saffeochjag

Kläder som smeks av eller möjligen faller av av sig själva, kroppar som alltid är lagom tempererade, ställningar som är helt perfekta, ögonblicket när båda ser stjärnor precis samtidigt.

 

Nu undrar jag om det bara är i min värld som det alltid finns en extra arm ivägen när man ligger och myser vända på sidan mot varandra? Hur man än gör är den armen alltid ivägen, domnar och blir helt obrukbar.

Är det bara jag som upplever klibbiga, svettiga kroppar med iskalla fötter som har hälar lika raspiga som ett sandpapper med grovleken 120 åtminstonde? Skulle kanske funka att slipa bort generande hårväxt med. Har hört att man gör sådant nuförtiden.

För tajta jeans som obönhörligen och varje gång fastnar i en klädsam korv strax nedanför knäna, precis där vaderna börjar bukta ut, finns det hos andra än mig?

Skärp med så krånliga öppningsmekanismer så att Rubiks kub ter sig som en piss i Mississippi i jämförelse, har ni upplevt dem?

När man i sin iver att hångla lite rör sig aningen för fort mot varandra och i lite fel vinkel så slår man emot tänderna på ett högst obehagligt sätt. Detta har i alla fall hänt mig lite då och då.

 

Jag skulle nog kunna gå på i all oändlighet i ämnet och tänker mig att det måste finnas fler därute som känner att det där helt smidiga sexet ofta uteblir. Missförstå mig inte nu, självklart är det ju ofta helt fantastiskt ändå. Men jag kan inte låta bli att tänka att min första tid som sexuellt aktiv (vilket var alldeles nyligen, jag lovar lilla mamma) kanske kunde känts aningen mindre pressande om jag inte trodde att sexet alltid skulle vara sådär smidigt.

Fast det klart, det kanske inte skulle vara så exalterande att läsa.

 

"De stannade till i hallen och lutade sig mot varandra varpå hon råkade trampa honom lite med vänsterfoten. Det var ju inte meningen men han stönade till av smärta. 

-Ooops, förlåt! sa hon fnittrande medan hon böjde huvudet bakåt för att han skulle kunna kyssa henne.

Han var så mycket längre än henne att det fick nacken att värka lite så hon föreslog att de skulle gå bort till sängen. Nu kunde han inte hejda sig längre utan kysste henne hårt och intensivt men råkade vara lite för ivrig och han kände nu hur tänderna slog emot hennes. Det var dock inget som la sordin på stämningen, hennes händer trevade sig ner längs hans höfter. Hon fastnade lite med ringen i hans byxhälla.

Snart hade hennes kalla händer letat sig fram till spännet på hans livrem och hon försökte desperat knäppa upp skärpet. Hon lyckades inte utan fick be honom göra det själv. Sedan var det hans tur att smeka av henne kläderna. Tröjan hade en klädsamt snygg och smal halsrundning som tyvärr hade den dåliga smaken att fastna i hennes ena örhänge.

-Aouch! Vänta lite så skall jag ta loss det...Hon plockade bort örhänget och drog sedan tröjan över huvudet.

Han knäppte upp hennes byxor och hon fick gå upp i någon slags obekväm form av brygga för att han skulle kunna dra ner dem över hennes rumpa, samma rumpa som trots att hon inte ens var tjugofem år fyllda sett till att skaffa sig åtta välplacerade celluliter. När slim-fit-extra-tighta-legs-design-jeansen kommit dragits ner förbi knäna tog det stopp. Hon var tvungen att resa sig upp för att vränga ut-och-in på denimtyget och ömsom dra ömsom trampa på byxbenen för att få dem av sig."

...osv osv osv.

 

Okej okej, jag fattar att det inte skulle funka så bra kanske. 

 

 

 

Jag var ju på Ullevi i fredags. Det var kul. Jag var full. Till och med packad. Jag märkte det inte riktigt själv just då. Jag märkte det på lördagen när jag skulle köra upp till Järna.

 

Enligt Alex var jag mer berusad än vad hon någonsin sett mig men där var jag ju tvungen att säga emot och påminna henne om Valborg. Svaret på det var att Valborg slår allt med sådana hästlängder att det kan inte ens omnämnas i samma mening. (Förlåt lilla mamma om du läser det här...)

