saffeochjag

Vi har precis haft övning igen och dagens övning var paravertebral bedövning. Alltså man sticker in en grov kanyl vid sidan av ländkotorna enkelt förklarat.

 

Klasskamrat E och jag haffade en liten röd kossa som låg ner och började med epiduralbedövningen som också ingick i dagens övning. Det gick alldeles lysande för både klasskamrat E och mig med palperande, stickande och injicerande och resultatet blev den förväntade helt slappa svansen.

 

Nästa steg var då ländhistorian och steg ett var att få vår ko att stå upp. Eftersom hon nu hade fått en del lugnande var hon skittrött och ville inte alls resa på sig så det var till att gunga igång henne vilket gjorde att jag känner att Friskis är onödigt idag.

 

När hon väl kom på benen hade hon ju piggnat på sig rejält och ville inte alls vara med på noterna och skickade ut ben åt alla håll och kanter, jazzade runt och steppade omkring i största allmänhet. Kan lova att det var inte på någotvis superlätt att hitta den där förbannade benkammen man nu skulle hitta och sedan vandra bakåt ner i mellanrummet mellan tvärutskotten och sedan injicera.

När det sedan var klasskamratens tus gick det inte alls att fortsätta så hon fick helt enkelt dra ut nålen som vid det laget krökt sig ganska rejält inne i vår irriterat hoppande ko.

 

Nu tänker jag, hur fan gör jag när jag kommer ut i fält? Spiltväggar kommer vara mina bästa vänner; kossan på ena sidan och jag på andra.

Igår var det lördag. Som sig bör en lördag hade en gäng veterinärstudentskor och en läkarstudentska bestämt träff på Stora torget för vidare transport till, för ölintagande, lämpligt ställe. 

Som av en händelse visade sig detta lämpliga ställe ligga alldeles invid, eller ja, på Stora torget. (Lämpligheten stod att finna i att det är ett Irländskt ställe och de serverar öl.)

Som av en annan händelse så visade det sig också vara en herrans massa andra människor som insett lämpligheten i att ägna sig åt ölintagande just där. Detta resulterade ju då i en stor brist på sittplatser och vi använde våra hökögon till att studera sällskapen i direkt anlutning till vårt barbord och avgöra när de möjligen skulle kunna tänkas lämna sina bord.

 

För att nu inte tråka ut er med för många detaljer så fick vi till slut ett bord då bartendern varit där och städat undan efter två herrar som lämnat (möjligen kanske för att gå ut och röka och möjligen kanske visste vi om det men ansåg nu platsen tom). Efter en bra stund kommer då dessa två aningen överförfriskade herrar tillbaka och den ena parten i deras duo, vi kan kalla honom Illern, var synnerligen upprörd över vårt tilltag och ville gärna diskutera detta med oss på ett inte så sympatiskt sätt. Efter att ha dividerat lite säger Illern plötsligt med aningen sluddrig stämma "jag är politiker här i stan" varpå han drar upp tröjärmen fyra och en halv centimeter och avslöjar på så vis en tatuering.

 

Hur det nu kom sig fick den andra parten i deras duo tagit med sig Illern bort till ett annat bord och sedermera fick även vakten den stora äran att lotsa Illern ut genom dörren.

 

Nu undrar jag bara: vad fan betydde tatueringen? Och vore det inte smartare av Illern att visa upp den för någon som faktiskt förstod dess innebörd? Och trodde Illern verkligen att tatueringen skulle skrämma sex veterinärstudenter inne på O' Connors?

 

 

 

Ko-ol dag idag till skillnad från igår då vi skulle lägga permanentkanyl på ko. Man kan ju tycka att det inte vore så svårt på ett djur med jugularvener (alltså de som går längs halsen på kon) stora som välfyllda cykelslangar men då lurar man sig själv rejält.

Först måste skiten stasas upp och det är inte gjort i en handvändning utan kräver en hel del kraft bakom, sedan kommer man (jag) i alla fall inte åt och måste knuffa upp kon i stående. Vid det laget är jag så trött så jag och grabben jag parats ihop med byter plats och jag blir alltså i stället huvudhållare (en mycket viktig position). Inte heller han lyckas så där jätteväl vilket får mig att känna mig lite mindre kass. Han får dock till slut sytt fast kanylen och det är då min tur (igen då alltså).

