saffeochjag

Ja, som ni sett så är uppdateringstakten här långt ifrån frekvent och det beror som mest på att jag inte riktigt har tiden att skriva längre. Eftersom jag dessutom vet vilka de flesta är som är här inne och kikar då och då är, och vet att det är människor jag pratar med ändå (och de som inte är det kanske det är dags att jag börjar göra det med...) så tänker jag att det nog är dags att sluta skriva.

Jag började ju en gång i tiden för att ha någon slags träningsdagbok för mig och min hund. Nu äger jag ingen hund längre och det har mer övergått till en del trams som jag känt att jag vill få ur mig. Idag vet jag inte ens om jag känner att det är roligt längre...vi får se. Jag ger det ett par dagar och funderar på om andan kommer åter.

Hur som haver så kommer det en rad den dag jag bestämt mig.

 

Kram på er sköningar!

 

Så har denna fantastiskt långa dagen kommit till ända. Jag började i obduktionssalen vid åttasnåret i morses, körde på till tre i skolan, for vidare till Shell för att jobba mitt första pass och var tillbaka hemma i min lya nästan sjutton timmar senare.

 

Om jag sa att jag inte var trött sista två timmarna på jobbet och om jag sa att jag inte tittade på klockan sjuttioelva gånger mellan klockan nio och klockan tio så skulle jag ljuga friskt. MEN fan vilken trevlig arbetsplats. Det lilla jag fått uppleva av cheferna är än så länge bara positivt och arbetskamraterna, jag säger bara halleluja! Shit pommfritt vilka goa gubbar! 

Just precis i detta nu kan jag itne säga att jag längtar efter nästa gång jag skall jobba eftersom jag är rätt trött i fötterna men jag kan lova att det kommer inte kännas en minut tråkigt att gå dit nästa vecka. 

 

Så har ni inget bättre för er så kom och hälsa på mig i Boländerna vettja.

 

Puss på er!

Eftersom min plan hela tiden varit att flytta "hem" igen när jag är klar med studierna och eftersom jag vet att det inte är den allra enklaste sak att få bostad i de delar jag vill bo så står jag sedan ett bra tag tillbaka i bostadskö. På något sätt hoppas och tror jag ju att det alltså skall öka mina chanser att få lägenhet i Majorna eller Masthugget.

Jag är på intet vis så naiv att jag tror att det skall vara den enklaste sak i världen men ser ju ändå att det kan finnas en möjlighet för mig att lyckas.

När jag nu då är inskriven så kommer det ju sig att jag får ett mail eller två om bostäder som matchar mina önskemål (vilka faktiskt inte är fler än att jag vill bo i just Majorna eller Masthugget, jag är inte direkt picky liksom) och dessa rekommenderade lägenheter brukar jag kolla in och ibland söka en eller två av dem. Efter att ha varit inne och läst om ett par sju stycken så inser jag att det är mer eller mindre omöjligt för en nomal människa att få hyra där. Inte nog med de där vanliga kriterierna som fast inkomst och prickfri, man skall också ha såpass bra inkomst att inte mer än en tredjedel behöver läggas på hyran (kan säga att det kriteriet skulle jag då rakt inte klara nu) och man skall heller inte ha haft fler än fyra bostäder. Där sket det ju sig totalt för min del.

Sedan jag flyttade hemifrån har jag bott på...hm...låt mig tänka...Östra, Frändefors, Trollhättan, Högsbo, Kungälv och Stenhagen...sex olika adresser. Därutöver har jag dessutom varit skriven på två adresser till. Men hur kollar de egentligen upp sådana saker? Det är ju faktiskt bara två kontrakt som stått på mig. Har de möjlighet att kontrollera hur mycket flyttar jag ägnat mig åt? I så fall är jag ju körd liksom...

...ja, jag har ju varit på kryssning igen. På något vis såg jag och min vän M fredagen som någon slags förfest och tyckte det var en lysande idé att fyllna till på GT och bege oss till Flurran. Vi fuldansade så det stod härliga till (ja kanske inte min vän M då men andra delar av sällskapet) och såg till att roa oss trots att stora delar av stället var stängt och trots att det var synnerligen lite folk ute. Kanske för att det var helg före löning, vad vet jag. 

