saffeochjag

Idag åkte jag från skolan vid tretiden och som vanligt lyssnade jag på p3 och Christer. Dagens fråga var vad man gör just nu. Jag var på väg att ringa in och berätta vad jag alldeles nyss gjort (visserligen inte gjorde i bilen men det var ju bara en kort stund sedan) nämligen stått med en finger in i baken på en stackars hund. Hon var galet snäll får jag säga, jag tror inte att jag hade betett mig så där hyggligt om två okända människor helt plötsligt ville sticka in en pekfinger i röven på mig.

Det var rätt äckligt kan jag ju säga och inte gjorde det saken bättre att hunden helt tydligt var skitenödig och man liksom var tvungen att röra fingern runt skiten.

 

Hur som haver så sket jag i att ringa in och fortsatte lyssna på programmet. (Tyckte att min skitupplevelse hade vart betydligt mer intressant än flera av dem som ringde in m en men...) Efter en stund nämner de David Urwits, jag tror det rörde sig om att han skulle vara med i något program i morgon eller så. 

Nu är det så att jag och Urwits har en historia ihop, eller nåja jag och hans pappa, eller okej inte riktigt vi heller men jag har i alla fall träffat hans far och detta kan jag inte låta bli att tänka på om jag råkar höra hans namn. 

Det råkar nämligen vara så att de härstammar från trestadsområdet och där har ju även jag bott (under ett par år av mitt liv jag kanske helst vill glömma men ändå). Det var ju inte bara jag som bodde där utan även en del släkt och vänner varav en ingift släkting som en gång hamnade i en rättegång. Denna rättegången följde jag med som åhörare och moraliskt stöd i (jag och Finkusinen satt på första raden, okej det var kanske inte sååå många mer än vi där som åhörare men jag har för mig att Pudeln också var där). 

 

Som sig bör fanns också en försvarsadvokat och detta var då alltså Urwits. Jag kan säga som så att det är ju en skärpt gubbe det där... och jävligt underhållande. Det blir dock lite problematiskt när han liksom hånar den kärande på ett sådant delikat sätt att hen knappt själv begriper att det är ett hån. Problemet uppstår nämligen när man som åhörare drabbas av ett sådant hysteriskt skrattanfall det börjar spruta ur öronen om man försöker stänga munnen. Ni vet så där så att man inte ens kan dölja det genom en fejkad hostattack. Alla som känner mig vet nog precis vad jag menar eftersom dessa attacker kommer allt som oftast...det är dock typiskt dåligt när de kommer mitt under ett förhör.

Det slutade alltså med att jag satt och såg ut som en uppsvälld bifftomat med högröda kinder och tårarna rinnande. Ömsom halvhostandes, ömsom kvidandes på mitt första besök i Vänersborgs tingsrätt.