Inneboende
Så åkte jag alltså till Uppsala utan att egentligen ha en aning om var jag skulle bo eller om jag ens var antagen till programmet.
På lördagen tutade den lilla blå iväg redan så tidigt som åtta på morgonen för att hinna fram i tid för Bröllopsfesten med stort B. En fest jag väntat på sedan i påskas då mina två fina vänner flög till Vegas och gifte sig.
Ofta när man har har höga förväntningar på likanande tillställningar så är det lätt hänt att man blir besviken. Det kan jag lova att jag inte blev. Vilken fest! Vilket partaj! Det var den absolut roligaste kvällen på mycket mycket länge och då har jag ändå en underbar sommar i mitt goda minne.
En av de största bidragande orsakerna var mitt fantastiskt underhållande bordssällskap som jag klickade med direkt. Visst är det häftigt att med vissa människor kännar man direkt att man är på samma våglängd och allt bara flyter.
Efter att ha festat och druckit i timmarna elva (!) så var det dags att ta sig hemåt. Underbaraste Linda var chaufför och körde tre vändor fram och tillbaka med den lilla blå. Tack gulliga du! <3
Just på kvällskvisten kände jag mig inte alls onykter på något vis utan bara fantastiskt glad. När klockan ringde vid niosnåret insåg jag att någonting hänt kvällen innan. Tydliga tecken såsom huvudvärk, illamående och plastkulor i BH:n vittnade om att alkoholintaget antagligen var...lagom. :)
Igår skulle jag så åka och titta på ett rum vid tvåtiden då jag nyktrat till. Det visade sig att det ligger supernära centrum, hyrs ut av en fantastiskt vänlig kille och är superbilligt. Kunde det bli bättre? Jag tackade ja och flyttade in på stubinen.
Nu har jag så fått tre taxar och en katt till sambos också.
Det har nästan också löst sig med antagningen...men itne riktigt. Uppgifterna har kommit dit de ska men tydligen finns jag ännu inte med på listorna. Detta hoppas och tror jag dock kommer ordna sig innan veckan är slut.
Nu har klockan blivit sent och det är dags för mig att kvart in för min andra natt här i rummet.
På lördagen tutade den lilla blå iväg redan så tidigt som åtta på morgonen för att hinna fram i tid för Bröllopsfesten med stort B. En fest jag väntat på sedan i påskas då mina två fina vänner flög till Vegas och gifte sig.
Ofta när man har har höga förväntningar på likanande tillställningar så är det lätt hänt att man blir besviken. Det kan jag lova att jag inte blev. Vilken fest! Vilket partaj! Det var den absolut roligaste kvällen på mycket mycket länge och då har jag ändå en underbar sommar i mitt goda minne.
En av de största bidragande orsakerna var mitt fantastiskt underhållande bordssällskap som jag klickade med direkt. Visst är det häftigt att med vissa människor kännar man direkt att man är på samma våglängd och allt bara flyter.
Efter att ha festat och druckit i timmarna elva (!) så var det dags att ta sig hemåt. Underbaraste Linda var chaufför och körde tre vändor fram och tillbaka med den lilla blå. Tack gulliga du! <3
Just på kvällskvisten kände jag mig inte alls onykter på något vis utan bara fantastiskt glad. När klockan ringde vid niosnåret insåg jag att någonting hänt kvällen innan. Tydliga tecken såsom huvudvärk, illamående och plastkulor i BH:n vittnade om att alkoholintaget antagligen var...lagom. :)
Igår skulle jag så åka och titta på ett rum vid tvåtiden då jag nyktrat till. Det visade sig att det ligger supernära centrum, hyrs ut av en fantastiskt vänlig kille och är superbilligt. Kunde det bli bättre? Jag tackade ja och flyttade in på stubinen.
Nu har jag så fått tre taxar och en katt till sambos också.
Det har nästan också löst sig med antagningen...men itne riktigt. Uppgifterna har kommit dit de ska men tydligen finns jag ännu inte med på listorna. Detta hoppas och tror jag dock kommer ordna sig innan veckan är slut.
Nu har klockan blivit sent och det är dags för mig att kvart in för min andra natt här i rummet.