 

Det vi inte hade kalkylerat med var att det inte kan räknas som förfest om man hinner hamna i bakfylleträsket en halv dag före den riktiga festen. Fy satan vad trött jag var på lördagen och inte hann jag powernappa heller innan det var på't igen så att säga. På båten kom vi tillslut i alla fall och hade en episk kväll och natt där vi lärde oss uttryck som awesome night vision, lärde oss vikten av egen hytt, lärde oss att blinda människor ser inte, lärde oss att blinda människor ser inte heller på morgonen dagen efter, lärde oss att telefoner skall man akta sig för när alkoholhalten nått en viss nivå och ja vi lärde oss säkert så mycket mycket mer  som tyvärr försvann i dimman. Det var skralt med folk ombord men det lär ändå bli en kryssning som stannar i minnet bra länge skulle jag tro.

 

Nu sitter jag här och försöker smälta helgens intryck och uttryck, bakfyllegungar lite på min stol och tänker som så att ja, livet är rätt bra och jag är galet glad att det är i mina egna skor jag vandrar då mina dilemman är fantastiskt små om man skulle drista sig till att jämföra med vissa andra. 

 

 

I någon slags dum naivitet trodde jag att jag faktiskt klarat mig undan denna sjukdom som verkar härja i klassen. Det hade jag inte, den var bara lite fördröjd och slog till med full kraft i fredags. För min del var det bara att stoppa i mig lite fiffiga febernedsättande medikamenter och bädda ner mig.

Jag tyckte extremt synd om mig själv och förbannade mig själv och hela världen för att jag inte hade någon whiskey och glass hemma. Nu när jag är på bättringsvägen skall detta tas om hand pronto så jag har redig medicin i skåpen om jag skulle råka ut för något liknande igen.

 

Jaja, idag hade jag hur det nu kom sig bokat bord på en loppis i stan och tryckte i mig en stor dos av de där fiffiga tabletterna i morse igen och for iväg med mina prylar.

 

De har bara öppet under tre timmar så jag tycker nog jag sålt rätt bra idag ändå. Däremot har jag konstaterat att det spelar fanimej ingen roll hur lite man vill ha för grejerna så skall det prutas. Hade jag skänkt bort varenda pryl så hade de väl fan propsat på att få två... Till slut var jag rätt irriterad på dem som envisades att pruta, tex bruden som frågar om priset på en klänning som är helt ny med prislapp och allt kvar där man ser att jag betalt ca 300 spänn (kan man ju fråga sig varför jag gjorde om jag nu inte tänkte använda den men men, nu är det så). Jag svarar henne att jag vill ha fyrtio kronor. Hon säger tjugo. Jag börjar garva. Jag säger nej du, fyrtio skall jag ha. Hon går två steg. Backar sedan och säger tjugo kronor är ett bra pris för den om du får. I det läget skulle jag helst av allt vilja säga massa sådana där fula äckliga ord till henne som till exempel ta du dina tjugo kronor och kör upp i röven din snåle fan. Nu gjorde jag naturligtvis inte det utan jag garvade lite mer åt henne och gick till andra ändan av borde och sålde lite grillbestick i stället. 

Eller mannen som vill ge tjugo kronor för en mockajacka med argumentet att han är osäker på storleken. Jaha?! Passar den bättre om den är billigare? Är du dum i huvudet? Naturligtvis sa jag inte heller så utan sa bara att nej tyvärr, då kan jag lika gärna skänka den till Emmaus.

 

Nu är jag i alla fall hemma igen och skall lägga mig att sova en stund.

Over and out!

Det ringer ju sällan okänt folk till mig så jag blir alltid nyfiken och smått nervös när det ringer från nummer jag inte känner igen. Värst är på något sätt hemliga nummer då jag alltid tänker att det är polisen eller något annat obehagligt som av någon märklig anledning skulle vilja få tag i mig (vad det nu skulle kunna tänkas vara), eller när de ringer från partiet utan att lämna meddelande om vad de vill mig, det är också ganska obehagligt.