Då var det ordnat. Andra biljetten till Bruce är införskaffad (ungefär till dubbla priset av vad den första kostade men det får det vara värt). 

Nu blir det en snabb dusch på jobbet innan vi sticker upp mot ett soligt Göteborg och roar oss kungligt på Ullevi och avslutar kanske (förhoppningsvis?) natten på King George :P

Man hinner tänka många tankar när man står och skär i sina organ. (Om någon nu tror att jag menar organen i min egen kropp så trodde ni lite fel, jag menar alltså de som kommer åkande på krokar.) Man hinner inte tänka lika mycket när man står på skallarna eftersom killen/-arna som står bredvid är mycket trevliga och snacksaliga. Inte heller på kropp hinner man  med någonting annat än att tänka på gamla skador, vad man skall eller inte skall lappa, vilken kod man skall slå in och dessutom skall man hinna med att garva lite åt dem på golvet.

 

I alla fall. På organ hinner man tänka. Idag har mina tankar mest kretsat kring hur man ser att jag är en tjej. Nu menar jag inte det uppenbara som att jag har bröst (om än kanske lite för små, nästan så att de skulle kunna kallas två körnslag i ryggen om man är lagd åt det elaka hållet) eller att jag då naturligtvis har en fitta (förlåt mitt ovårdade språk men det finns verkligen inga bra ord på det förbannande kvinnliga könet och jag har ta mej fan ingen "snippa", det skall ni ha klart för er).

Det är mer så att jag tänker på kvinnliga respektive manliga drag i ansiktet. Nu när vi går runt i högst könsneutrala kläder och döljer vårt hår borde det vara svårt att se att vi är tjejer tycker jag men det det är det ju inte. Hur kommer det sig? Visst visst, varken Alex eller jag lider ju utav någon abnorm skäggväxt och visst är våra ögonbryn plockade. Men sedan då? Fylligare läppar? Kanske men den skojfriska killen på skallarna har rätt välvda amorbågar han också. Mjukare linjer? Möjligen än en del av dem men de lite större grabbarna har minst lika mjuka linjer de.

 

Kanske är det allt sammantaget för det är ju minsann inget tvivel att gubbarna har fattat att vi är brudar i alla fall...

 

Längs vägen mellan Göteborg-Norrköping-Malmö-Eslöv kan man få fötter med ditmålade smileys under fotsulorna upptryckta i rutan, skumt folk som kupar händerna till ett kikarsikte och vrålstirrar in på en vid omkörning och flashade mjuka kvinnliga kroppsdelar visade för sig. 

 

Alltså vi ber om ursäkt om ni blev förskräckta men vi var liksom tvugna att roa oss...och gul-bil-leken är lite för dåligt tempo i.

 

 

Okej. Så här ligger det till. För någon månad sedan blev jag tvungen att börja leta mig en läkartid här nere i granne-med-Danmark-land. Läget var sådant att det var inte helt akut men heller långt ifrån oakut om vi säger så. Helt enkelt någonting jag var tvungen att ta tag i under närmsta två veckorna eller så.

 

Sagt och gjort. I min enfald tänker jag att det är ju bara att ringa en vårdcentral. Letar således upp numret till närmsta vårdcentral, nämligen Hörby. När jag ringer dit inser jag att de har semesterstängt och vidarekopplar alla samtal till Höör. 

Jaja, det kan ju inte göra så mycket att jag får uppleva Höör en sväng i stället. Men tji fick väl jag! Telefontiden där var sådär vanisinnigt kort att en normal människa knappt hann lägga en fjärt under tiden de hade öppet sin sluss. Inte heller var dessa få minuter lagda så att en vanlig arbetandes människa skulle ha minsta möjliga tid att ringa.

Den oerhört korta telefontiden till trots lyckas jag faktiskt få tag i en sköterska. Nu upplyser hon mig så vänligt att jag minsann inte kan få komma dit eftersom jag inte är skriven i Skåne. Sedan att jag råkar befinna mig här under ett par månader verkar inte spela någon som helst roll.

