saffeochjag

Ja då, hela tre kilometer. Nu råkar det fan vara så att jag är stolt över mina tre kilometer.

Hela första tredjedelen var benen alldeles stumma efter gårdagens arbete som gick ut på att stå och gå och småspringa i tio elva timmar och var enda steg idag värkte. Här var jag helt säker på att de två tusenkilos stockar mina vader tydligen förvandlats till skulle explodera och skapa en geggig massa över den grusiga skogsstigen.

På något märkligt vis som mest kan klassas som ett under släppte spänningen i benen lagom till jag hade sprungit in i kohagen (jo, slingan går genom en kohage full med Hereforddjur men läser man på skyltarna skall de tydligen vara vänliga...så länge man inte är hund...) och jag kunde med nöd och näppe genomföra ett par intervaller. Visst visst, nu blev de kanske men bara kanske liiite kortare än de skulle vart. Okej, någon kanske bara blev en mycket kort liten backe men jag gjorde dem i all fall.

När jag började närma mig slottet och slutet på slingan så visade det sig att den briljanta idén jag hade när jag startade var utomordentligt korkad. Jag hade nämligen bestämt mig för att ta bakvarvet för att få den fiiina sjöutsikten (läses med en starkt sarkastisk ton) på sista sträckan för att liksom peppa mig själv. Det jag tydligen valt att helt bortse ifrån och tydligen glömma bort är att hela den biten är nerförsbacken när man går i rätvarv. Japp, då krävs det ju inget geni för att räkna ut att den förvandlas till en uppförsbacke i bakvarv. Kan lova att det var på ren vilja jag fortsatte förflytta fötterna, det och att jag mötte tre tanter i den längsta backen och inte fa-an tänkte jag ge upp inför ögonen på dem...