saffeochjag

Läser på aftonbladet idag att man hittat en gen som påverkar uttrycket av oxytocinreceptorer och denna specifika genvarianten man kollat på har betydelse för hur starkt man knyter an till sin partner.

Om man nu då hade den här speciella gentypen upplevde man att man hade lägre kvalitet i sina relationer men inte nog med det utan männen som levde i de här relationerna upplevde också att det var fler konflikter osv osv.

Tydligen gav denna gen också större risk för kvinnor att drabbas av autism.

Min fundering är ju då om man undersökt männen på samma sätt eller om det kanske rent av är så att de här kvinnorna är mer lika män?

Eller kan det helt enkelt vara så att man kanske borde sluta försöka hitta saker och ting att skylla på och istället lära sina barn att hantera konflikter i vardagen på ett mer konstruktivt sätt?

Eller kan det helt enkelt vara så att dessa kvinnor (och män för all del) inte mött rätt partner men i någon slags förtvivlan över att man minsann ska passa in i vårt heteronormativa samhälle där alla skall vara lyckliga och glada, leva i tvåsamhet i en underbar relation, arbeta hundra procent samtidigt som man skall vara den perfekta mamman som alltid pysslar och bakar och donar, fortsätter i en dålig relation för att man inte vill ses som misslyckad?

Tänk om det är så att olyckan i relationen påverkar generna till att mutera och bli den här speciella varianten? Det tycker jag är en mycket roligare teori!

.