 

Det var alltså lite avvaktande jag svarade när det ringde nyss. I andra änden av luren hälsar en sådär glättig grabb som indikerar att han är telefonförsäljare av något slag. Mycket riktigt skulle han snart komma fram till att han minsann jobbar för miljonlotteriet och eftersom jag varit kund hos dem under en period då de inte delade ut någon miljonvinst skulle han nu kompensera mig för detta. (Här lät det som att det var han personligen som skulle stå för kompensationen men det förstod jag ju att det inte var.)

 

Jag talade vänligt om att det får han ju gärna göra men jag vill inte vara med i mijlonlotteriet en gång till (låt mig säga att förra gången avsade jag mig grejerna och tvingade dem att avsluta mitt lottabbonemang i förtid då jag ansåg mig förd bakom ljuset av deras glättiga säljare...).

Detta förstoood  han ju såklart och försökte få mig att känna att vi minsann var de bästa vänner i världen och att han minsann inte hade några rävar bakom några stora öron, alltjämt sägandes mitt namn minst två gånger i varje mening. 

Eftersom jag nu då körde bil och inte hade så mycket annat för mig lät jag honom hållas en liten stund och han upplyste mig om att nu hade de dubblat vinstsummorna och det förstod jag väl att det skulle gynna många fler? Och visst var det väl mycket bättre att sprida ut högvinsten på fjorton miljonärer i stället för att en enda människa skulle få alla tjugo miljoner? (Fortfarande adresserade han mig Marie i varje mening.) Och vad skulle jag helst vinna, pengar eller resor?

Här förklarade jag att som student vill jag ju alltid ha pengar i första hand.

 

Det var nu han deklarerade vad kompensationen skulle vara: i varje lottpaket (6 lotter per månad, à 40 kronor lotten) skulle en av lotterna vara gratis! Hör och häpna, jag skulle minsann bara behöva betala tvåhundra kronor i månaden i sex månader framöver! Var inte det en bra deal så säg?

 

Jag kunde ju inte låta bli att skratta åt honom eftersom han nu ändå lagt en sisådär åtta minuter på att berätta om alla fördelar med detta och dessutom gjort sig förtrolig genom att var trettionde sekund påminna mig om vad jag hette så att jag liksom inte skulle glömma av det.

Jag talade igen om att jag ju alltså inte ville vara med i lotteriet. Ännu en gång förstod han detta...och ännu en gång berättade han att detta gjordes för att kompensera mig.

 

Nu undrar jag bara i mitt stilla sinne, hur fan blir jag kompenserad genom att jag betalar tvåhundra riksdaler i sex månader till miljonlotteriet?

På min ena mailadress får jag så fantastiskt jävla mycket skräpmail från diverse opålitliga avsändare. Det är allt från "avlägsna släktingar" som vill ge mig ett arv till "vinnarmail" där jag bara måste följa en länk och så förstås alla dessa jävla "Behöver du ett snabbt lån?"

 

Jag kan jävlar i mig börja förstå hur folk hamnar i en situation som alla dem man kan se i Lyxfällan. Lyxfällankonceptet är ju baserat på att man skall tycka att människorna som deltar är fullständigt oanvariga, korkade, lättlurade och i allmänhet lata och oförmögna att göra någonting åt sin situation. 

Man kan ju naturligtvis inte ge produktionen helt fel i detta men heller inte helt rätt eftersom vi faktiskt lever i ett samhälle som bygger på överkonsumtion och där det nu för tiden snarare är regel än undantag att man inte äger sina egna saker såsom bilar, elektronik och hem. Ett samhälle vars enda uppgift verkar vara att få oss att konsumera mera ända till den dagen då vi spräcker bubblan.

 

Men nu var det egentligen inte samhällets hets att få oss att överkonsumera och dessa behov företagen skapar hos oss som egentligen är helt onödiga jag skulle skriva om utan jag tänke ju bara skriva att jag fattar att folk kan trilla dit.

 

När man sitter där och pengarna börjar sina, man vet att man får in lite kulor om ett par dagar, ja steget till att fylla i en sådan där låneblankett är ju fan inte långt och säkerligen inte heller särdeles svårt att ta. Snarare känns det nog som en lättnad i många fall.

 

Usch, jag blir mörkrädd. Det borde vara olagligt att göra reklam för dylika saker...

