saffeochjag

Vi har precis haft övning igen och dagens övning var paravertebral bedövning. Alltså man sticker in en grov kanyl vid sidan av ländkotorna enkelt förklarat.

 

Klasskamrat E och jag haffade en liten röd kossa som låg ner och började med epiduralbedövningen som också ingick i dagens övning. Det gick alldeles lysande för både klasskamrat E och mig med palperande, stickande och injicerande och resultatet blev den förväntade helt slappa svansen.

 

Nästa steg var då ländhistorian och steg ett var att få vår ko att stå upp. Eftersom hon nu hade fått en del lugnande var hon skittrött och ville inte alls resa på sig så det var till att gunga igång henne vilket gjorde att jag känner att Friskis är onödigt idag.

 

När hon väl kom på benen hade hon ju piggnat på sig rejält och ville inte alls vara med på noterna och skickade ut ben åt alla håll och kanter, jazzade runt och steppade omkring i största allmänhet. Kan lova att det var inte på någotvis superlätt att hitta den där förbannade benkammen man nu skulle hitta och sedan vandra bakåt ner i mellanrummet mellan tvärutskotten och sedan injicera.

När det sedan var klasskamratens tus gick det inte alls att fortsätta så hon fick helt enkelt dra ut nålen som vid det laget krökt sig ganska rejält inne i vår irriterat hoppande ko.

 

Nu tänker jag, hur fan gör jag när jag kommer ut i fält? Spiltväggar kommer vara mina bästa vänner; kossan på ena sidan och jag på andra.