 

Men inte gjorde detta mig särskilt missmodig utan jag tänkte att det måste ju gå att få tag i en privatläkare (egentligen gillar jag ju inte konceptet privat sjukvård men det har sina ljuspunkter). 

När jag efter idogt sökande på diverse sökmotorer och liknande (dessutom med mycken hjälp utav Alex) finner ett par nummer visar det sig att de har tider först ett par veckor senare.

 

Happ happ, då blir det väl till att ringa någon typ av jourvårdcentral. Vid det här laget har jag spenderat x antal timmar på detta som nu blivit till ett litet projekt. Klockan är ju rätt så sent vid det här laget men det fiffiga med jour är ju just att de har jour så de svarar så vänligt. Tyvärr kan de ju inte hjälpa mig, det får jag ju förrrstååå, eftersom ärendet inte är akut...Jag skall vända mig till en barnmorska.

 

Vad i hela helvete! tänker jag nu och plockar fram ett nummer till en barnmorska till vilken jag ringer dagen därpå. 

Ål rajt, med nytt mod slår jag så siffrorna och ringer upp. Nehej nej, inte kan jag få hjälp där utan jag skall uppsöka vårrrdcentralen.

Nu börjar jag känna en viss, låt oss kalla det, frustration över situationen och råkar väl kanske uttrycka detta till barnmosrskan jag pratar med. Det kan vara så att det framgår aningen om man lyssnar på mitt tonfall att jag är lite upprörd över den svenska vårdkarusellen. Kanske kan det också vara så att jag uttrycker det med ord. Jag säger inte att jag nödvändigtvis gjorde det men det kan ha hänt.

 

Efter mycket om och men får jag så tala med en läkare på vårdcentralen (samma vårdcentral jag alltså ringde från början) och hon tycker absolut att jag skall komma dit och rekommenderar mig att ringa till receptionen för att boka en tid. Jag upplyser henne då, halvt i upplösningstillstånd, att de vägrar skriva in mig eftersom jag är listad i Fjärås. På något vis får jag för mig att hon känner min desperation vibrera genom teleledningarna från Hörby ända till Höör och hon talar då om för mig att hon tänker minsann boka in mig alldeles själv.

Dagen efter ringer  hon upp mig och berättar att jag nu är välkommen dit. Den här proceduren har tagit en vecka. Japp, jag skojar inte. EN VECKA! Bara att boka in tiden. Strålande!

 

Frid och fröjd. Bara att åka dit ytterligare en vecka senare. Vad tror jag ni jag möts av i kassan?

"Men du är ju inte skriven här!? Egentligen skulle vi inte ta emot dig."

GAAAHHHHH!!!! 

 

Så passa er jävligt noga för att bli sjuka på annan ort än där ni är listade. I alla fall om ni inte tänker bli dödligt sjuka.

Jag är inte riktigt stolt över det men faktum är att jag älskar att åka hem till mamma och bli bortskämd. När jag väl är där regraderar jag på någotvis till att bli en bortskämd liten snorunge som mest sitter på rumpan.

Visst visst, jag diskade undan efter frukosten en av dagarna men det var ju helt enkelt för att mor min inte var där just då och jag alltså tagit klivet upp och blivit den vuxna Marie igen, hon som faktiskt kan både duka, laga mat och diska undan.

Mesta delen av tiden där blev jag smått uppassad på och min mor och hennes sambo gjorde allt för att jag och min vän skulle känna oss välkomna. 

Det blev mängder av god mat, framdukad frukost och färdigt kaffe när vi behagade masa oss upp ur sängen och vin direkt ur dunken :P

Tackar för en trevlig helg!

Min knivstålningshistoria har liksom genomgått ett par faser här. (Nu pratar vi alltså inte om slipningen utan stålningen.)

 

Första fasen är på ett ungefär som att spela på lotto kan man tänka sig. Man försöker skapa sig ett system, komma ihåg alla siffror i raden, göra samma rad från gång till gång och bara hoppas på det bästa. Jävligt sällan siffrorna går in.

