Minnen
Det är något visst med julmusik måste jag säga. Nästan alla de vanliga jullåtarna förknippar jag med något speciellt.
När jag tex hör Last Christmas tar det mig tillbaka till högstadietiden. Jag var tretton år och var på mitt första Rock-it-disco som ordnades varje år i skolans gympasal. För att komma in fick man köpa sig en biljett, inget konstigt med det, men biljetten var också en lott och förstapriset var en elgitarr.
Killarna i skolan var såklart ute efter den snygga röda elgitarren (märket har jag förträngt, kom igen, det var ändå sjutton år sedan) och sprang omkring och försökte tigga till sig de små blå lapparna som utgjorde biljetterna.
Erik, en kille i min klass, hade frågat om han inte kunde få min men jag hade tvekat lite. Jag ville ju ge den till någon speciell. Denna speciella sprang jag inte på innan dragningen gick av stapeln så jag bestämde mig för att gå och ge den till Erik men precis då börjar dragningen.
Fritidsledaren som höll i tävlingen drar ett vinstnummer...tystnad...hela lokalen väntar med spänning...ingen ger sig till känna...
Okej, nytt försök! Han drar ett nytt nummer.
"Här har vi en lott med tre likadana siffror." Jag blir tittar ner på min lott för sjuttiosjunde gången (precis som att de tre ettorna skulle ha förtrollats och förvanskats till nya siffror). 111. Men jag vågar inte jubla, det kan ju vara 222 eller 333 som har vunnit...
"Etthundraelva!" "Finns det någon med den lotten?"
"Jaaa!" min späda stämma försöker göra sig hörd över sorlet (ja, jag lovar den var späd och jag hade lite svårt att överrösta dem).
Tränger mig fram emot scenen där jag såklart får komma upp och framför 400 ungdomar ta emot mitt pris. Hålla den ska jag visst göra också (det kan ha varit första gången jag någonsin hållit i en gitarr...och näst intill sista också).
Måste jag tillägga att jag var mäkta poppis resten av kvällen ;)
När jag kommer hem på natten lägger jag den i hallen med fodralet öppet och i efterhand har jag fått höra att morsan knappt vågade knacka på min dörr på morgonen eftersom hon var helt säker på att jag dragit med mig någon musiker hem. Vad tror hon egentligen? Jag gick ju bara på mitt fjortonde år! Pfft!
När jag tex hör Last Christmas tar det mig tillbaka till högstadietiden. Jag var tretton år och var på mitt första Rock-it-disco som ordnades varje år i skolans gympasal. För att komma in fick man köpa sig en biljett, inget konstigt med det, men biljetten var också en lott och förstapriset var en elgitarr.
Killarna i skolan var såklart ute efter den snygga röda elgitarren (märket har jag förträngt, kom igen, det var ändå sjutton år sedan) och sprang omkring och försökte tigga till sig de små blå lapparna som utgjorde biljetterna.
Erik, en kille i min klass, hade frågat om han inte kunde få min men jag hade tvekat lite. Jag ville ju ge den till någon speciell. Denna speciella sprang jag inte på innan dragningen gick av stapeln så jag bestämde mig för att gå och ge den till Erik men precis då börjar dragningen.
Fritidsledaren som höll i tävlingen drar ett vinstnummer...tystnad...hela lokalen väntar med spänning...ingen ger sig till känna...
Okej, nytt försök! Han drar ett nytt nummer.
"Här har vi en lott med tre likadana siffror." Jag blir tittar ner på min lott för sjuttiosjunde gången (precis som att de tre ettorna skulle ha förtrollats och förvanskats till nya siffror). 111. Men jag vågar inte jubla, det kan ju vara 222 eller 333 som har vunnit...
"Etthundraelva!" "Finns det någon med den lotten?"
"Jaaa!" min späda stämma försöker göra sig hörd över sorlet (ja, jag lovar den var späd och jag hade lite svårt att överrösta dem).
Tränger mig fram emot scenen där jag såklart får komma upp och framför 400 ungdomar ta emot mitt pris. Hålla den ska jag visst göra också (det kan ha varit första gången jag någonsin hållit i en gitarr...och näst intill sista också).
Måste jag tillägga att jag var mäkta poppis resten av kvällen ;)
När jag kommer hem på natten lägger jag den i hallen med fodralet öppet och i efterhand har jag fått höra att morsan knappt vågade knacka på min dörr på morgonen eftersom hon var helt säker på att jag dragit med mig någon musiker hem. Vad tror hon egentligen? Jag gick ju bara på mitt fjortonde år! Pfft!
Gitarren såldes senare till min morfar men det är en annan historia.
Kommentarer
Trackback