På den första sidan är det nu ett väldigt stort hematom (som ett stort blåmärke liksom) så efter att ha försökt ovanför det en gång går jag över till nästa sida. Detta kostar så klart en tredje kanyl. Denna tredje kanyl måste också snart bytas mot en fjärde eftersom jag faktiskt varit inne i kärlet, fått blod men som sedan hunnit koagulera i kanylen (det går ruggigt fort). Och så håller det på. Jag avverkade nog sisådär sju kanyler och ingen fick jag helt på plats. (Den sista vill jag nog dock hävda hade kommit på plats om inte det vore för ett litet litet missöde som inte till fullo berodde på mig...) Tillsammans beslöt läraren och jag att det kanske var lika bra att lägga ner för dagen och att jag helt enkelt får ett nytt försök på fredag. Tackar jag särdeles för!

 

Jaja, idag var som sagt en mycket bättre dag i all fall för jag hade TUR! Plötsligt händer det liksom. 

När vi kom ner idag dag och skulle påbörja vårt fallbaserade arbete berättade läraren om att det skulle utföras en operation. Två av oss skulle få vara med i själva op-såret och två andra skulle assistera. 

Jag satt sist i raden kring bordet och fick således den sista lappen, tänkte som så att jag det var ju synd att det inte kommer bli jag som får följa med, jag får väl leka med ett får i stället. Jag vecklade upp min lapp och på den var det ett jättefint litet kryss. :)

Så för första gången idag har jag op-tvättat mig på riktigt och fått vara med under en stående operation där man går in i buken via ett snyggt snitt i högra flanken. In i det hålet fick jag sedan stoppa armen och känna försiktigt på alla organ därinne; våm, livmoder, lever och en massa andra inte helt givna strukturer. Skitfränt! Faktiskt.

 

Skulle ju på intet sätt nu vilja påstå att jag vet hur man gör men nu har jag ett hum om hur det ser ut.

 

 

Så har jag haft min första dag på klinikrotationen. Det var väldans lugnt och en fantastiskt skön mjukstart och jag avundas på intet vis de som börjat på smådjur och andra mer hektiska ställen...

Börjar komma till slutsatsen att jag kanske kommer från ett unikum till familj, någonslags under av artighet. Nu vet jag att ni som träffat min familj höjer sådär lite lagom frågande på ögonbrynen men jag skall förklara vad jag menar; vi är tysta medan andra pratar. Okej okej, naturligtvis inte alltid, det händer ju att man (jag) också pratar i mun på folk, det vore ju att ljuga att säga annat men generellt sett är nog min familj vansinnigt mycket mer tyst när någon talar än många andra. I alla fall inbillar jag mig att det är så eftersom jag blir fullkomligt galen på att inte få tala färdigt, eller ens komma till poängen innan folk bestämt sig för vad jag skall säga.

 

Min finkusin upplyste mig så vänligt för ett tag sedan att det är för att det är så lätt att göra så med just mig eftersom jag tystnar när någon börjar prata i munnen på mig. Detta kan jag bara säga är högst medvetet dels för att jag inte finner någon poäng i att prata när någon annan ändå inte lyssnar och dels för att jag tänker att om folk noterar det så borde de också reflektera över det oartiga i att påbörja ett resonemang utan att ha lyssnat klart (eller i alla fall nästan klart) vilket torde vara uppenbart när jag fortsätter min meningen precis där jag var när de själva tystnat.

 

Så har jag då funderat lite över det här under kvällen. Men så, plötsligt händer det! Jag får två telefonsamtal från två av mina vänner som absolut inte babblar i mun och där inte heller jag gör det samma när de talar. Bara liksom som för att påminna mig om att nej, kanske är jag inte helt knasig ändå. Det finns fler som jag. :-D

Avdelning: Bortkastade år

 

Jag har ju inte varit hemma denna helgen utan i Järna. Med mig hade jag, som ni nog förstår, min lilla blå bil och tanken var att jag skulle fixa lite pillejox med den (såklart inte på egen hand eftersom jag inte hade en susning om vad jag skulle göra, fan jag vet inte ens vart jag vågar sätta domkraften).

 

Pillejoxandet krävde att jag beställde två stabiliseringsSTAG (tycker det är viktigt här att påpeka att det är stag och inte hämmare eftersom lite whiskeyintagande under kvällen kombinerat med stabiliseringshämmare faktiskt råkade bli en lite lustig felskrivning) vilket jag lyckades åstadkomma.

