Kanske är jag knasig

Börjar komma till slutsatsen att jag kanske kommer från ett unikum till familj, någonslags under av artighet. Nu vet jag att ni som träffat min familj höjer sådär lite lagom frågande på ögonbrynen men jag skall förklara vad jag menar; vi är tysta medan andra pratar. Okej okej, naturligtvis inte alltid, det händer ju att man (jag) också pratar i mun på folk, det vore ju att ljuga att säga annat men generellt sett är nog min familj vansinnigt mycket mer tyst när någon talar än många andra. I alla fall inbillar jag mig att det är så eftersom jag blir fullkomligt galen på att inte få tala färdigt, eller ens komma till poängen innan folk bestämt sig för vad jag skall säga.
 
Min finkusin upplyste mig så vänligt för ett tag sedan att det är för att det är så lätt att göra så med just mig eftersom jag tystnar när någon börjar prata i munnen på mig. Detta kan jag bara säga är högst medvetet dels för att jag inte finner någon poäng i att prata när någon annan ändå inte lyssnar och dels för att jag tänker att om folk noterar det så borde de också reflektera över det oartiga i att påbörja ett resonemang utan att ha lyssnat klart (eller i alla fall nästan klart) vilket torde vara uppenbart när jag fortsätter min meningen precis där jag var när de själva tystnat.
 
Så har jag då funderat lite över det här under kvällen. Men så, plötsligt händer det! Jag får två telefonsamtal från två av mina vänner som absolut inte babblar i mun och där inte heller jag gör det samma när de talar. Bara liksom som för att påminna mig om att nej, kanske är jag inte helt knasig ändå. Det finns fler som jag. :-D

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0