 

Steg två kan vi väl säga att det var ungefär som att köpa sig en trisslott. Visst visst, att köpa lotten är inte så jävla avancerat och att lära sig skrapa den är också gjort på ett ögonblick. Att däremot vinna är ju en annan fråga. Man får in en tjugofemma eller två med jämna mellanrum men mer än så är det inte. Har man riktgit tur lyckas man med konststycket att få fyrafaldigt tillbaka...

 

Jag är nu inne i vad jag skulle vilja hävda är fas tre som är lite som att spela "med andra ord". Egentligen är jag rätt skillad vid det här laget och får jag bara rätt medspelare så vinner jag oftast och gärna stort men ibland möter man på ett motstånd som inte är riktigt vad man väntat sig och överraskas då med en snullen förlust.

 

Förhoppningsvis finns det en fas fyra som är ungefära som att vara Carolina Klüft tävlandes i sjukamp under sina glansdagar. 

 

 

Nu skall jag tala om en sak för er och det är att små men hårda är fan så mycket bättre än stora och slappa. Punkt.
Nu menar jag naturligtvis kohjärtan och inte sådana saker som ni tänker på. Alltså försök skära i ett stort slappt disktrasehjärta som bara vobblar omkring i näven på en. Nej tacka vet jag de fasta rackarna även om de är lite sega att ta sig igenom.

Kuling: "Ja, Anja har ju kommit ut ur garderoben nu. Modigt tycker jag!" (Sagt för åttonde gången inom loppet av en dryg vecka.)

Alex: "Hmm..." (Man orkar bara engagera sig i att svara ordentligt de första fem gångerna ungefär.)

Kuling: "Men hur fan fick de barn?"

Jag: "Provrörsbebis kanske...eller så hade de väl kanske en polare som ställde upp lite broderligt." (Alltså, detta är också ungefär åttonde gången jag säger.)

Kuling: "Vi hade en kandidat här för några år sedan som var sån." Kort paus. "Ja, gay alltså..." (gay uttalas här gajj) 

 

Kuling: "Han sa ju förstås aldrig det men han hade höns."

Eehh?! Okej, ett solklart fall av gay?!

Räknar Eslöv som hemma igen alltså är jag nu hemma. Resan hit var låt mig säga underhållande...kanske framförallt för alla dem vi körde om eller mötte. 

 

Helgen har varit fantastiskt härlig på alla sätt och vis och antiskulturcentret såg mest ut som Villa Villerkulla. 

Och kanske är det så att Järna är en Astrid Lindgren-saga eftersom jag vid fyra-femsnåret på söndagsmorgonen är helt säker på att jag hörde en vildvittra. Han som jag nu hälsade på hävdade att det var en mås men jag är helt säker på att det jag hörde var "Syns inte! Finns inte!". Sedan får han säga vad han vill...

 

 

Jo men ni förstår att det är till att lämna Skåne för en helg. (Fasen vi har ju varit här i fyra veckor utan avbrott. På tok för länge!) Från början var tanken att vi skulle till Götlaborg (finns inget vackrare ställe så här i sommartider) men vissa logistiska problem (läs: jag kunde inte fixa boende till fyra personer bara sådär, svårt att husera in oss någonstans i stan) gjorde att vi fick tänka om. Nu skulle man ju kunna tänka sig att jag skulle fixa boende till bara mig och Alex och få vistas i den underbaraste staden av dem alla men det skulle ju innebära att jag inte fick träffa en viss någon på i alla fall en månad till. Mycket tråkigt om jag får säga det själv!

 

Istället drar vi lååångt norröver, eller i alla fall till Norrköping (Linköping? ;-)) för Alex del och Järna för min del. Vet inte hur det skall gå att vistas en hel helg bland antroposoferna där uppe. Håll tummarna för att jag kommer hem precis som jag åkte...eller hem alls. :P

 

Känslan när man kommer med sin nyslipade och sylvassa kniv, tar tag i fettet på tjurkinden och lägger an eggen mot köttet och hela muskeln drar sig undan, ja det är lite läskigt. Och nu menar jag verkligen att musklen bettedde sig som en förskrämd snigel som drar sig in i sitt skal, det var liksom ingen liten mesryckning. 

Vad vet väl jag men visst fasen kändes det som att den visste vad som komma skulle...