Självklart förstår jag att ni vill veta vad det är för goa gubbar som håller i den däringa fina musiktävlingen som går av stapeln varje onsdag. Ni kan vara lugna, jag skall stilla er nyfikenhet.

Kika in här  och kolla in de roliga, duktiga och ibland rätt långsökta grabbarna i Hans-Günthers. 

 

Som en parentes kan tilläggas att folk inte vill tro på att det faktiskt var musikfrågor på ett quiz som jag har lyckats vara med och vinna men här vill jag skänka nästan all ära till mina fina lagkamrater och deras gedigna kunskaper...

 

 

 

Vi är en gäng som envisas med att gå på musikquiz på Pipes of Scotland lite nu och då (förra terminen fick det stå tillbaka för min del till förmån för kristendomshistorian men nu är jag tillbaka).

Skall jag var ärlig brukar det inte gå så strålande och även om vi har många rätt så är det ta mig fan alltid någon som har fler. Detta har vi så smått accepterat jag och N som är de mest frekventa besökarna från vårt umgänge.

 

Förra veckan t.ex. var vi nog inte mer än på åttonde plats eller så och den största bedriften den kvällen var när vi snällt avspisade de två märkliga karlar som envisades med att hänga över oss.

 

Nu kommer vi till det festliga; igår var ett sjukt svårt quiz (alltså jag brukar tycka de är svåra eftersom jag kan väldigt lite om musik men igår var alltså värre än vanligt) och vi fick nog inte mer än femton rätt eller så. När de sedan skulle deklarera vilka två lag som kom på delad förstaplats var vi redo att börja applådera lite sisådär avmätt som sig bör när man förlorar för sjuttioåttonde gången i rad. Vi höjer händerna, gör oss redo och inser sedan att fan, det är ju vårt lag.

 

Då skall det alltså till en utslagsfråga mellan oss. De tänker tvinga upp mig eller N varpå jag högt deklarerar att jag inte kan någonting om musik. Naturligtvis hörs detta fram till Hans-Günthers (alltså bandet som håller i grejerna) och de lovar att frågan inte är en musikfråga utan en "dumfråga" som de uttrycker det.

Här ställs ju allt i annan dager och jag känner mig helt plötsligt mer taggad.

 

Mozarts lag skickar fram en trevlig karl som både skakar hand och kramar mig lite innan vi ställs moit varandra. Frågan som skulle till att komma var en sådan där över- eller underfråga och löd: vilket år startade kanal två sina sändningar i Sverige?

Jag misstänker att grabbarna i Hans-Günthers gav mig en liten liten fördel när Mozart-killen fick börja svara och eftersom han svarade ett rätt så sent årtal var det inte så svårt för mig att helt enkelt lägga mig under det...och vinna!

 

Ni förstår inte lyckan jag kände när vi äntligen fick vårt eftertraktade pris på ett presentkort på trerättersmiddag för tre. Nu blir det alltså till att boka bord och gå dit och käka i det snaraste.

 

Jag tror dessutom att nu när vi lärt oss hur man gör kommer ju det här bli ett mönster...att vinna alltså. :)

Nu under kvällen satt jag och letade efter en del gamla anteckningar och bilder som skulle kunna vara bra att ha nu nr jag måste kunna anatomin ordentligt. Eftersom jag nu börjat på röntgenavdelningen så måste jag ju se till att ha lite koll på hur saker ser ut där inne.

 

Fatta hur förvånad jag blev när jag började gå igenom mina gamla block och inser att mina anteckningar är sjukt snygga och strukturerade, det är färglagt och ritat och förklarat.Varför ser inte mina block nuförtiden ut på det viset? Nu är det mest ett evigt kladdande på ställen och i olika block, allt saknar sammanhang och en röd tråd. Fan inte konstigt att studierna gick bättre då. ...fast om jag nu skall vara riktigt ärlig så kommer jag ju i alla fall inte ihåg ett jota från den tiden då jag hade snygga block heller så det kanske är skit ska samma...

Ibland känner men ju sig så där oerhört tragisk på något vis. Igår kväll, efter att ha tackat nej till både öldrickning, filmtittning och allmänt häng, var en sådan dag. Att jag satt hemma med näsan i Radostits gigantstora bok om Internal medicin gjorde inte saken bättre.