Med stor sannolikhet var det också hål i mitt avgasrör vilket jag och E lyckades klura ut någonstans i närheten av Enköping i söndags när helt plötsligt bilen förvandlades till en rullande resonanslåda. 

 

Okej, så på lördagsförmiddagen fick jag alltså bytt de däringa stagen och det var inte riktigt så lätt som jag trodde och krävdes att en tigersåg involverades i arbetet. Just det bekymrade mig visserligen inte så mycket eftersom det gjorde att jag fick känna mig jävligt macho när jag satt där med den i näven och jag har heller aldrig fått stifta närmre bekantskap med en tigersåg tidigare så det var väl på tiden.

 

Efter kort sökarbete där under lilla blå insåg jag också hur det kom sig att den envisades med att låta som en raggarbil; avgasröret var helt av. Nu hävdades det att man minsann kunde sätta dit en skarvmuff i stället för att byta hela halva skiten vilket då passade mig mycket bättre så en sådan däringa muff införskaffades och herr Tigersåg plockades fram igen. Denna gången var det liksom inte lika roligt (men det skall inte skyllas på sågen, rätt skall vara rätt) eftersom röret inte bara gick av där det skulle utan också på ett ställe som var klart olämpligt för det samma att gå av på, precis framför ljuddämparen... Om ni nu undrar hur man löser det så kan jag berätta att man använder ett fönsterbleck som man (någon annan än jag själv i detta fallet) knöcklar ihop till något som skulle kunna liknas vid ett smått koniskt rör ("det är ju som att baka rulltårta") som man (inte heller jag) bankar in i ljuddämparen efter att man nogsamt kletat på någon slags avgasrörsgegga. In i detta trycks sedan det rör som rostat av och för att få det att fastna använder man såklart plåtskruv (om någon nu inte förstod det utan förtydligande). Sedan är det dags för skarvgrejen som skall på och här någonstans kom jag in i bilden igen och kunde i alla fall skruva fast skiten. 

 

Trots denna  Kurt Olsson-lika lösning så är resultatet en bil som låter mer som den borde och har slutat klånka i högersvängarna. Att någon dessutom var gullig och polerade upp mina lysen så att jag numer ser att köra även i skymningen var liksom bara en bonus.

 

Ja och utöver detta har jag hjälpt till att skjuta fast i runda slängar tvåhundrafemtio knappar på en spånplatta också, så visst har jag hållit mig sysselsatt i helgen.

Det är roligt att inse att ni är här inne och kikar trots mitt absolut bristande skrivengagemang under julen. Men nu är jag tillbaka i Uppsala och alltså också här. (Jag vill inte riktigt erkänna det ens för mig själv men jag har fan längtat hem och det var så skönt att få landa i min egen lägenhet. Vad innebär egentligen detta? Känner jag mig inte som Göteborgare längre? Usch, måste gå djupt in i mig själv och reda ut denna smärre livskris.)

Nåja, jullov i alla fall. Två och en halv vecka har känts som ungefär det dubbla eller trippla eftersom som jag hunnit med att fara runt rätt mycket. Som exempel kan nämnas att jag for till spanska solkusten ett par dagar och passade på ett dopp i medelhavet 27:e december, tog den lilla blå ner till Malmö där jag fick en åttaårig unge att gråta hejdlöst (okej, det kanske inte var mest mitt fel men jag bidrog nog en del), spenderade tid hos min far, bodde ett par dagar i Majorna, fick inbrott i bilen, fick nya vinterdäck, fick ett trasigt avgassytem och till råga på allt fick ett gravt klånkande i min bil (som vid närmare sökarbete visade sig vara någon slags krängningspillemojjer som alltså måste bytas). 

Ja jo just det ja, tack vare att människor i denna delen av landet helt tappar koncepterna vad gäller bilkörning så fort det ligger en gnutta snö på marken så missade jag också tentan i klinisk kemi igår. Jag är inne i ett flow känner jag...eller inte.

 

Men int e jag bitter. Tänker mig att det bara är värdsliga saker och alltså ingenting en vända till gymmet, lite god mat och Fjällbackamorden inte kan råda bot på.

 

So long! Nu tar jag tag i en ny termin.