...men jag var tvungen att gå och skära i lite bölder. Det är sådant man gör här.

I alla fall, efter det att vi käkat klart och wave-boardat så skulle ju naturligtvis studsmattan hoppas på. När så både Bengan och åttaåringen voltat så var ju jag bara tvungen och jag hade ju faktiskt gjort det bara några dagar tidigare.
Okej, jag förberedde mig lite mentalt eftersom det trots allt kändes som att jag skulle flyga all världens väg och landa långt utanför mattan förra gången. Mitt när jag tar sats och gracilt skall snurra runt mig själv börjar publiken snacka varpå jag kommer av mig helt och landar rätt på plytet, biter mig själv i tummen samtidigt som näsan träffar mattan och jag börjar blöda näsblod. Kanske inte någon syndaflod men ändå ett par droppar.
Alex och resten av gängen garvade ju så jag trodde de skulle avlida men vad fan det var ju bara att resa på sig och göra om det ett par tre gånger.

Nu har jag haft lite småont i olika kroppsdelar i två dagar men det var det helt klart värt...

Alltså ni vet man måste ju testa lite grejer för att veta om man kan eller inte.En typisk sådan sak är att åka wavw-board vilket jag gjorde i söndags kväll. Vi var hemma hos Bengans brorsa och skulle käka lite. Vid sidan av bordet ligger två sågana där jävla rullbrädor. Vem fan bygger för övrigt en rullbräda som är ledad på mitten och bara har ett, ETT!, hjul på varje del?! Idioti och gjort för misslyckanden...vet jag nu...

Okej, jag testade att ställa mig lite försiktigt på en sådan och hålla mig i stolen. Balansen är ju vanligtvis hyfsat god men det darrade rätt så rejält där jag nu stod. En av döttrarna i familjen erbjöd sig då att visa mig ute på gatan hur man skulle "skaka" med det aktre benet för att få skiten att röra sig framåt.
På med en hjälm som var minst fem nummer för liten och passade på skallen till en åttaåring, hållandes en åttaåring i handen, lite draghjälp för att få fart liksom, och sedan bara till att skaka. Jo men tjena!
Resultatet utav denna övning blev en rejäl vurpa där jag landade rakt på höger höft och armbåge med ett rejält skrapsår som följd. Men vad fan, upp igen och lyckades ta mig ett par meter till och sedan tillbaka och denna gången utan draghjälp. Nästa steg är att lära mig svänga. Det gör man tydligen med den främre foten.

Fortsättning på söndagskvällen följer...

Japp, idag har de kommit från en jättestor hamburgerkedja för att kolla att vi sköter hygienrutinerna. Även om jag nu tror att jag gör det så kan det ju inte hjälpas att man blir lite nervös när två karlar och en kvinna står med bister uppsyn i fejset och iakttar en när man jobbar.
Det känns lite som när man ser snuten ute på vägarna. Man kan vara helt bombsäker på att man gjort allt lagligt men likförbannat blir man nervös.

Nåja, jag hoppas de inte hade någonting att anmärka på vad gällde mig i alla fall. Jag stålade kniven och efteråt desinficerade jag den, tvättade händerna noga och såg hyfsat seriös ut.

På något vis kändes det mycket fel men ändå så rätt att slänga en leverbit på Bengan. :P

Nu skall vi snacka lite du och jag. Vad jag förstår så verkar du ha svårt att bestämma dig för hur du skall bete dig. Du kommer och går liksom lite, känns som att du undviker mig på något sätt. Jag lovar att på intet sätt hålla tidigare misstag emot dig utan vi stryker ett streck över gammalt groll. Så kom nu hit och bete dig som folk för fan. Stanna över en öl eller två, jättegärna utdraget över ett par månader.

 

Puss och Kram Din hängivne vän för evigt!

Okej okej, det finns en poäng i att lära människor saker. Exempelvis saker som knivslipning. Bengan har lärt mig det. Bengan har också sagt att knivarna blir vassa när jag slipar. Bengan har också bett mig slipa hans knivar ibland när han inte hunnit. Detta sista trodde jag ju med bestämdhet att han gjorde enbart för att höja mitt självförtroende vad gäller knivslipandets ädla konst eftersom jag varit helt övertygad om att jag kommer slipa sönder eggen.

