saffeochjag

Så har vi äntligen då lyckats infinna oss på den öppna onsdagsträningen på Uppsala brukshundklubb. Vi har gjort ett försök tidigare men är man drabbad av en förvirrad matte får man finna sig i att det blir fel med tider och så med jämna mellanrum. Jag råkade alltså åka dit en timma för tidigigt första gången jag var där men det gjorde inte så mycket. I stället för att träna bland andra hundar passade vi på att låna agilitybanan och leka med lite hinder. Kul, men vissa moment (läs: slalom) är inte gjorda för en grandis helt enkelt :)

I går kom vi dock i tid och möttes av en skällande storpudel som faktiskt fortsatte skälla konstant första halvtimman. Vädret var ju inte helt optimalt varken för liten grandis eller för mig men vi var minsann inte missmodiga för det. Saphira var lite tittig till en början och rynkade på pannan åt den där krulliga grå som skällde som en besatt hela tiden. Ganska så snart så släppte spänningarna dock och hon kunde börja fokusera på mig. Det blev mycket kontaktträning då det verkade som att vi alla var i behov av att träna på kontakten med andra hundar cirkulerande runt sig. Jag trodde nog att Saffe skulle tycka det var jobbigare men hon var skitduktig rent ut sagt!
När det var dags för gemensam platsliggning låg hon kvar stilla länge trots att marken var jätteblöt. Ni får nu tänka på att det är en grandis som alltså är naken på magen:) Hon har visserligen en tendens att alltid lägga sig, och för all del sätta sig, snett ut från mig med rumpan och jag har ingen aning om vad man skall göra åt saken. Kanske jag får fråga nästa vecka...

I skolan har vi nu börjat med det spännande avsnittet parasitologi. Kanske kan man tro att det inte finns så mycket att lära där utan det finns bandmask, rundmask, piskmask och så vidare. Man blir då glatt överraskad att ämnet är så oerhört mycket större än så. Denna inskikt kom redan första timman och jag har nu grottat ner mig ordentligt i de spännande maskarnas liv inuti kroppen (och utanför för all del).

Någonting som slår mig dock är att ju mer jag läser ju mer inser jag att detta inte skulle behöva vara enda vägen till veterinäryrket utan jag tror att man skulle kunna dela upp utbildningen och på det sättet få in fler olika typer utav människor. Veterinärkåren som grupp skulle må väldigt bra av att alla inte var stöpta i samma form och fortsatte att danas på exakt samma sätt under fem och ett halvt år utan att det i stället kom in människor med andra bakgrunder/erfarenheter. Inte bara "duktiga flickan" som lärt sig att plugga och det är för övrigt allt hon gjort innan hon sökte till SLU. Jag kommer återkomma till dessa funderingar när de är lite mer genomtänkta och tankarna kan formuleras i ord.