Uppsala-Muppsala
Imorse klockan åtta påbörjades resan tillbaka till Uppsala Känslorna har pendlat upp och ner under hela förmiddagen. Jag har ömsom gråtit över att behöva lämna Göteborg, min familj och alla fina vänner och ömsom suttit med ett fånleende på läpparna när jag tänkt på sommaren som gått. Det kan ha varit en av de roligaste somrarna i mitt vuxna liv.
När man är ute och kör i över fem timmar är det många tankar som hinner processas i huvudet och ibland förstår jag inte hur man hunnit så långt som jag gjort. Det är faktiskt en lite otäck känsla när vägen jag kört är som bortglömd och jag inte ens kan erinra mig om att jag passerat Mariestad och ändå tagit mig så långt som till Västerås.
Många tankar på min fina lilla hund dök upp i huvudet och jag inser att jag saknar henne så att det gör ont, min fina monsterhund. Undrar om det är en bra idé att åka och hälsa på henne eller om jag skall låta det bero ett tag till?
På ett ställe längs vägen flyger det upp en jättesvärm (kan man säga svärm om fåglar?) fåglar mitt framför bilen. Det är fascinerande att se hur de rör sig likt ett stort väsen, en enda organsm trots att de måste varit hundratals. Undrar hur det går till? Ungefär samma känsla får man när man ser en homogen massa röra sig ut från Ullevi efter en konsert...
Nåväl, nu taggar jag upp inför bröllopsfest ikväll!
//En som saknar
Sommaren som försvann...eller Ut ur dimman
Snart september och åtta månader har förflutit sedan skilsmässan. Lovade ju att återkomma här när jag visste vad som skulle ske med mitt liv så nu är jag tillbaka!
Först en liten resumé av de månader som förflutit.
Det första jag tog tag i var ett temporärt boende så att Saffe och jag kunde flytta ut så fort som möjligt. Vi flyttade in i ett litet studentrum på 13 kvadrat där hon och jag systerligt delade tältsäng.
Rummet hade vi tillgång till i tre månader och sedan blev det till att dela lya med finaste Emma.
Eftersom hon bor väldigt litet så bad jag mamma ta hand om Saffe som då fick åka på semester i en månad lite drygt.
Hon hade det alldeles fantastiskt fint därnere och mamma kunde ringa och fråga: Räcker det om jag gått en halvtimma med henne vid frukost, två timmar i skogen vid lunch och sedan en halvtimma på kvällen? Ja, såklart går hon ju ut och kissar emellan också...!
Inte konstigt att min mor tyckte att hunden var ett heltidsjobb. :-)
I början av juni så hämtade jag då min hund igen och flyttade hem till kusinen i Majorna. Redan nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle kunna ha kvar hunden eftersom jag inte kommer att ha den tid över som hon förtjänar. Däremot ville jag verkligen njuta av den sista tiden med henne så det har blivit många långa, fina promenader i Slottskogen, badande i havet, lekar med andra hundar och bara massa mys.
Via kontakter fick jag tag i ett par människor som ville ha Saphira men innan hon hann flytta dit visade det sig att hon utvecklat matallergi och de tappade då (förståeligt nog) intresset. Nu kände jag mig ganska uppgiven eftersom det är svårt nog att hitta bostad åt mig i Uppsala utan en gigantisk hund i släptåg.
För ett par veckor sedan fick jag dock ett mail från en tjej som hört talas om att en vacker gd-flicka sökte ett hem. Det bestämdes så att vi skulle komma upp och lämna hunden på en lördag.
Malin, Zera, Saffe och jag packade alltså in oss i den lilla blåa och gav oss ut på en fem timmar lång bilresa. Väl där visade sig både tjejen och hennes sambo vara helt underbara. Det var inga som helst problem med allergin eller mediciner eller duschande eller eller eller...
När vi så står och samtalar berättar hon om den andra hunden som skall komma dit, en treårig gd-kille, harlekin, Melvin...Melvin? Melvin?! Melvin!!! som i Saffes kullbrorsa och tillika bästa hundpolare vars matte jag lärt känna och tycka om väldigt mycket sedan jag flyttade till Muppis.
Nu bor alltså vackraste Saffe och finaste Melle tillsammans. Nästan så att jag får gåshud bara jag tänker på det.