 

Vid sjusnåret tröttnade jag på att se mitt bleka anlete i spegeln varje gång jag passerade ut till köket (ja, jag vill hävda att det är ett kök, bara så mycket mindre än andra kök) och gjorde sonika någonting åt saken. Nämligen piffade lite. I det ingick hårfärgning och en rejäl sminkning med sjukt snygga smokey eyes.

 

Genast kände jag mig mycket mindre tragisk i min ensamhet där jag satt med ett glas rött och en halv paket Mariekex. Jag kräver inte mycket för att bli nöjd jag. :P

När jag vaknade idag funderade jag på om jag ändå inte kände mig lite magsjuk? Förkyld? Drabbad av ebola? Alltså vad som helst som skulle kunna vara en giltig anledning att avboka morgonens aktivitet.

Min vän och tillika klasskamrat hade nämligen lurat i mig att jag skulle följa med till Friskis Ultuna idag. Ja, jag väljer nog ändå att se det som att hon lurade mig då hon undanhöll viss viktig information för mig, information om att detta alltså var ett pass för folk med kondition som jag nu skulle gå på. Spinning Puls Intervall.

 

Hur som helst så verkade jag inte tillskanskat mig vare sig ebola eller någon annan sjukdom när jag kände efter och tog mig alltså i kragen och pallrade mig bortåt i god tid före passets start. Jag insåg ju nämligen att jag måste infinna mig på plats före de flesta andra så att jag kunde besiktiga cyklarna en efter en, känna in energierna kring varje cykel och sedan helt enkelt välja en längs bak ut på flanken så att inte en jävel skulle kunna se mig.

 

Efter en stund kom min vän och tillika klasskamrat in med ett brett smile över hela ansiktet (antingen för att hon såg min skepsism eller möjligen för att hon för det mesta alltid ler) och plockade till sig cykeln bredvid mig.

Gullig som hon är fixade hon inställningarna på åbäket som skulle få mig till avancerat självplågeri närmsta trekvarten. 

 

Jag frågade min vän och tillika klasskamrat om det var ett gott tecken att jag redan fått ont i röven under de två minuter det tog henne att gå och kissa. Hon svarade att det var tveksamt. Jag svor lite. Hon berättade nu att det löser sig eftersom jag skall stå upp för det mesta och jag fick en snabblektion i de olika positionerna 1, 2 och 3 (sitta, stå rakt, och stå framåt). 

 

Passet drog igång så smått och alla hoppade upp på plågomaskinerna. 

 

Instruktören: Är det någon som är helt ny på den här formen av träning?

 

Jag (räcker upp handen): Japp! svarar jag högt och fullständigt sanningsenligt.

 

Instruktören: Jaha, vad roligt. Välkommen!

 

Jag (med viss skepsis i tonen eftersom jag känner ett starkt tvivel till vad jag gett mig in på): Tack! 

 

Instruktören: Men du har tränat spinning förut? (Sägs på ett sätt som indikerar att det inte precis är en fråga utan mer ett konstaterande.)

 

Jag: Näpp! (Lika högt och nästan lika sanningsenligt som på förra frågan eftersom jag inte anser att den enda gången när jag var sexton riktigt kan räknas in.)

 

Ett kollektivt dragande efter andan sker här. Ni vet ungefär som när man tittar på en hästhoppningstävling och ekipaget ramlar rakt in i den största oxern på banan och hela publiken undrar om båda delar i ekipaget kommer komma fram levande på andra sidan.

 

Min vän och tillika klasskamrat: Förlåt! viskar hon fram lite småtyst för att vara henne samtidigt som hon skrattar ganska mycket.

 

Instruktören: Oj då! 

 

 

Instruktören: Tufft!

 

 

Instruktören: Men det ... går nog bra 

 

Min vän och tillika klasskamrat (har inte slutat skratta ännu): Förlåt! Haha! Men det går nog bra...

