ett ganska rejält avstånd och påkalla deras uppmärksamhet vilket kanske inte var det mest lyckade eftersom det enda jag fick var en gnyende, halvylande, halvskällande hund som bara ville fram och hälsa. Ilskan verkar vara som bortblåst men nu var hon i stället väldigt upprymd.
Jag blir så besviken när promenaderna slutar så här och vet inte alls hur jag skall bete mig. Snart är det dock dags att åka och träffa Frida som förhoppningsvis kan hjälpa mig att komma till rätta med det här.
Kommentarer
Trackback