Nu är jag istället helt övertygad om att det är för att de faktiskt blir vassa som satan. Slipade mina egna i förrgår och de håller sig fortfarande bra. Visst visst, det kan också ha att göra med att jag numer missar tungbenen varenda gång jag skär i skallarna (vilket Skellepär noterat och också kommenterat så vänligt idag) och att jag dessutom lärt mig ståla dem lite bättre.

 

Vem fan kunde tro att det skulle vara så svårt att lära sig hur en slipsten skall dras?!

 

Skåne kommer aldrig bli sig likt igen tror jag men man får ju faktiskt inte roligare än man gör sig. Ta helgen som exempel, vi skulle handla lite på Willys och det är ju inte så upplyftande. Visserligen gjorde min vän Skåningen det lite roligare genom att erbjuda mig sin blippare (så jag kunde få leka lite vuxen) men en shoppingtur just där blir inte så mycket festligare. Om man nu inte råkar vara Alex och jag då förstås. Det är nämligen vrålkul att leka siamesiska tvillingar när man handlar mat, speciellt när man skall plocka upp, blippa och lägga i korgen och när det sedan är dags att hoppa (eller möjligen kravla in i bilen).
Blickarna vi fick gav tydliga indikationer på att skåningarna helt klart tyckte att vi två inte var kapabla att vara lösa ute på stan på egen hand.

05.43 Klockan ringer (ny alarmsignal får mig att näst intill skita på mig)
06.03 Småhysteriskt letande efter Alex nyckel (vid den här tiden är det mycket svårt att komma ihåg var man senast hade den)
06.41 Tutande som säger att Alex måste springa fort fort upp till hövvena (eller skallarna som somliga säger)
10.30 Avresa mot vårdcentralen i Höör
11.46 Får komma in till läkare (bara tjugo minuter efter utsatt tid)
12.15 Provtagningsdags (kunde likväl gjorts utan läkarbesök visade det sig)
16.30 Avfärd mot Jägerso (fan vad han kan svära den där skåningen vi åkte med)
18.30 Ser första loppets målgång i domartornet på Jäger (jävligt häftigt)
20.15 Ölen uppdrucken, dags att åka hem från travet
20.40 Vindkraftverk hittas (efter idogt sökande på den skånska slätten, här måste ju bara fotas skitenödiga bilder)
21.10 Sänggående planeras (efter en till öl)
21.17 Telefonsamtal inleds (visar sig sluta 00.35...jävligt många timmar till klockan ringer hysteriskt nästa gång, typ fem timmar. Alldeles tillräckligt!?)

Det har det inte kan jag lova. Jag är mer förvirrad än någonsin.
"Vart skall jag gå?"
"Vart börjar jag efter rasten?"
"Har jag rast nu igen?"
"Kan jag få ett knivstål för dummies?"
"Men alltså kan får ha stora flundran?"
"Är det här en böld?"
"Skall jag skicka in den?"
"Vilken kroppshalva tillhör organen?"
"Men han sa ju att jag skulle göra så..."
"Vad menar polacken?"
"Aha, är han inte polack?"
"Aha, var han polack!"
"Men lammpersonen löser ju av."
"Är inte du på lamm?"

Ja ovan är sådant de stackarna får av mig och Alex dagligen men de får fasen skylla sig själva här. Mer inkonsekvens personal emellan får man nog leta efter. Missförstå mig inte nu, gubbarna är underbara och jävligt sköna men man kan inte förvänta sig samma svar kring ett fenomen om man frågar två olika arbetskamrater.
Så nu har jag helt enkelt övergått till en enda regel: Lyssna på Bengt!

Har ni sett Disney's Alladin? Om man har det så vet man att det finns en skurk vid namn Jafar i den. Han är lång, jättejättesmal (och då menar jag verkligen supersmal) och arab.
På vårt jobb har vi en kille som ser ut precis så bortsett från att han är klädd i blodiga vita kläder istället för svart långrock. Hans jobb är att dammsuga de bakre extremiteterna och putsa lite här och var på kroppen. Som tur är verkar han trevligare än Jafar.