Hemmablindhet
En vän till mig har varit på besök i Uppsala i två dagar och det tog inte mer än fem minuter från det att jag hämtade honom på stationen innan han muttrade att "jaha, å så tackar vi" när jag tålmodigt släppte över en lösig kille i tjugoårsåldern. Själv reagerade jag inte över att han inte ens kastade en blick åt vårt håll innan han satte sin stora fot ut i gatan.
Nästa gång vi var ute och åkte var det en kommentar om blinkers som undslapp min väns läppar och jag insåg att jag inte heller tagit någon vidare notis om att bilen i fråga valde att köra omkring helt utan att visa åt vilket håll han ämnade rikta sitt fordon utan väntade bara till det stod utom allt tvivel innan jag vågade rulla framåt.
Ytterligare en stund senare konstaterade han lite buttert att inte en käft i denna stan verkar använda sin körriktningsvisare och jag kunde bara instämma.
Till saken hör att detta är två av de saker som faktiskt upprörde mig väldigt mycket mitt första år i stan och jag avhandlade det gladeligen med alla som ville lyssna. Folk här har verkligen synen att eftersom de minsann har företräde så kan de utan problem knata rakt ut framför en bil utan att se sig om och eftersom det dessutom är deras rättighet tänker de minsann inte bemöda sig med att höja handen till en avmätt hälsning.
Och ack så många är de gånger jag svurit över att Uppsalabor verkar ha fått sina körkort med Cornflakespaketen hela bunten eftersom de inte lyckats lista ut de mest banala saker som vad den lilla plastspaken vid sidan av ratten är till för.
Nu för tiden noterar jag knappt deras märkliga egocentriska beteende, möjligen väcker det känslor av uppgivenhet hos mig och jag har gett upp hoppet om att Uppsalaborna skall visa sig vara som alla andra utan de kör på i sin egen självcentrerade värld.
Jag gör dock mitt yttersta för att inte bli som dem och tackar gladeligen vid varje obevakat övergångsställe.
Nästa gång vi var ute och åkte var det en kommentar om blinkers som undslapp min väns läppar och jag insåg att jag inte heller tagit någon vidare notis om att bilen i fråga valde att köra omkring helt utan att visa åt vilket håll han ämnade rikta sitt fordon utan väntade bara till det stod utom allt tvivel innan jag vågade rulla framåt.
Ytterligare en stund senare konstaterade han lite buttert att inte en käft i denna stan verkar använda sin körriktningsvisare och jag kunde bara instämma.
Till saken hör att detta är två av de saker som faktiskt upprörde mig väldigt mycket mitt första år i stan och jag avhandlade det gladeligen med alla som ville lyssna. Folk här har verkligen synen att eftersom de minsann har företräde så kan de utan problem knata rakt ut framför en bil utan att se sig om och eftersom det dessutom är deras rättighet tänker de minsann inte bemöda sig med att höja handen till en avmätt hälsning.
Och ack så många är de gånger jag svurit över att Uppsalabor verkar ha fått sina körkort med Cornflakespaketen hela bunten eftersom de inte lyckats lista ut de mest banala saker som vad den lilla plastspaken vid sidan av ratten är till för.
Nu för tiden noterar jag knappt deras märkliga egocentriska beteende, möjligen väcker det känslor av uppgivenhet hos mig och jag har gett upp hoppet om att Uppsalaborna skall visa sig vara som alla andra utan de kör på i sin egen självcentrerade värld.
Jag gör dock mitt yttersta för att inte bli som dem och tackar gladeligen vid varje obevakat övergångsställe.
Kommentarer
Postat av: ~Sol~
Lustigt. Jag reagerade på att folk klev ut i gatan hur som helst när jag var i Gbg i somras. Det var ett intressant fenomen att betrakta (från säkert avstånd) och jag har sällan sett sämre koll på trafiken än från Gbg´are. Uppsalabor måste verkligen vara djupt nedsjunkna i sina egna tankar och uppfyllda av sin egen betydelse för att få en Gbg´are att reagera som du gjorde. :)
Trackback