Så vad händer nu?
Detta har varit min sommar och jag har roat mig kungligt, gjort det som fallit mig in, seglat, festat, dansat, badat, solat, bränt pengar, träffat pojkar, testat nya saker, lärt mig nya saker, spelat spel, blivit inblåst på en ö, backat runt samma ö på en flakmoppe, klätt ut mig till Betty Boop, gått på konserter, fått nya vänner, knutit starkare band med mina gamla vänner...
Nu är det så dags att strukturera upp mig själv igen och skaffa lite rutiner. Imorgon far jag tillbaka till Uppsala för fortsatta studier. Det enda som måste ordnas är ett boende men det är nog fort gjort.
Det är med en helt ny känsla i kroppen jag far tillbaka till andra sidan landet. Jag har prövat mina vingar och de höll!
Först en liten resumé av de månader som förflutit.
Det första jag tog tag i var ett temporärt boende så att Saffe och jag kunde flytta ut så fort som möjligt. Vi flyttade in i ett litet studentrum på 13 kvadrat där hon och jag systerligt delade tältsäng.
Rummet hade vi tillgång till i tre månader och sedan blev det till att dela lya med finaste Emma.
Eftersom hon bor väldigt litet så bad jag mamma ta hand om Saffe som då fick åka på semester i en månad lite drygt.
Hon hade det alldeles fantastiskt fint därnere och mamma kunde ringa och fråga: Räcker det om jag gått en halvtimma med henne vid frukost, två timmar i skogen vid lunch och sedan en halvtimma på kvällen? Ja, såklart går hon ju ut och kissar emellan också...!
Inte konstigt att min mor tyckte att hunden var ett heltidsjobb. :-)
I början av juni så hämtade jag då min hund igen och flyttade hem till kusinen i Majorna. Redan nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle kunna ha kvar hunden eftersom jag inte kommer att ha den tid över som hon förtjänar. Däremot ville jag verkligen njuta av den sista tiden med henne så det har blivit många långa, fina promenader i Slottskogen, badande i havet, lekar med andra hundar och bara massa mys.
Via kontakter fick jag tag i ett par människor som ville ha Saphira men innan hon hann flytta dit visade det sig att hon utvecklat matallergi och de tappade då (förståeligt nog) intresset. Nu kände jag mig ganska uppgiven eftersom det är svårt nog att hitta bostad åt mig i Uppsala utan en gigantisk hund i släptåg.
För ett par veckor sedan fick jag dock ett mail från en tjej som hört talas om att en vacker gd-flicka sökte ett hem. Det bestämdes så att vi skulle komma upp och lämna hunden på en lördag.
Malin, Zera, Saffe och jag packade alltså in oss i den lilla blåa och gav oss ut på en fem timmar lång bilresa. Väl där visade sig både tjejen och hennes sambo vara helt underbara. Det var inga som helst problem med allergin eller mediciner eller duschande eller eller eller...
När vi så står och samtalar berättar hon om den andra hunden som skall komma dit, en treårig gd-kille, harlekin, Melvin...Melvin? Melvin?! Melvin!!! som i Saffes kullbrorsa och tillika bästa hundpolare vars matte jag lärt känna och tycka om väldigt mycket sedan jag flyttade till Muppis.
Nu bor alltså vackraste Saffe och finaste Melle tillsammans. Nästan så att jag får gåshud bara jag tänker på det.
Så vad händer nu?
Detta har varit min sommar och jag har roat mig kungligt, gjort det som fallit mig in, seglat, festat, dansat, badat, solat, bränt pengar, träffat pojkar, testat nya saker, lärt mig nya saker, spelat spel, blivit inblåst på en ö, backat runt samma ö på en flakmoppe, klätt ut mig till Betty Boop, gått på konserter, fått nya vänner, knutit starkare band med mina gamla vänner...
Nu är det så dags att strukturera upp mig själv igen och skaffa lite rutiner. Imorgon far jag tillbaka till Uppsala för fortsatta studier. Det enda som måste ordnas är ett boende men det är nog fort gjort.
Det är med en helt ny känsla i kroppen jag far tillbaka till andra sidan landet. Jag har prövat mina vingar och de höll!