 

Och ja, det var ju bara att höja motståndet, trampa sig in i rätt pulszon och visa dem vart skåpet skulle stå. Med en hel del pepp från instruktören och mannen vid min högra sida insåg jag att jag mitt tvivel till trots nog fan skulle ta mig igenom detta också. Det enda som var riktigt riktigt jävligt var de sista tre treminutersintervallen där jag fick någon slags jävla hybris och drog på motståndet så mycket jag vågade utan att utsätta mig för direkt livsfara.

 

Jag kan lova att mina åtta trappsteg upp till lägenheten när jag kom hem aldrig någonsin vara så tunga som idag. Nu så här två timmar senare har mina ben äntligen slutat skaka och det största menet efter denna episod lär vara blåsorna i höger hålfot.

 

Nu skall jag boka in mig på nästa veckas pass tänker jag :P

 

 

 

 

Vi har precis haft övning igen och dagens övning var paravertebral bedövning. Alltså man sticker in en grov kanyl vid sidan av ländkotorna enkelt förklarat.

 

Klasskamrat E och jag haffade en liten röd kossa som låg ner och började med epiduralbedövningen som också ingick i dagens övning. Det gick alldeles lysande för både klasskamrat E och mig med palperande, stickande och injicerande och resultatet blev den förväntade helt slappa svansen.

 

Nästa steg var då ländhistorian och steg ett var att få vår ko att stå upp. Eftersom hon nu hade fått en del lugnande var hon skittrött och ville inte alls resa på sig så det var till att gunga igång henne vilket gjorde att jag känner att Friskis är onödigt idag.

 

När hon väl kom på benen hade hon ju piggnat på sig rejält och ville inte alls vara med på noterna och skickade ut ben åt alla håll och kanter, jazzade runt och steppade omkring i största allmänhet. Kan lova att det var inte på någotvis superlätt att hitta den där förbannade benkammen man nu skulle hitta och sedan vandra bakåt ner i mellanrummet mellan tvärutskotten och sedan injicera.

När det sedan var klasskamratens tus gick det inte alls att fortsätta så hon fick helt enkelt dra ut nålen som vid det laget krökt sig ganska rejält inne i vår irriterat hoppande ko.

 

Nu tänker jag, hur fan gör jag när jag kommer ut i fält? Spiltväggar kommer vara mina bästa vänner; kossan på ena sidan och jag på andra.

Igår var det lördag. Som sig bör en lördag hade en gäng veterinärstudentskor och en läkarstudentska bestämt träff på Stora torget för vidare transport till, för ölintagande, lämpligt ställe. 

Som av en händelse visade sig detta lämpliga ställe ligga alldeles invid, eller ja, på Stora torget. (Lämpligheten stod att finna i att det är ett Irländskt ställe och de serverar öl.)

Som av en annan händelse så visade det sig också vara en herrans massa andra människor som insett lämpligheten i att ägna sig åt ölintagande just där. Detta resulterade ju då i en stor brist på sittplatser och vi använde våra hökögon till att studera sällskapen i direkt anlutning till vårt barbord och avgöra när de möjligen skulle kunna tänkas lämna sina bord.

 

För att nu inte tråka ut er med för många detaljer så fick vi till slut ett bord då bartendern varit där och städat undan efter två herrar som lämnat (möjligen kanske för att gå ut och röka och möjligen kanske visste vi om det men ansåg nu platsen tom). Efter en bra stund kommer då dessa två aningen överförfriskade herrar tillbaka och den ena parten i deras duo, vi kan kalla honom Illern, var synnerligen upprörd över vårt tilltag och ville gärna diskutera detta med oss på ett inte så sympatiskt sätt. Efter att ha dividerat lite säger Illern plötsligt med aningen sluddrig stämma "jag är politiker här i stan" varpå han drar upp tröjärmen fyra och en halv centimeter och avslöjar på så vis en tatuering.

 

Hur det nu kom sig fick den andra parten i deras duo tagit med sig Illern bort till ett annat bord och sedermera fick även vakten den stora äran att lotsa Illern ut genom dörren.

 

Nu undrar jag bara: vad fan betydde tatueringen? Och vore det inte smartare av Illern att visa upp den för någon som faktiskt förstod dess innebörd? Och trodde Illern verkligen att tatueringen skulle skrämma sex veterinärstudenter inne på O' Connors?