saffeochjag

Restaurangen var fullsmockad men vi hade ju bokat bord för tolv pers så det skulle väl gå. Jo då platser hade vi fått fast inte vid ett och samma bord.

Naturligtvis hade en av tjejerna (ni som känner henne vet ju att hon kan övertala vem som helst till vad som helst ungefär) vänligen bett om att få möblera om lite så att det blev ett långbord istället för två små. På den frågan fick hon svaret blankt nej. Nu råkade det ju sig inte bättre än att jag när jag kom in ungefär tio minuter efter utsatt tid också valde att påkalla servitrisens uppmärksamhet och lite vänligt fråga om vi kanske kunde få möblera om lite, bara yttepyttelite så att vi kunde sitta vid samma bord. Och tänka sig att tillsammans med våra bedjande ögon och löften om att återställa allt och inte vara till minsta besvär fick vi dem att svara ja även om det kunde höras en viss tvekan i rösten.

Så började då matchen vi alla hade väntat på och under första ölen (lättöl för min del eftersom jag faktiskt körde bil trot eller ej) och medan vi inväntade revbenen så var ju första steget att ta reda på vilket lag som var vilket.

"Men kan de gula vara Arsenal? På hans tröja står det ju Arsenal och den är röd..."

Som tur är har vi en fantastisk sportentusiast i gänget så hon fick rycka in och förklara det där om hemma- och bortamatcher (nej, era snuskhumrar jag menar inte var man går och har sex efter krogen utan på vilken arena man spelar) och att man då har olika färg på tröjorna.

Nästa fråga var ju om inte Zlatan spelar in Milan.

När vi nu kommit så långt så var vi ju tvugna att avgöra vilka vi skulle heja på. Heja kanske är fel uttryck? Hålla på, låter det bättre?

"De flesta här inne lär ju hålla på Zlatan så vi gör tvärtemot."

Problemen började ju nu komma när vi insåg att vi inte hade rätt öga för att följa med i matchen vilket resulterade i förvirrade uttryck när hela O´learys utstötte ett kollektivt gutturalt läte så fort det uppstod en situation som i en fotbollentusiasts värld kunde vara om än så lite spännande. Förgäves försökte man då hitta en tv-skärm som visade en repris av tidigare situation så att man kunde begripa vad det hojtades om. Ett virrigt snurrande på huvudet senare så insåg jag det jag redan visste  nämligen att alla skärmar visar samma sak och att jag inte kommer få en bättre bild oavsett åt vilket håll jag än vänder huvudet. Ändå återupprepades detta varenda gång det hördes ett kollektivt öööhhh från resten av folket.

När det däremot zoomades in i närbild på någon liten tajt fotbollsrumpa eller en close up på någon av de snyggare spelarna kunde man höra lätt upprymda röster från i alla fall två vid vårat bord (kanske var eller så var jag inte en av dem).

Vid den här tidpunkten hade jag kommit fram till att jag ändå ville vara del i den större gemenskapen som resten utav restaurangen utgjorde och bestämde mig för att komma med lite tillrop här och var. Något har jag ju ändå snappat upp hemma hos pappa så vid väl valda tillfällen slängde jag fram ett passande:

"Jobba nu gubbar!"

"Visa dig nu då! Stå inte passiv och titta på!"

"Rör på fötterna!"

"Uppåt nu, se vart du kan passa!"

"Han var ju fri för fan!"

"SNYGGT spelat!"

"Fan vad läckert!"

"Underbart spelat gubbar!"

Jag tyckte att jag gjorde mycket bra ifrån mig och verkade högst insatt, ja jag fick till och med två av de andra tjejerna att hojta lite med mig och jubla. Ja jo, sedan var det visserligen en som höll på att förgås för att hon visst tyckte att jag var lite pinsam eftersom mina utrop var låt oss säga inte gjorda med små bokstäver. Hon hävdade dessutom att anledningen till att folk lät mig hållas är på grund av min breda göteborgska som på något magiskt vis avväpnar folk och får dem att uppskatta (eller i alla fall tåla) sådant de aldrig hade gjort om det framlagts på något slags drygt huvudstadsmål.

På det stora hela taget var det en mycket trevlig kväll måste jag säga och jag fick med mig ett gäng förhållningsregler jag tydligen skall rätta mig efter i Kenya. Haha! Make me! säger jag bara då :-D